Sjukdomens berusning
Jag har upplevt varierande former av yrsel mer eller mindre konstant under den senaste veckan. Ofta - främst då jag fokuserar på något - upplever jag inga symptom, men annars, med vilket menas kanske hälften av den vakna tiden, varierar mitt tillstånd: allt från en diffus, subtil overklighetskänsla till ren sjögång och illamående. Idag har det hela tagit sig uttryck i utmattning, och endast lättare svindel.
Värst är dock - naturligtvis - de härmed förenade ångestsymptomen. Hypokondrin är den egentliga sjukdomen. Jag har naturligtvis gjort smärre undersökningar om möjliga orsaker, vilka sammanfattats till tumörer, nackspändhet, virusinfektion i innerörat och stress. Det sistnämnda är givetvis det mest troliga, inte minst sedan jag tidigare upplevt andra stressymptom - när hjärnan inte kan lura mig med att angripa hjärtat och lungorna längre, ger den sig på balanssinnet och min förmodade "mentala hälsa" (för självfallet har jag misstänkt ett rasande delirium som orsak) - men egentligen kan denna mycket väl vara ett symptom i sig, då jag mår sämre och sämre av oro ju längre det varar, och ju mer jag misstänker en tumör (vilket jag egentligen torde ha kunnat utesluta, då jag redan konstaterat att sinnesstämningen är avgörande för den upplevda yrseln, där oro förorsakar än värre yrsel, vilket leder till mer oro, men i vanlig ordning kan jag inte försäkra mig själv - det skall troligen en MRT-undersökning till för att jag skall sluta bekymra mig om den saken) desto sämre blir det, och den onda spiralen bekräftar sig själv och rättfärdigar sin egen existens genom sin överlevnadsvilja.
För närvarande är jag hungrig, men fullständigt utan aptit. Allt födointag förorsakar blott illamående. Men nog med gnäll nu, blir det inte bättre hoppas jag att det är en tumör, på det att jag skall slippa leva med det här.
Värst är dock - naturligtvis - de härmed förenade ångestsymptomen. Hypokondrin är den egentliga sjukdomen. Jag har naturligtvis gjort smärre undersökningar om möjliga orsaker, vilka sammanfattats till tumörer, nackspändhet, virusinfektion i innerörat och stress. Det sistnämnda är givetvis det mest troliga, inte minst sedan jag tidigare upplevt andra stressymptom - när hjärnan inte kan lura mig med att angripa hjärtat och lungorna längre, ger den sig på balanssinnet och min förmodade "mentala hälsa" (för självfallet har jag misstänkt ett rasande delirium som orsak) - men egentligen kan denna mycket väl vara ett symptom i sig, då jag mår sämre och sämre av oro ju längre det varar, och ju mer jag misstänker en tumör (vilket jag egentligen torde ha kunnat utesluta, då jag redan konstaterat att sinnesstämningen är avgörande för den upplevda yrseln, där oro förorsakar än värre yrsel, vilket leder till mer oro, men i vanlig ordning kan jag inte försäkra mig själv - det skall troligen en MRT-undersökning till för att jag skall sluta bekymra mig om den saken) desto sämre blir det, och den onda spiralen bekräftar sig själv och rättfärdigar sin egen existens genom sin överlevnadsvilja.
För närvarande är jag hungrig, men fullständigt utan aptit. Allt födointag förorsakar blott illamående. Men nog med gnäll nu, blir det inte bättre hoppas jag att det är en tumör, på det att jag skall slippa leva med det här.
Införskaffades
under under rådande dag den 8 jan. A.D. 2009 ett st. kollegieblock (A4, randigt papper), blyertspenna samt dito stift. Ock inköpt: anteckningsbok modell finare (Moleskine) att aldrig användas. För inköpet betalades summa à >150 SEK.
Jag har inget att skriva, annat än att medvetenheten om generationens framtida misslyckande att prestera något anmärkningsvärt skänker såväl desperation och akut ångest som - paradoxalt nog - ett smärre, inre lugn. "We're the middle children of history"; ett förvisso alldeles korrekt påstående, men det skall inte glömmas att tidigare generationer, vilka fått uppleva (eller utstå) historieångvältens mer radikala framfart redan är glömda eller är i nedan. Glömskan är ett utmärkt redskap - eller ett ok - med vilket kan döljas den egna inkompetensen.
Jag har inget att skriva, annat än att medvetenheten om generationens framtida misslyckande att prestera något anmärkningsvärt skänker såväl desperation och akut ångest som - paradoxalt nog - ett smärre, inre lugn. "We're the middle children of history"; ett förvisso alldeles korrekt påstående, men det skall inte glömmas att tidigare generationer, vilka fått uppleva (eller utstå) historieångvältens mer radikala framfart redan är glömda eller är i nedan. Glömskan är ett utmärkt redskap - eller ett ok - med vilket kan döljas den egna inkompetensen.
Lesen Macht Frei
Grammatiken är med all sannolikhet åt helvete, men det väljer jag att bortse ifrån och konstaterar istället att jag tagit mig an julklappsläsningen, inledningsvis med Englunds senaste, vilken, föga förvånande, är ruskigt bra.
