incurvatusinse

Av någon anledning begav jag mig (ensam) ut på stan idag. Det faller sig udda då jag avskyr folk i allmänhet och folksamlingar i synnerhet: kanske är det självplågeri, kanske är det ett misslyckat försök att passa in - eller kanske uppskattar jag anonymiteten mer än vad jag själv anat. Jag har redan gjort det vid upprepade tillfällen, och kommer antagligen att göra det igen, och jag kommer att ogilla det lika mycket varje gång.

Det regnade och då jag var där alltför tidigt för att uppleva den värsta trängseln var det hela ovanligt behagligt, men för den skull inte bekvämt; det faktum att jag är/var något disträ på grund av febern hjälpte troligen.

Jag uppsökte även ett hus i Gamla Stan (den enda stadsdel jag tycker om) som jag mindes från tidigare i somras, eller kanske våras. Då jag gick förbi där senast fick jag en väldigt tydlig bild av hur byggnaden sprängdes från insidan: rutorna flög ut och en klassisk filmexplotion svepte med sig de förbipasserande, mig inräknat. Det var en lika oroväckande som behaglig tanke; särskilt idén om den plötsliga, okontrollerbara döden tilltalade mig. Hade jag med säkerhet vetat att byggnaden mycket riktigt skulle sprängas hade jag självklart avlägsnat mig, men tanken, sinnebilden, var på något vis behaglig, varför jag strövade runt i närheten av byggnaden i några minuter. Då jag besökte samma byggnad idag var jag säker på att jag skulle uppleva detsamma, om inte annat så för att jag förväntade mig det och därför skulle projicera känslan som jag mindes den på situationen. Men nej, så skedde inte. Byggnaden såg inte alls ut som jag mindes den och känslan infann sig till min besvikelse inte. Allt var bara blött och sörjigt: ointressant. Huset var för ljust, gatan för obetydlig och människorna för få. Kanske var det rätta omständigheter som skapade känslan den gången, kanske var det bara ett infall. Besviken blev jag hursomhelst.

Utsikten från Slottsbacken var dock fin och militärexercisen på borggården underhållande, så helt misslyckat var inte besöket.