Impulsiv ilska
Jag har under de senaste veckorna drabbats av en oerhörd likgiltighet beträffande människor. Förr kunde jag röra mig i folktäta områden och uppleva ett starkt, genuint hat mot alla dessa självtjänande och lyckligen ovetande myror, men sedan i höstas har denna känsla avtagit alltmer, och numer känner jag knappt något alls då jag ser människor. Med hatet kom ju även dess kontrast - att älska - och förr kunde jag uppskatta lustiga uppenbarelser eller människor vilka gav ett gott intryck (i huvudsak välklädda, äldre, piprökande män med helskägg), men nu har även det lilla nöjet berövats mig - troligen av mig själv. Min människosyn har istället utvecklats in en mer pragmatisk riktning. Jag ser kompetenta människor och pappersarbete, jag ser starka människor och byggarbetsplatser etc.
Idag fick jag dock uppleva en klassisk upplevelse av irritation över omvärldens idioti. Det rör sig om ett av de fall där man på yttererst svaga grunder, och tydligen i tron att man själv är ofelbar, känner en stark känsla av överlägsenhet gentemot övriga människor, och upplever dessas beteende såsom felaktigt eller degenererat i förhållande till en strikt moralisk kod, vilken man själv skapat. I detta fall rörde det sig om att en ung kvinna på runt tjugo år satte sig ned bredvid mig på den överfulla bussen och ur sin handväska plockar fram en KESOförpackning, varpå hon tömmer sagda förpackning på dess innehåll. Endast en fras kan adekvat sägas sammanfatta vad jag tänkte: Vad i helvete?
Just denna moraliska överlägsenhet som jag ännu emellanåt känner besvärar mig. Jag ser, i vanlig ordning, inget fel i den, men jag ser heller inget som skulle kunna rättfärdiga den. Min högst subjektiva moral säger att det är fullt acceptabelt att avsky människor som sådana; att däremot söka fel och bedöma dessa utifrån en (i mitt fall) klassisk heteronormativ, västerländsk (mer precist svensk) och konservativ norm är dock oacceptabelt. Jag blir aldrig fri från mina åsikter, tycks det.
PS. Jag måste börja strukturera den här skiten bättre. Jag blandar personliga inlägg med resonerande inlägg. Det ligger i mitt intresse att skriva om mig själv, samtidigt som jag, ur ett såväl personligt som mer objektivt perspektiv, vill behandla diverse ämnen - främst då filosofi och politik. Då jag ändå lider av skrivkramp och inte förmår skriva något skönlitterärt känns det bättre att lägga allt fokus på denna något mer diskursiva blogg.
Idag fick jag dock uppleva en klassisk upplevelse av irritation över omvärldens idioti. Det rör sig om ett av de fall där man på yttererst svaga grunder, och tydligen i tron att man själv är ofelbar, känner en stark känsla av överlägsenhet gentemot övriga människor, och upplever dessas beteende såsom felaktigt eller degenererat i förhållande till en strikt moralisk kod, vilken man själv skapat. I detta fall rörde det sig om att en ung kvinna på runt tjugo år satte sig ned bredvid mig på den överfulla bussen och ur sin handväska plockar fram en KESOförpackning, varpå hon tömmer sagda förpackning på dess innehåll. Endast en fras kan adekvat sägas sammanfatta vad jag tänkte: Vad i helvete?
Just denna moraliska överlägsenhet som jag ännu emellanåt känner besvärar mig. Jag ser, i vanlig ordning, inget fel i den, men jag ser heller inget som skulle kunna rättfärdiga den. Min högst subjektiva moral säger att det är fullt acceptabelt att avsky människor som sådana; att däremot söka fel och bedöma dessa utifrån en (i mitt fall) klassisk heteronormativ, västerländsk (mer precist svensk) och konservativ norm är dock oacceptabelt. Jag blir aldrig fri från mina åsikter, tycks det.
PS. Jag måste börja strukturera den här skiten bättre. Jag blandar personliga inlägg med resonerande inlägg. Det ligger i mitt intresse att skriva om mig själv, samtidigt som jag, ur ett såväl personligt som mer objektivt perspektiv, vill behandla diverse ämnen - främst då filosofi och politik. Då jag ändå lider av skrivkramp och inte förmår skriva något skönlitterärt känns det bättre att lägga allt fokus på denna något mer diskursiva blogg.
Kommentarer
Postat av: Joni K
Moraliserande i stumt performativ mening, typiskt samtiden. Överlägsenheten inkapslas i subtila gester och den outtalade anklagelsen blir uttalad i och med aktens innehåll i relation till kontexten. Oturligt nog medför grynost ensamt inte ateloskleros. Bara att beklaga den relativt låga kolesterolhalten.
Kategorisering av inläggen bifalles. En konsekvent taxonomi kan onekligen bidra till att banaliteter inte beblandar sig med det allmänteoretiska virket. Personligen råder jag domänherren att vidta omedelbara åtgärder gällande denna punkt. Verksamheten är annars knappast att betrakta som eugenes och en anklagelse för rasförräderi synes då mer än väl motiverad.
Struktur framför allt.
Trackback
