Blogghelvete
Inspirerad av Jockes underbart melankoliska blogg har jag slutligen sänkt mig till övriga miljontals svenskars nivå och skaffat en blogg; jag har således sålt mig åt detta egentligen motbjudande och egocentriska fenomen (men för all del, jag har, i likhet med alla andra, ett ego att nära). Jag har redan tidigare skaffat mig en bilddagbok, vilket förvisso innebär att jag inte kan sjunka djupare, men då bildmediet är totalt värdelöst för de verbalt begåvade men ej fotointresserade gjorde jag mig av med densamma. Under alla omständigheter betraktar jag denna blogg som en utmärkt anledning att förakta mig själv.
Beträffande mina intentioner med bloggen är jag ännu inte helt på det klara med vad jag har i tankarna. Kanske, förhoppningsvis, förmår jag avhålla mig från att alls nyttja den, men troligen kommer det att bli en följd av mer eller mindre självrannsakande funderingar och cyniska betraktelser av vad som för tillfället spär på min förbittring. Har jag riktigt tur/rätt i mina farhågor kan bloggen rentav bli en vacker "descent into madness"-berättelse à la Äcklet, men det betvivlar jag. Hursom har skrivande alltid intresserat mig (bör dock parenteras att jag inte avser publicera något som helst skönlitterärt i denna blogg på grund av lika delar äckel, vämjelse, blygsel och förakt inför tanken), och troligen kommer det, min motvilja till trots, att ha en viss terapeutisk effekt att "skriva av sig". Att jag skriver inför ingen alls alternativt som högst ett par läsare vilka känner mig sedan tidigare berör mig egentligen inte; det känns dock bättre - och framförallt mer intressant - att låta eventuell text vara publik snarare än för mig att läsa allena. Somligt som skrivs häri kommer säkerligen att kunna betraktas som intressant ur ett rent övervakningsperspektiv (nu nalkas FRA-tider), varför jag vill påpeka att inget jag skriver får betraktas som helt seriöst - jag är oförmögen att hänge mig något (mer om detta någon annan gång... kanske). Nåja, nog med skriverier för stunden, jag skäms för mycket för att fortsätta.
Och ja, det högtravande språket är avsiktligt.
Beträffande mina intentioner med bloggen är jag ännu inte helt på det klara med vad jag har i tankarna. Kanske, förhoppningsvis, förmår jag avhålla mig från att alls nyttja den, men troligen kommer det att bli en följd av mer eller mindre självrannsakande funderingar och cyniska betraktelser av vad som för tillfället spär på min förbittring. Har jag riktigt tur/rätt i mina farhågor kan bloggen rentav bli en vacker "descent into madness"-berättelse à la Äcklet, men det betvivlar jag. Hursom har skrivande alltid intresserat mig (bör dock parenteras att jag inte avser publicera något som helst skönlitterärt i denna blogg på grund av lika delar äckel, vämjelse, blygsel och förakt inför tanken), och troligen kommer det, min motvilja till trots, att ha en viss terapeutisk effekt att "skriva av sig". Att jag skriver inför ingen alls alternativt som högst ett par läsare vilka känner mig sedan tidigare berör mig egentligen inte; det känns dock bättre - och framförallt mer intressant - att låta eventuell text vara publik snarare än för mig att läsa allena. Somligt som skrivs häri kommer säkerligen att kunna betraktas som intressant ur ett rent övervakningsperspektiv (nu nalkas FRA-tider), varför jag vill påpeka att inget jag skriver får betraktas som helt seriöst - jag är oförmögen att hänge mig något (mer om detta någon annan gång... kanske). Nåja, nog med skriverier för stunden, jag skäms för mycket för att fortsätta.
Och ja, det högtravande språket är avsiktligt.
Kommentarer
Trackback
