Självrannsakan, del 1: Idealjaget
Tristessen tvingar mig att skriva något. Jag skulle kunna dricka mig full, men jag vill inte träffa folk för tillfället - därtill håller jag det för lämpligt att vila då man är sjuk. Då jag således är mer eller mindre tvungen att skriva kan jag lika gärna skriva om det som intresserar mig mest - och det jag är mest insatt i: mig själv.
Jag har inga ambitioner att på något vis grundligt och psykoanalytiskt undersöka mig själv (kanske kan de båda kurserna Psykologi A och B bidra till att ge denna oerhört spännande följetong en mer vetenskaplig prägel, hoho); allt jag skriver här är således spontana tankar, funderingar, iakttagelser och erfarenheter, vilka på intet vis behöver överensstämma med vad en främling, en bekant eller en psykolog skulle ha att säga om fallet. Alltså: spontanitet, ovetenskaplighet, idealisering, önsketänkande och rena gissningar är viktiga begrepp att ha i åtankarna då detta läses.
När jag blir stor vill jag landa någonstans mellan Bellman och Doktor Borg i Röda Rummet. Den tragikomiske alkoholistkonstnären och den förbannade och radikale intellektuelle är två stereotyper vilka tilltalar mig. Jag är i själva verket långt ifrån att påminna om endera: jag är socialt efterbliven/handikappad, försagd och asocial, men mer om mitt nuvarande "tillstånd" vid ett senare tillfälle. Jag uppskattar förvisso humor och är inte helt inkompetent i "ämnet" när det kommer till kritan (mina och Caspers oseriösa noveller är rentav geniala studier i språkmisshandel), jag besitter därtill viss skådespelartalang; förvisso främst då det gäller att manipulera och förställa mig inför andra, men min scenskräck till trots har jag fått höra av många (främst inom lajvkretsar, pinsamt nog) att jag spelar bra, dock saknar jag ändå den avgörande viljan att visa upp mig osv. Kanske växer jag in i det, men det betvivlar jag.
Borg är den av de två jag liknar mest, åtminstone då jag är full. Att despotiskt ryta åt folk är alltid underhållande, särskilt då man dricker folköl, lyssnar på Händel och läser noveller av Turgenjev (detta tilldrog sig i somras). Nåja, båda dessa två förenklade och förskönade bilder är bara chimärer, men man måste ju få drömma (nej).
Jag förlorade plötsligt intresset för att skriva, återkommer kanske med mer vid ett senare tillfälle...
Jag har inga ambitioner att på något vis grundligt och psykoanalytiskt undersöka mig själv (kanske kan de båda kurserna Psykologi A och B bidra till att ge denna oerhört spännande följetong en mer vetenskaplig prägel, hoho); allt jag skriver här är således spontana tankar, funderingar, iakttagelser och erfarenheter, vilka på intet vis behöver överensstämma med vad en främling, en bekant eller en psykolog skulle ha att säga om fallet. Alltså: spontanitet, ovetenskaplighet, idealisering, önsketänkande och rena gissningar är viktiga begrepp att ha i åtankarna då detta läses.
När jag blir stor vill jag landa någonstans mellan Bellman och Doktor Borg i Röda Rummet. Den tragikomiske alkoholistkonstnären och den förbannade och radikale intellektuelle är två stereotyper vilka tilltalar mig. Jag är i själva verket långt ifrån att påminna om endera: jag är socialt efterbliven/handikappad, försagd och asocial, men mer om mitt nuvarande "tillstånd" vid ett senare tillfälle. Jag uppskattar förvisso humor och är inte helt inkompetent i "ämnet" när det kommer till kritan (mina och Caspers oseriösa noveller är rentav geniala studier i språkmisshandel), jag besitter därtill viss skådespelartalang; förvisso främst då det gäller att manipulera och förställa mig inför andra, men min scenskräck till trots har jag fått höra av många (främst inom lajvkretsar, pinsamt nog) att jag spelar bra, dock saknar jag ändå den avgörande viljan att visa upp mig osv. Kanske växer jag in i det, men det betvivlar jag.
Borg är den av de två jag liknar mest, åtminstone då jag är full. Att despotiskt ryta åt folk är alltid underhållande, särskilt då man dricker folköl, lyssnar på Händel och läser noveller av Turgenjev (detta tilldrog sig i somras). Nåja, båda dessa två förenklade och förskönade bilder är bara chimärer, men man måste ju få drömma (nej).
Jag förlorade plötsligt intresset för att skriva, återkommer kanske med mer vid ett senare tillfälle...
Kommentarer
Trackback
