incurvatusinse

Jag saknar anledning och berättigande att blogga. Detta då jag, som det heter, "saknar liv". Jag gör inget utöver det ordinära, vardagliga - och ofta inte ens det. Ofta undviker jag situationer vilka skulle kunna resultera i vidare händelser, oaktat dessa händelser är positiva eller inte; jag avskärmar och isolerar mig rentav, allt för att slippa överflödig kontakt med omvärlden. Det mest dramatiska som tilldrar sig i mitt liv begränsas till någon fylleeskapad emellanåt.  Den stilla ensamheten är visserligen behaglig, rofylld och ofta rentav givande, men den fråntar alltså mitt liv all form av intresseväckande substans. Vidare saknar jag drömmar, ambitioner och förhoppningar - åtminstone tydligt definierade sådana - vilka skulle kunna göra mig intressant eller alls anmärkningsvärd. Inga projekt eller höga tankar fyller mig: mitt liv är således totalt befriat från allt vad intresseväckande anekdoter och tankar heter - sådant som i vanliga fall skulle kunna tänkas vara värt att föra vidare. Men skulle ett eventuellt "extraordinärt leverne" berättiga bloggandet?

Jag vill egentligen inte befatta mig med berättigande, då detta förutsätter (varför?) ett felaktigt beteende eller agerande, men jag är ändå beredd att svara nej på frågan ovan. Vad gör och tänker Sveriges främsta bloggare, de med tusentals återkommande läsare, dagligen? Vad för intressanta saker tilldrar sig i deras vardag för att folk skall bemöda sig med att läsa det? Svaret måste bli: inget. Inte ens den mest extraordinäre av människor kan avvika i hög grad ifrån den slavlika normen. De äter, sover, skiter, knullar osv. i lika hög grad som alla andra, kanske mer eller mindre i vissa fall beroende på grad - och typ - av kändisskap. De rikare lever (förmodligen) slappare, äter finare och umgås i bättre kretsar; de som av annan anledning blivit populära bloggare lever antagligen som folk i allmänhet gör: de kan omöjligen föra ett tillräckligt intressant leverne för att det skall kunna passera såsom remarkabelt eller häpnadsväckande för en någotsånär intelligent människa. Varför flockas då tusentals människor (stundtals får jag pinsamt nog räkna mig själv till de skyldiga) till dessa vattenhål för mänsklig idioti och idoldyrkan? Är människor verkligen såpass inkompetenta att de (vi) inte ser det fruktansvärt banala, ointressanta, överflödiga, patetiska och meningslösa i detta?

Att folk bloggar kan jag leva med, alla gillar att tala/skriva om sig själv, men varför läser folk - och i sådan omfattning - om någon annan, som händelsevis råkar vara känd (men ibland inte ens det), och dennes vardagsliv och -tankar? Finns det en ursäkt?

Det finns ingen ursäkt.


PS. Jag känner mig något yr och förvirrad för närvarande. Det ovan skrivna är väsensskilt från mina vanliga tirader om vad jag tycker (hatar) om något. Jag brukar aldrig vara såpass uppgiven och resignerad som ovan... nåja.