incurvatusinse

Till skillnad från Marcus Birro föraktar jag svaghet. Detta är inte en slutsats jag nyligen dragit, utan en vetskap vilken följt mig alltsedan mellanstadiets barnsliga förakt för de flickor i klassen vilka inte förmådde bruka sina stämband på ett sådant vis att de kunde göra sig hörda. Jag föraktar människor vilka tillåter andra att trampa på dem (samtidigt som jag avskyr de som trampar på andra, dessa eviga paradoxer... men kanske ligger det ingen paradox i att för enkelhetens skulle hata alla), jag ser ned på lågutbildade, inkompetenta eller i allmänhet veka människor. Anser jag att de saknar existensberättigande? Nej, då ett högre organ vilket bedömer en existens' rätt till just existens inte kan påstås existera, men jag avskyr dem likafullt.

Detta till trots anser jag mig inte vara stark, särskilt inte fysiskt, och jag avskyr exploatörer, utsugare etc., på samma inkonsekventa vis som jag hatar starka människor vilka ständigt tycks avkräva sig själva ett bevis på sin rätt till vara och styrka; ett bevis på sin överlägsenhet. Kanske är det inte så att jag avskyr endera kategorin baserat på deras respektive egenskaper, kanske är det helt enkelt sålunda att jag föraktar mänskligheten och dess uttryck för viljan till varat. Huruvida detta är att betrakta som ett godtagbart resonemang eller ej, oaktat om logiska grunder skall tillämpas och efterföljas - kan jag alls föra ett icke-logiskt resonemang? - eller om ett moraliskt ställningstagande utifrån en ej applicerbar och i allmänhet hämmande maxim skall brukas, är en fråga jag inte förmår besvara, och en fråga jag därtill inte är intresserad av. Allt jag vet är att jag ser ned på och ringaktar de svaga; de kan underkuvas och således skall detta ske.

Slavmentaliteten förblir ett ofrånkomligt faktum, till dess den kan bemästras. Idag rör vi oss i fel riktning: Att hjälpa de svaga är ingen lösning, allraminst på de svagas tillstånd som utsatta. Det finns inget värde i styrkan, men tillåter vi att vekhet accepteras möjliggör vi enbart fortsatt vekhet, och på så vis förblir den; ett uttryck för mänsklighetens oförmåga. Istället bör svagheten och uttrycken för densamma utrotas, på det att vi må röra oss bort från det sinnesslöa och i allmänhet vedervärdiga tillstånd som är mänskligheten av idag. Visshet kan inte i nuläget uppnås om vad som bör göras, men det skall aldrig förglömmas att människan är överkomlig.

Nietzscheanen i mig har talat.