incurvatusinse

Nietzsche smittar... Har utvecklat en proklamerande ton i även mitt akademiska skrivande, för vilket jag avskyr mig själv.

Tankarna far omkring. Har ett tiotal ämnen jag skulle vilja behandla i essäer i stil med mitt förförra inlägg här - eller för all del i mer vetenskaplig form - men som jag på grund av tidsbrist inte kan ta mig an för tillfället. Varur denna skrivar- och tänkarlusta stammar kan jag inte säga, ehuru jag finner det synnerligen bekvämt att vara såpass uppfylld av mina egna tankar att jag misstänker viss sinnessjukdom. Hybris lider jag definitivt av, som tror mig kunna avhandla såpass komplicerade ämnen här och nu - om jag någonsin blir dem mogen.

Jag önskar att jag vore galnare; det vore onekligen bekvämt att vara något avtrubbad.

Det är fruktansvärt vilken indoktrinering vi idag utsätts för i denna fråga, och hur pass beredvillig allmänheten är att acceptera tankar såsom att det skulle existera ett patriarkalt förtryck, eller att alla olikheter män och kvinnor emellan kan förklaras med sociala konstruktioner. Just detta om de sociala konstruktionerna intresserar mig särskilt, då det dels är fråga om en självemotsägelse, dels då det är ren och skär idioti - och det mesta kan vi troligen beskylla de Beauvoir för.

Inledningsvis: Om vi utgår från att samtliga olikheter män och kvinnor emellan är resultatet av sociala konstruktioner - vari ligger då roten till dessa konstruktioner? Vad är deras fundament? Religionen? Denna brukar nämligen ofta anföras såsom roten till allt ont. Tja, enligt en marxistisk tolkning kan vi givetvis hävda att religionen är att skylla, men detta resonemang fallerar i sig, då något sådant som religion av hävd måste ingå i den ökända samhällsöverbyggnaden, vilken således syftar till att bevara ett fenomen i sig. Detta fenomen torde då vara antingen en djupt rotad social klyfta könen emellan, eller rent biologiska skillnader - i vilket fall lämnar oss detta i en återvändsgränd ur ett resonerande perspektiv, då vi lämnas oförmögna att bedöma det moraliskt riktiga - eller bara det riktiga - i att kritisera såväl denna bas som dess överbyggnad; och hur vet vi vari basen består? Men låt oss nu lämna marxismen och se vad vetenskapen har att säga.

Roten till de "sociala konstruktionerna" låter sig inte enkelt spåras, särskilt då vi inte kan identifiera ett specifikt skede i historien då dessa skillnader uppstått - kan det månne vara så att dessa förhållanden alltid existerat? Efter vad vi vet har samtliga bättre dokumenterade civilisationer och kulturer baserat sig på den ytterst framgångsrika modellen mamma-pappa-barn, där modern står för omsorgen av barnen, emedan fadern har en mer aktiv roll (NB: denna roll behöver alls inte vara maskulin i modern bemärkelse; under andra halvan av 1700-talet var mansidealet i Västeuropa intellektuellt och finkulturellt - "fjolligt" enligt rådande normer - men likafullt aktivt). Detta kan hänföras till två faktorer: 1) Det praktiska i lösningen, och 2) (vilken har med föregående faktor att göra) Att biologiska skillnader de facto existerar.

Dessa biologiska skillnader krävs det en idiot för att förneka. Vi har idag tillgång till studier (förlåt mig min lättja, men jag ids inte söka rätt på länkar) vilka påvisar att småbarn - även då de är alltför unga för att eventuella olikheter skall kunna bortförklaras med "social indoktrinering" eller kulturell påverkan - responderar olika på olika stimuli. Små pojkar intresserar sig mer för hårda ting (ofta bilar, för att nyttja ett klassiskt exempel, och för att påpeka att Betnér är i högsta grad desinformerad), emedan flickor i högre grad intresserar sig för mjuka ting (dockor etc.). Varför skulle det vara skadligt att förneka att dessa skillnader existerar? Att feminismen och framförallt genusvetenskapen har en tendens att se vad den vill se är ett allom bekant faktum, men varför det skulle vara orimligt att dessa sociala konstruktioner uppstått med hänsyn till människans naturliga förutsättningar förklaras aldrig. Snarare torde väl problemet ligga i värderandet av egenskaperna? Varför skall kvinnor tvingas anpassa sig till en mansnorm, emedan män skall tvingas anpassa sig efter en kvinnonorm? Varför vägrar vi acceptera att vi är olika?

Genusvetenskapen har således berövat sig själv all form av kredibilitet, inte minst genom att beskylla all opposition för att stödja - eller vara fast i - det s.k. patriarkalväldet.

Ytterligare ett - och betydligt mindre seriöst och vetenskapligt - argument jag vill anföra är en intressant iakttagelse jag gjort: Då homosexualitet diskuteras bemöts vanligen ståndpunkten om att "homosexualitet är sjukt och onaturligt" med den mycket relevanta anmärkningen att "homosexualitet existerar inom alla djurarter", vilket stämmer (brasklapp: jag vet inte om homosexualitet finns dokumenterat inom alla djurarter, men poängen framgår). Med hänvisning till såväl djurriket som evolutionen, vilken rimligen skulle ha missgynnat homosexualitet om det inte vore en praktiskt riktig egenskap, kan således många acceptera att homosexualitet är fullt naturligt (observera att jag här talar om vardagliga, och alls inte vetenskapliga, debatter), men då ett liknande resonemang appliceras på man-kvinnafrågan, vad händer då? Inom alla djurarter kan vi se hur könen har klart definierade roller, och hos övriga däggdjur i synnerhet framträder tydligt hur honor i allmänhet är mer vårdande, emedan hanar går från hona till hona, ofta står för jakten etc. Våra nära släktingar schimpanserna uppvisar som bekant dessa karakteristiska. Är då plötsligt referatet till djuren ogiltigt? I båda fallen är det kön och sexualitet som behandlas, och det vore oriktigt att hävda att man i ett fall kan hänvisa till människans status som djurart, men i ett annat inte.

Ett intressant exempel från djurriket är den fläckiga hyenan. Dessa djur uppvisar ett matriarkat, där honorna, vilka har ovanligt höga testosteronvärden, bestämmer över hanarna, vilka alltså har lägre testosteronvärden, och tvingar dem att bidra till omhändertagandet av ungarna. En biologisk skillnad påverkar således strukturen, och att de testosteronstinna är mer aggressiva och dominanta än andra torde inte vara någon nyhet.

 I likhet med vad som redan konstaterats ligger det egentliga problemet således inte i dessa faktiska skillnader, utan i behandlandet - och tolkandet - av dem. Att värdera en manlig egenskap (för de finns) högre än en kvinnlig (för de finns) är givetvis skadligt för arten, och alltså ofördelaktigt, men att påtvinga den ene den andres roll är ett felslut av digra mått.

Få saker gör mig såpass vredgad som oförståelse. Oförmågan att begripa, eller att förstå De andra - eller Det andra - är givetvis en förbannelse som drabbar oss alla, jag minns med fasa de då så ödesmättade matematiklektionerna i högstadiet då jag ställdes fullkomligt perplex inför tal vilka mina klasskamrater (jag gick i en särskilt matematikklass, åtminstone i teorin) utan problem arbetade sig igenom - att somliga i klassen var smärre matematiska underbarn hör förvisso till saken - men det var knappast avundsjuka som gjorde mig heligt förbannad; det är dock inte denna vardagliga inkompetens jag talar om, jag åsyftar istället förståelse i en större bemärkelse, en bemärkelse där framförallt mänskligheten står i fokus.

Jag upprörs i ärlighetens namn högeligen då folk säger: "Jag kan inte förstå hur man kan göra/tänka så", och detta gäller allt, men framförallt framträder denna infantila oförmåga då begrepp såsom "ondska" diskuteras (ett begrepp som i sig visar på hur vi vill alienera och distansera det vi uppfattar såsom obehagligt). Jag misstänker att det är samma oförstående människor som vanligen gör sig skyldiga till de stora Ofattbarheterna.

Vanliga, "oförståeliga", ämnen som ofta diskuteras är Förintelsen (eller andra folkmord), dvs. större processer eller skeenden; eller särskilda beståndsdelar, lösryckta ur detta högre skeende (hit räknas bl.a. Babi Jar*, Song My etc.). För hur kan man göra något sådant?

Svaret är inte enkelt, och jag har det inte, men historien lär oss att det är medelmåttorna, den stora massan, som om inte genomför så åtminstone möjliggör alla större handlingar vilka i efterhand ha kommit att betraktas såsom "onda". Att den genomsnittlige tysken inte förstod riktigt vartåt det barkade i valen under 1932 och 1933 torde vara allmänt vedertaget, precis som att gemene tysk inte visste vad som egentligen hände med de judar, romer, homosexuella etc. som transporterades bort under de därpå följande åren, men de tillät det likafullt, eller valde åtminstone att vända bort blicken. Att Förintelsen som företeelse varit omöjlig detta tysta medhåll förutan är ett faktum; folkligt stöd är behövligt i dylika sammanhang, men det går inte att frånkomma att många visste. Även lägervakter, soldater inom Einsatzgruppen och Gestapoofficerer hade familj och vänner, och levde förmodligen fullt normala liv före - och vid sidan av - det organiserade mördandet. Vanliga människor som mördar vanliga människor således. De begränsade insikternas offer är de enda som är kapabla att utföra något så slentrianmässigt som att mörda; till att orkestrera det hela krävs kanske de s.k. "onda genierna", i stil med Himmler, som ju själv inte hanterade åsynen av massavrättningar vid Östfrontens särskilt väl, utan istället började skissa på ett enklare, och mer ekonomiskt gångbart, alternativ.

Jag är alltså övertygad om att det inte krävs extrema personligheter för att utföra extrema handlingar, snarare tvärtom. Många SS-soldater var säkert hederliga, trevliga - om än ideologiskt indoktrinerade - unga män utanför den morbida arbetsplatsen. Detta, vardaglighetens möjligheter, illustreras kanske bäst av Song My-massakern, där alldeles vanliga amerikanska soldater efter några månader av helveteskrig mot en osynlig fiende helt enkelt bestämmer sig för att ge igen: ett jagat djur, vilket till slut jagats in i ett hörn är som bekant det farligaste av alla djur.

Krävs det då extrema situationer för att dylikt skall kunna inträffa? Knappast, det värsta sker givetvis i trygghet och framräknas på högst byråkratiskt vis av män (vanligen är det män) bakom skrivbord. Hoppminan, Gulag, fosforgranater: alla framarbetades de på rationellt vis av människor oerhört långt från de faktiska konsekvenserna - och inte minst åsynen av dessa. Det handlar om simpel logik: om jag genom att såra – inte döda – en fiendesoldat kan åsamka fiendesidan extra stor skada bör jag givetvis göra det; om dessa människor – vilkas liv i sig är mig egala och endast siffror på ett papper – kan förmås att arbeta, och således bidra ekonomiskt, innan de dör, så varför inte? Genialt, i all sin råa enkelhet.

Hur kan man då förstå detta? Förhoppningsvis har poängen redan framgått: Ju mer ordinärt, desto farligare. Den politiska korrektheten och det humanistiska översympatiserande blåses med lätthet bort, och hela populationer förvandlas till sina egna bödlar. Vi är alla kapabla till det vi så gärna fördömer. Med detta inte sagt att det inte finns människor med särskilt goda förutsättningar för att fullgöra tjänsten som Den Stora Ondskans hantlangare. Givetvis kan extraordinära individer få utlopp för sina drifter under rätt omständigheter: Nikolaj Jezjov är ett utmärkt exempel på en av dem som var födda på rätt plats vid rätt tidpunkt. En föregångare till Jezjov, Sergej Netjajev, skulle säkerligen ha varit kapabel till samma omfattande förstörelse om blott betingelserna varit de rätta.

Dessa onda genier, dirigenterna, belyser dock endast en liten del av problemet, och tillåt mig här att bli mer personlig:

Jag har under de senaste veckorna införskaffat och även åsett mycket krigsfilm, och har dragit den slutsatsen att den egna ondskan alltid finns representerad inom det egna förbandet (huvudkaraktären är dock i regel god, om än vanligen naiv). I Tuntematon Sotilas är Lehto något av en vredesgud, i Das Boot står Förstelöjtnanten för nazismen och det onda (som så ofta påpekas är det givetvis anmärkningsvärt att det i en frivilligbesättning på en ubåt i krigets tidigare del endast återfinns en övertygad nazist), i Saving Private Ryan är Reiben mer än alla andra beredd att skjuta den tyske fången. Här talar vi alltså om Andra världskrigsfilmer, och ett mer idealiserat krig får man leta efter (undantaget torde vara The Thin Red Line). Då vi kommer till Vietnamfilmerna formligen kryllar det av så smått suspekta karaktärer (Barnes och Bunny i Platoon, i princip alla i Apocalypse Now), och i krigsfilmer om moderna krig står den egna orättfärdigheten rentav i fokus (Battle for Haditha). Det behövs - åtminstone inom filmkonsten - en förment galning i varje led, som så att säger "kommer till sin rätt" i den krigiska och våldsamma miljön.

Och detta betvivlar jag inte alls. Man måste givetvis vara funtad på ett särskilt vis för att vara SS-frivillig; inte nödvändigtvis övertygad nationalsocialist, men åtminstone med en något valhänt inställning till liv och död, och givetvis finns det specifika, skrupelfria, människor vilka rentav söker sig till – eller uppskattar kriget då de råkar dras in i det – dessa våldsamheter, och älskar dem. Att alla inte lider i krig exemplifieras bl.a. av Ernst Jünger och Alfred Pollard, två soldater under Första världskriget som formligen älskade kriget. Jag ådrar mig nu en dokumentär vilken behandlade SS- och Einsatzgruppenveteraners erfarenheter och minnen parallellt med några av Srebrenicamassakerns förövares minnen och erfarenheter som gick på TV för ett eller ett par år sedan. Dessa män i fråga ångrade ingenting, och tänkte sällan eller aldrig på vad de gjort. En särskild kategori människor. Till dessa människor kommer även opportunisterna, till vilka jag - dessvärre - måste räkna mig själv. De tysta påhejarna och exploatörerna. Jag har aldrig varit särdeles empatiskt lagd, vilket kanske kunnat bidra till min oerhört storsinta förståelse av just dessa människor, och jag vet med mig att om jag levat i Ryssland 1917 eller Tyskland 1922 hade vägen redan varit förutstakad. Stora, vackra tankar och en ung, idealistisk generation till att förverkliga dem. Ett klassiskt recept på en humanitär katastrof. Jag hade själv okritiskt kunnat infoga mig i ett system, det vet jag, och då jag är en sökare är jag som en följd av detta även en följare; och detta är inte ovanligt (jag försöker här inte urskulda mig, jag anser heller inte att jag gjort något "fel", det skall till övriga idealisters försvar sägas att man givetvis inte är befriad från moral enkom för att man till sin natur är en följare).

Men det vore naivt att tro att en liten, psykopatisk minoritet var de som stod för alla dessa mord, avrättningar, massakrer. Om endast extraordinärt onda människor var kapabla till onda göranden, följer därpå att hela mänskligheten är ond, då dessa undantagsfall inte rimligen kan ha åstadkommit såpass mycket förödelse och lidande, och här kommer således poängen om förståelse (återigen). Förintelsen, Song My, Gulag: det är inget obegripligt, det är tvärtom det mest naturliga i världen. Vi är alla kapabla till det, närsomhelst. Konformitet och rationalitet, egenskaper som i andra sammanhang uppmuntras, kan, drivna till sin spets, resultera i gaskammare och vit fosfor. Kan dessa egenskaper därtill kryddas med Skräck (i form av t.ex. medial uppblåsning av händelser) och Hat (i form av t.ex. nationalism) är allting upplagt för massdöd.

Avslutningsvis skall också tilläggas att det alltid är lätt att döma i efterhand. Historien ter sig sällan dramatisk då man befinner sig mitt i den, och först i senare tiders historieböckers torra redogörelser kan osynliga skeenden och förlopp åskådliggöras. Vad pågår idag som vi inte har någon aning om? Vad bidrar vi själva till, som framtidens präktigt humanistiska människor skall ställa sig oförstående inför?


PS. Att föra någotsånär moraliskt eller etiskt drivna argumentationer är problematiskt för min del, då jag saknar egentlig moralisk övertygelse, och gladeligen förkastar begreppen ont och gott; rätt och fel, varför denna text kan framstå som känslomässigt distanserad, vilket den också är.

* Hur denna ort inte kan ligga i Mellanöstern eller Afrika är ett mysterium i sig.

Opererade käften i onsdags. Trots överflödig hypokondrisk hysteri dessförinnan förlöpte det hela utan komplikationer, och att få lugnande var behagligt. Jag borde följa i Görings fotspår och bli morfinist. Jag fick därtill glädjebeskedet att processen (ja, jag vill alltså jämföra denna min högst ordinära olägenhet med det kafkaeska meningslöshetslidandet) kan komma att nedkortas med omkring tre månader, vilket naturligtvis är ytterst välkommet.

De senaste dagarna har tristessen hemsökt mig. Penicillin tre gånger dagligen, och inget födointag två timmar före respektive en timme efter medicinering; detta innebär att mina dagar är fruktansvärt schematiskt upplagda, och jag har helt enkelt inte tid att gå ut, då jag inte kan njuta hungrig, och då jag måste vara hemma i tid för att ta pillret. Till detta läggs en apatisk oförmåga att ta itu med skolarbetet; endast smärre framsteg har gjorts. Triviala problem, men kombinerat med en önskan om att slutligen, efter tre månaders näranog konstant sjukdom och lättare depression, få bli frisk och en förhoppning om att återigen få njuta rusdrycker i vårsolen förorsakar alltså detta mitt tillstånd en outhärdlig tristess. Och inte blir det bättre av att jag läser Kafka. Nej, nästa läseprojekt får bli något livspåbjudande och -hyllande (dvs. Nietzsche).


PS. Jag skriver för ingen. Denna textmassa har nu en till två läsare. Då jag själv besöker bloggen i syfte att upptäcka eventuella kommentarer en eller ett par gånger i veckan torde alltså 50% av min "läsarkrets" utgöras av mig själv. Detta betraktar jag dock såsom positivt; betänk hur en paranoid hjärna (dvs. min) skulle reagera på 3-4 okända läsare.

PPS. Titeln dedikerad till (givetvis) Söderbergs novell med samma namn, dels till mig själv

Jag har upplevt varierande former av yrsel mer eller mindre konstant under den senaste veckan. Ofta - främst då jag fokuserar på något - upplever jag inga symptom, men annars, med vilket menas kanske hälften av den vakna tiden, varierar mitt tillstånd: allt från en diffus, subtil overklighetskänsla till ren sjögång och illamående. Idag har det hela tagit sig uttryck i utmattning, och endast lättare svindel.

Värst är dock - naturligtvis - de härmed förenade ångestsymptomen. Hypokondrin är den egentliga sjukdomen. Jag har naturligtvis gjort smärre undersökningar om möjliga orsaker, vilka sammanfattats till tumörer, nackspändhet, virusinfektion i innerörat och stress. Det sistnämnda är givetvis det mest troliga, inte minst sedan jag tidigare upplevt andra stressymptom - när hjärnan inte kan lura mig med att angripa hjärtat och lungorna längre, ger den sig på balanssinnet och min förmodade "mentala hälsa" (för självfallet har jag misstänkt ett rasande delirium som orsak) - men egentligen kan denna mycket väl vara ett symptom i sig, då jag mår sämre och sämre av oro ju längre det varar, och ju mer jag misstänker en tumör (vilket jag egentligen torde ha kunnat utesluta, då jag redan konstaterat att sinnesstämningen är avgörande för den upplevda yrseln, där oro förorsakar än värre yrsel, vilket leder till mer oro, men i vanlig ordning kan jag inte försäkra mig själv - det skall troligen en MRT-undersökning till för att jag skall sluta bekymra mig om den saken) desto sämre blir det, och den onda spiralen bekräftar sig själv och rättfärdigar sin egen existens genom sin överlevnadsvilja.

För närvarande är jag hungrig, men fullständigt utan aptit. Allt födointag förorsakar blott illamående. Men nog med gnäll nu, blir det inte bättre hoppas jag att det är en tumör, på det att jag skall slippa leva med det här.

under under rådande dag den 8 jan. A.D. 2009 ett st. kollegieblock (A4, randigt papper), blyertspenna samt dito stift. Ock inköpt: anteckningsbok modell finare (Moleskine) att aldrig användas. För inköpet betalades summa à >150 SEK.

Jag har inget att skriva, annat än att medvetenheten om generationens framtida misslyckande att prestera något anmärkningsvärt skänker såväl desperation och akut ångest som - paradoxalt nog - ett smärre, inre lugn. "We're the middle children of history"; ett förvisso alldeles korrekt påstående, men det skall inte glömmas att tidigare generationer, vilka fått uppleva (eller utstå) historieångvältens mer radikala framfart redan är glömda eller är i nedan. Glömskan är ett utmärkt redskap - eller ett ok - med vilket kan döljas den egna inkompetensen.

Grammatiken är med all sannolikhet åt helvete, men det väljer jag att bortse ifrån och konstaterar istället att jag tagit mig an julklappsläsningen, inledningsvis med Englunds senaste, vilken, föga förvånande, är ruskigt bra.

Den oerhört träffande ordleken i titeln sammanfattar mina känslor för närvarande. Agorafobi, xenofobi, social fobi etc. i kombination med ovilja att spendera pengar är ett helvete i mellandagsrearuschens ljuva dagar. Jag har åtminstone införskaffat mig en rad bra filmer... nåja, åt helvete med det. Lider av posttraumatisk stress för tillfället.

... till Joni:

I en relativt skämtsam diskussion över MSN (den inledande frågeställningen var: "Tror du på organdonation?") summerade jag mitt ställningstagande sålunda:

Då jag inte kan bortse från den fysiska realitet vilken utgör den enda, faktiska verklighet vilken jag har att anpassa mig efter, och då jag ej med mina sinnen som grund kan betvivla denna - även om jag kunde göra detta, skulle mitt tvivel vara intet värt, då jag ändå lever enligt "chimärens" premisser - får jag utgå från att vad som sker däri är "sant".

... följt av en förklaring om att organdonation de facto sker i denna verklighet.

Är detta förenligt med objektivismens syn på metafysiken? Jag hade naturligtvis kunnat fråga Sundholm, men jag känner att det "inte är värt det" (som vanligt).

Till skillnad från Marcus Birro föraktar jag svaghet. Detta är inte en slutsats jag nyligen dragit, utan en vetskap vilken följt mig alltsedan mellanstadiets barnsliga förakt för de flickor i klassen vilka inte förmådde bruka sina stämband på ett sådant vis att de kunde göra sig hörda. Jag föraktar människor vilka tillåter andra att trampa på dem (samtidigt som jag avskyr de som trampar på andra, dessa eviga paradoxer... men kanske ligger det ingen paradox i att för enkelhetens skulle hata alla), jag ser ned på lågutbildade, inkompetenta eller i allmänhet veka människor. Anser jag att de saknar existensberättigande? Nej, då ett högre organ vilket bedömer en existens' rätt till just existens inte kan påstås existera, men jag avskyr dem likafullt.

Detta till trots anser jag mig inte vara stark, särskilt inte fysiskt, och jag avskyr exploatörer, utsugare etc., på samma inkonsekventa vis som jag hatar starka människor vilka ständigt tycks avkräva sig själva ett bevis på sin rätt till vara och styrka; ett bevis på sin överlägsenhet. Kanske är det inte så att jag avskyr endera kategorin baserat på deras respektive egenskaper, kanske är det helt enkelt sålunda att jag föraktar mänskligheten och dess uttryck för viljan till varat. Huruvida detta är att betrakta som ett godtagbart resonemang eller ej, oaktat om logiska grunder skall tillämpas och efterföljas - kan jag alls föra ett icke-logiskt resonemang? - eller om ett moraliskt ställningstagande utifrån en ej applicerbar och i allmänhet hämmande maxim skall brukas, är en fråga jag inte förmår besvara, och en fråga jag därtill inte är intresserad av. Allt jag vet är att jag ser ned på och ringaktar de svaga; de kan underkuvas och således skall detta ske.

Slavmentaliteten förblir ett ofrånkomligt faktum, till dess den kan bemästras. Idag rör vi oss i fel riktning: Att hjälpa de svaga är ingen lösning, allraminst på de svagas tillstånd som utsatta. Det finns inget värde i styrkan, men tillåter vi att vekhet accepteras möjliggör vi enbart fortsatt vekhet, och på så vis förblir den; ett uttryck för mänsklighetens oförmåga. Istället bör svagheten och uttrycken för densamma utrotas, på det att vi må röra oss bort från det sinnesslöa och i allmänhet vedervärdiga tillstånd som är mänskligheten av idag. Visshet kan inte i nuläget uppnås om vad som bör göras, men det skall aldrig förglömmas att människan är överkomlig.

Nietzscheanen i mig har talat.

Enbart för att hålla "bloggen" vid liv (till vilken nytta?):

Sedvanlig skolstress samt mild feber oaktat mår jag under omständigheterna förträffligt; vintermörkret tenderar att göra mig traditionellt deprimerad - det vill säga utan egentlig orsak - men jag tycks, åtminstone hittills, vara förskonad från detta i år. Mörkret ter sig snarare bekvämt och rentav mysigt, för vilket jag naturligtvis avskyr mig själv. Jag ämnar dock förhålla mig blott försiktigt positiv beträffande mina renomeringar av - den ännu kommande - vintern; blir det ingen riktig Fimbulvinter är den ingenting värd.

Mina främsta glädjeämnen för stunden är Plastinka (härlig Sovjetromantik och -pastisch) samt att bevittna valda delar av Der Untergang om och om igen (härlig naziromantik).

Funderar f.ö. fortfarande på den politiskt ideologiska biten av mitt liv. Jag har börjat bekanta mig med Tredje Positionen, vilken verkar om inte tilltalande så åtminstone intressant. Att betitla mig själv på ett eller annat vis finner jag vara en (överflödig) nödvändighet. F.n. är mina främsta aber mina inre intressekonflikter: jag är för uttryckandefrihet men mot demokrati, för planekonomi men är teknokrat i övrigt; det främsta problemet är kanske "vänsterideologiernas" anti-intellektualism och förhärligande av arbetarklassen, vilket omöjliggör ett eventuellt accepterande av dessa ideologiers bas. Jag skall betänka det hela och (möjligen) författa ett inlägg i ämnet. 

Inledningsvis: Titeln är något missvisande, då jag ännu inte kan avgöra huruvida min egen, och således subjektiva och kraftigt vinklade, bedömning av mig själv samt mina politiska ståndpunkter är värt att ägna mer än ett inlägg. Jag skriver dock ut "del 1" i titeln, på det att den må utgöra min brasklapp om jag i framtiden skulle anse mig behöva författa ytterligare inlägg i samma ämne.

Nåväl, jag har för avsikt att inleda det hela med en enkel, mer ideologiskt inriktad klassificering utifrån R. Larssons defintioner av vad som betecknar en ideologi i boken Politiska ideologier i vår tid. Detta då denna bok i princip är det enda någotsånär vetenskapliga verk vilket till min kännedom studerar, definierar och, i viss mån, kategoriserar politiska ideologier, samtidigt som jag är beredd att skriva under på de tämligen allmängiltiga ideologiska fundament vilka Larsson menar kan återfinnas i samtliga större ideologier. För enkelhetens skull arbetar jag nedan av de olika kategorierna, en efter en.

Grundvärderingar

Jag erkänner inga högre värden (vilket är en paradox, men låt oss lämna den diskussionen därhän). Således kan jag inte påstå att mitt "idealsamhälle" på något vis skulle styras utifrån en värdeobjektivistisk grundtes, i stil med alla människors lika värde o. dyl. Enbart detta gör mina tankar oförenliga med t.ex. liberalismen (rätten till frihet, positiv eller negativ sådan) och marxismen (allas lika värde, rätten till värdet av sitt arbete etc.), och skulle troligen innebära att jag inte skulle förmå "skriva under på" FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (bland andra). Inte för att min subjektiva moral är särdeles extrem; däremot kan jag omöjligen acceptera tomma värderingar ur intet samt att dessa av någon anledning skulle vara applicerbara på allt och alla.

Jag kan heller inte riktigt påstå mig förespråka ett styre baserat på godtycke, då ett sådan styres rent praktiska existens och överlevnadsförmåga förlitar sig på de styrandes sunda förnuft - vilket naturligtvis är en befängdhet då människan är irrationellt, oförutsägbar, egoistisk och manipulativ. Enklast, men också dummast, blir att helt enkelt fastslå en grundläggande princip vilken tillåts diktera den förda politiken, emedan densamma inte tillerkänns ett högre värde och således kan kasseras om den visar sig ohållbar. En värdesubjektivistiskt driven politik, vari äldre dogmer kan ersättas av nya då de bedöms vara överflödiga eller inkompatibla med den rådande situationen.

Slutsatsen blir att jag är en oerhört machiavellisk pragmatiker. Det är mig egalt vad som måste ske för att det uppsatta, men för den sakens skull inte intrinsikalt goda, målet skall nås. Relativism är en undanflykt, förvisso, men enligt mig en nödvändig sådan.

Människosyn

Enligt ovan, samt tidigare inlägg, anser jag människan vara en resurs, vilken det är upp till oss, som människor, att utifrån ett jordnära perspektiv bedöma och värdera. Människan har inget egenvärde.

Samhällsbärande enheter och politisk styrelseform

Som sagt: om en stat alls skall finnas skall denna vara stark. I mitt tycke står valet mellan en direktdemokratisk och kollektivistisk anarki, där självstyrande grupperingar i samförstånd fattar beslut och skapar ett samhälle vari behovet av revolution eller personlig makt är obefintlig, och en strikt teknokratisk samhällsapparat, helt befriad från demokratins gissel. Det problematiska med det förstnämnda blir naturligtvis det smått orealistiska i att skapa en gemensam välfärd vilken är såpass perfekt att ingen frestas att tillförskansa sig egen makt, som så ofta inträffar i anarkier. Anarkister brukar ju mena att man bör hålla isär greppen anarki (ett realpolitiskt tillstånd) och anarkism (en idealistisk utopi, enligt ovan); själv ser jag dock inte hur man annat än med tvång skulle förmå avhålla makthungriga individer från att utnyttja "icke-systemet" till sin egen fördel. Jag tror helt enkelt inte att en dylik idealtillvaro är uppnåelig, och enligt vad som skrivits under Grundvärderingar är jag ju av min natur något antiutopisk.

Det andra alternativet håller jag för att vara betydligt mer realistiskt, och inte minst betydligt roligare (godtycke). Utan att precisera närmare kan fastslås att det rör sig om någon form av extrem, teknokratisk "kommunism" (paradox, igen). Sjigajlovism är en ideologi som länge tilltalat mig, men denna är knappast praktisikt genomförbar och kräver att hela världen tillsvär sig denna ideologi, för att undvika ett internationellt ingripande (dock talar vi ju här om ideologier, och inte om det praktiskt realistiska i dessa; skulle vi göra sålunda blir det relativt enkelt att avfärda samtliga ideologier).

Nåja: Jag förespråkar alltså en auktoritär regim av något slag, demokrati (eller idiokrati, som det så träffande har kallats) och överflödig blödighet förutan. Historien visar på att samtliga totalitära regimer kommit till makten, och tillåtits bibehålla den, genom att spela på folkgemeskap av något slag: Folket i sig, kulturen, rasen, klassen etc. Möjligen är det nödvändigt att skapa ett tomt egenvärde (t.ex. klassfrågan) i centrum, enbart för att kunna bedriva en effektiv politik. Ett viktigt avvägande att göra är i vilken mån man helt enkelt skall dupera invånarna, samt i vilken mån man skall ge dem insyn i politiken. Det mesta kan motiveras med utilitarismens hjälp, vilket är tänkvärt, då denna -ism kan vara de styrande till stor hjälp då det gäller att officiellt motivera ett beslut.

Metod för samhällsförändring

Även om jag fascineras och intresseras av de olika revolutionerna under historiens gång måste jag tillstå att jag är antirevolutionär. Att med [nödvändigt] våld omkullkasta det rådande styrelseskicket är en dumhet (och i dagsläget naturligtvis fullkomligt omöjligt, oaktat vad Klas Lund, Ohly m.fl. hoppas) och knappast ett hållbart alternaitv. Det skapar kaos, anarki, vilket bäddar för en folklig vilja till återgång till det gamla och trygga: för att en revolution alls skall vara möjlig måste således det existerande samhället vara såpass nedgånget och föraktat att den alldaliga, konformistiska befolkningen stödjer revolutionen. En revolution under ovan nämnda förutsättningar är dock en utmärkt grund för skapandet av en ny politik, som i det politiskt instabila läge vilket följer av revolutionen kan tillåtas få fäste och förankring i folkopinionen.

Exakt hur man skall komma till makten är kanske en olöslig fråga, då ju dagens indoktrinering medför att ingen någonsin skulle acceptera en antidemokratisk politik. Om den infördes via revolution skulle motrevolutionen inte vara långt borta, och naturligtvis skulle ingen heller rösta på den.

Men i det hypotetiska scenario vari en idealstat regerar är reformer naturligtvis den enda möjliga vägen att gå. Dessa kan vara av mer eller mindre radikal natur, men när något måste förandras skall det reformeras - tidsödande och processtrypande demokratiska omröstningar förutan.

Ekonomisk organisation

Då jag egentligen är dödligt ointresserad av ekonomi annat än i högst generella termer och därtill är dödligt okunnig i ämnet sammanfattar jag min ståndpunkt sålunda: Naturligtvis är en renodlad plan- eller marknadsekonomi inget reellt alternativ, då ju dessa ekonomiska system som bekant inte kan renodlas, och med all sannolikhet skulle kollapsa om man sökte släppa marknade fullständigt fri eller sökte kontrollera den fullständigt. Slutsatsen blir således att en klassisk blandekonomi är att föredra, men jag vill ändå inflika i att jag ser det nödvändiga i att låta staten kontrollera stora delar av densamma. Den offentliga sektorn skall handhas av staten, precis som andra samhällsnyttiga företag och institutioner, samtidigt som det för allmänheten skall finnas - statligt reglerade - möjligheter till privat företagande.

Det är blott alltför uppenbart att jag inte är tillräckligt insatt i frågan för att mer noggrant motivera mitt ställningstagande, men å andra sidan kan det argumenteras att detta aldrig var avsikten med detta högst summariska inlägg.

Slutsats

Vad blir då kontentan av det ovan skrivna? Är det möjligt att utifrån detta klassificera mig rent politiskt? Möjligen, men personligen är jag inte närmre någon form av insikt än innan. Det kan dock vara av intresse för framtida inlägg att ha detta som utgångspunkt eller referensram. Om jag, i enlighet med vad jag hypotiserade kring i inläggets början, skulle få för mig att utveckla mitt resonemang och skriva fler inlägg i ämnet skall jag naturligtvis även behandla sakfrågor ur ett mer konkret - och realistiskt - perspektiv.

Jag har under de senaste veckorna drabbats av en oerhörd likgiltighet beträffande människor. Förr kunde jag röra mig i folktäta områden och uppleva ett starkt, genuint hat mot alla dessa självtjänande och lyckligen ovetande myror, men sedan i höstas har denna känsla avtagit alltmer, och numer känner jag knappt något alls då jag ser människor. Med hatet kom ju även dess kontrast - att älska - och förr kunde jag uppskatta lustiga uppenbarelser eller människor vilka gav ett gott intryck (i huvudsak välklädda, äldre, piprökande män med helskägg), men nu har även det lilla nöjet berövats mig - troligen av mig själv. Min människosyn har istället utvecklats in en mer pragmatisk riktning. Jag ser kompetenta människor och pappersarbete, jag ser starka människor och byggarbetsplatser etc.

Idag fick jag dock uppleva en klassisk upplevelse av irritation över omvärldens idioti. Det rör sig om ett av de fall där man på yttererst svaga grunder, och tydligen i tron att man själv är ofelbar, känner en stark känsla av överlägsenhet gentemot övriga människor, och upplever dessas beteende såsom felaktigt eller degenererat i förhållande till en strikt moralisk kod, vilken man själv skapat. I detta fall rörde det sig om att en ung kvinna på runt tjugo år satte sig ned bredvid mig på den överfulla bussen och ur sin handväska plockar fram en KESOförpackning, varpå hon tömmer sagda förpackning på dess innehåll. Endast en fras kan adekvat sägas sammanfatta vad jag tänkte: Vad i helvete?

Just denna moraliska överlägsenhet som jag ännu emellanåt känner besvärar mig. Jag ser, i vanlig ordning, inget fel i den, men jag ser heller inget som skulle kunna rättfärdiga den. Min högst subjektiva moral säger att det är fullt acceptabelt att avsky människor som sådana; att däremot söka fel och bedöma dessa utifrån en (i mitt fall) klassisk heteronormativ, västerländsk (mer precist svensk) och konservativ norm är dock oacceptabelt. Jag blir aldrig fri från mina åsikter, tycks det.


PS. Jag måste börja strukturera den här skiten bättre. Jag blandar personliga inlägg med resonerande inlägg. Det ligger i mitt intresse att skriva om mig själv, samtidigt som jag, ur ett såväl personligt som mer objektivt perspektiv, vill behandla diverse ämnen - främst då filosofi och politik. Då jag ändå lider av skrivkramp och inte förmår skriva något skönlitterärt känns det bättre att lägga allt fokus på denna något mer diskursiva blogg.

Ännu ett litet inlägg i tonårsidentitetssökandets anda.

Inledningsvis kan, efter att jag nu försakat alla de större ideologiska inriktningarna, konstateras att jag är en usel beslutsfattare. Jag är inkonsekvent, och då jag inte ser ett tydligty mönster eller någon form av enhetlighet händer det alltför ofta att jag baserar politiska åsikter på humör och instinktivt tyckande. Glada dagar söker sig mina ideal till någon form av anarkoprimitivistiskt bassamhälle, vari man tillåts njuta av dagen utan att (behöva) bekymras av vardagliga problem, andra människor eller ekonomiska frågor. Andra - och betydligt sämre - dagar önskar jag att ett allomfattande kärnvapenkrig utbröt, för att på så vis utsläcka all överflödig existens. Mestadels hamnar jag naturligtvis någonstans däremellan, även om en bitterljuv cynism och gnällig folkskygghet tenderar att genomsyra mitt tänkande.

Stundom (ofta) är jag beredd att acceptera en ideologi, med alla dess konsekvenser, enbart på grund av dess tilltalande estetik. Faktum kvarstår att individens liv är ständigt begränsat till samma vedervärdigt enformiga grundstenar (arbeta, äta, sova, reproducera, dö), varför det kanske kan kvitta vilket aktuellt styrelseskick som råder. Av denna anledning faller mig naturligtvis de klassiska "vänsterideologierna" kommunism och nationalsocialism i smaken. Jag finner det även intressant att, i den mån jag orkar, fördjupa mig i de diverse avarterna (nationalkommunism, nationalbolsjevism, strasserism etc.), om än de måhända, i likhet med sina huvudideologier, egentligen inte tilltalar mig - allt enligt föregående inlägg i denna emintenta blogg. För estetikens skull (ty vem uppskatta icke militärparader?) accepterar jag dem gärna; hur mycket jag än avskyr folket kan jag acceptera en folklig/raslig/klasslig gemenskap, i utbyte mot lite intressanta krig, politiska förföljelser och ekonomiska kriser. Jag är av min natur ytterst flexibel, och ser mig gärna som kanslist på något jättekontor i statens tjänst (jag är alltför klen för fabriksgolvet), alternativt, och optimalt, som talskrivare. Att vara en råtta i ett politiskt maskineri vore inte helt fel, för hur mycket jag än värderar min personliga frihet och individualitet (se bara denna egomatande textsamling) kan det inte förnekas att behaget av att ha tjänat ett större syfte - samtidigt som man får sig lite mäktig nationalistisk militäranda till livs - skulle rendera allt dylikt överflödigt.

Om det alls skall finnas en stat, skall den således vara stark. Detta är såpass långt jag tänker föra diskussionen denna gång; i fortsättningen ämnar jag bli mer strukturerad i mitt skrivande (inspirerad av en viss Sundholm skänker jag gärna bloggen ett något kvasi-intellektuellt tema), varför jag även ämnar skapa en separat kategori för diskussioner kring politik, och låta inlägg betitlade Självrannsakan beröra självföraktet och eventuella filosofiska eller psykologiska spörsmål vilka direkt berör min person.