Självrannsakan, del 6: Och ännu mer...
Ännu ett litet inlägg i tonårsidentitetssökandets anda.
Inledningsvis kan, efter att jag nu försakat alla de större ideologiska inriktningarna, konstateras att jag är en usel beslutsfattare. Jag är inkonsekvent, och då jag inte ser ett tydligty mönster eller någon form av enhetlighet händer det alltför ofta att jag baserar politiska åsikter på humör och instinktivt tyckande. Glada dagar söker sig mina ideal till någon form av anarkoprimitivistiskt bassamhälle, vari man tillåts njuta av dagen utan att (behöva) bekymras av vardagliga problem, andra människor eller ekonomiska frågor. Andra - och betydligt sämre - dagar önskar jag att ett allomfattande kärnvapenkrig utbröt, för att på så vis utsläcka all överflödig existens. Mestadels hamnar jag naturligtvis någonstans däremellan, även om en bitterljuv cynism och gnällig folkskygghet tenderar att genomsyra mitt tänkande.
Stundom (ofta) är jag beredd att acceptera en ideologi, med alla dess konsekvenser, enbart på grund av dess tilltalande estetik. Faktum kvarstår att individens liv är ständigt begränsat till samma vedervärdigt enformiga grundstenar (arbeta, äta, sova, reproducera, dö), varför det kanske kan kvitta vilket aktuellt styrelseskick som råder. Av denna anledning faller mig naturligtvis de klassiska "vänsterideologierna" kommunism och nationalsocialism i smaken. Jag finner det även intressant att, i den mån jag orkar, fördjupa mig i de diverse avarterna (nationalkommunism, nationalbolsjevism, strasserism etc.), om än de måhända, i likhet med sina huvudideologier, egentligen inte tilltalar mig - allt enligt föregående inlägg i denna emintenta blogg. För estetikens skull (ty vem uppskatta icke militärparader?) accepterar jag dem gärna; hur mycket jag än avskyr folket kan jag acceptera en folklig/raslig/klasslig gemenskap, i utbyte mot lite intressanta krig, politiska förföljelser och ekonomiska kriser. Jag är av min natur ytterst flexibel, och ser mig gärna som kanslist på något jättekontor i statens tjänst (jag är alltför klen för fabriksgolvet), alternativt, och optimalt, som talskrivare. Att vara en råtta i ett politiskt maskineri vore inte helt fel, för hur mycket jag än värderar min personliga frihet och individualitet (se bara denna egomatande textsamling) kan det inte förnekas att behaget av att ha tjänat ett större syfte - samtidigt som man får sig lite mäktig nationalistisk militäranda till livs - skulle rendera allt dylikt överflödigt.
Om det alls skall finnas en stat, skall den således vara stark. Detta är såpass långt jag tänker föra diskussionen denna gång; i fortsättningen ämnar jag bli mer strukturerad i mitt skrivande (inspirerad av en viss Sundholm skänker jag gärna bloggen ett något kvasi-intellektuellt tema), varför jag även ämnar skapa en separat kategori för diskussioner kring politik, och låta inlägg betitlade Självrannsakan beröra självföraktet och eventuella filosofiska eller psykologiska spörsmål vilka direkt berör min person.
Inledningsvis kan, efter att jag nu försakat alla de större ideologiska inriktningarna, konstateras att jag är en usel beslutsfattare. Jag är inkonsekvent, och då jag inte ser ett tydligty mönster eller någon form av enhetlighet händer det alltför ofta att jag baserar politiska åsikter på humör och instinktivt tyckande. Glada dagar söker sig mina ideal till någon form av anarkoprimitivistiskt bassamhälle, vari man tillåts njuta av dagen utan att (behöva) bekymras av vardagliga problem, andra människor eller ekonomiska frågor. Andra - och betydligt sämre - dagar önskar jag att ett allomfattande kärnvapenkrig utbröt, för att på så vis utsläcka all överflödig existens. Mestadels hamnar jag naturligtvis någonstans däremellan, även om en bitterljuv cynism och gnällig folkskygghet tenderar att genomsyra mitt tänkande.
Stundom (ofta) är jag beredd att acceptera en ideologi, med alla dess konsekvenser, enbart på grund av dess tilltalande estetik. Faktum kvarstår att individens liv är ständigt begränsat till samma vedervärdigt enformiga grundstenar (arbeta, äta, sova, reproducera, dö), varför det kanske kan kvitta vilket aktuellt styrelseskick som råder. Av denna anledning faller mig naturligtvis de klassiska "vänsterideologierna" kommunism och nationalsocialism i smaken. Jag finner det även intressant att, i den mån jag orkar, fördjupa mig i de diverse avarterna (nationalkommunism, nationalbolsjevism, strasserism etc.), om än de måhända, i likhet med sina huvudideologier, egentligen inte tilltalar mig - allt enligt föregående inlägg i denna emintenta blogg. För estetikens skull (ty vem uppskatta icke militärparader?) accepterar jag dem gärna; hur mycket jag än avskyr folket kan jag acceptera en folklig/raslig/klasslig gemenskap, i utbyte mot lite intressanta krig, politiska förföljelser och ekonomiska kriser. Jag är av min natur ytterst flexibel, och ser mig gärna som kanslist på något jättekontor i statens tjänst (jag är alltför klen för fabriksgolvet), alternativt, och optimalt, som talskrivare. Att vara en råtta i ett politiskt maskineri vore inte helt fel, för hur mycket jag än värderar min personliga frihet och individualitet (se bara denna egomatande textsamling) kan det inte förnekas att behaget av att ha tjänat ett större syfte - samtidigt som man får sig lite mäktig nationalistisk militäranda till livs - skulle rendera allt dylikt överflödigt.
Om det alls skall finnas en stat, skall den således vara stark. Detta är såpass långt jag tänker föra diskussionen denna gång; i fortsättningen ämnar jag bli mer strukturerad i mitt skrivande (inspirerad av en viss Sundholm skänker jag gärna bloggen ett något kvasi-intellektuellt tema), varför jag även ämnar skapa en separat kategori för diskussioner kring politik, och låta inlägg betitlade Självrannsakan beröra självföraktet och eventuella filosofiska eller psykologiska spörsmål vilka direkt berör min person.
Kommentarer
Trackback
