Självrannsakan, del 4: Självtitulering 2.0
Jag ber om ursäkt för den vederväriga titeln, men den CS-spelande 13-åringen bor kvar någonstans inom mig.
Detta har god potential att urarta i en evighetsserie, vilket jag även hoppas att det kommer göra. Det ligger ju i vår mänskliga natur att finna samhörighet och identitet, varför titlar ofta före- och återkommer i våra liv. Det stora flertalet ger sig självfallet inga filosofiska eller i allmänhet kontemplativa tituleringar, utan begränsar sig för enkelhetens skull till mer vardagliga titlar (jag är med i den här gruppen/sociala gemenskapen, jag är den här personens vän, jag tycker om den här musiken osv.). Utan att ha några som helst belägg för det jag säger misstänker jag även att ytterst få besvärar sig med politiska titlar annat än då de blir tillfrågade, och i dylika situationer är flertalet troligen socialdemokrater, moderater, miljöpartister etc. etc. Just av denna anledning ämnar jag här inleda en kortfattad debatt med mig själv om var jag står ideologist.
Då jag heller inte orkar beröra allt (för det är ett omfattande ämne) här och nu kommer jag för tillfället enbart att ta upp vad andra kallat mig.
De flesta för vilka jag aldrig diskuterat mina åsikter mer ingående tycks utgå från att jag är anarkist, vilket förvisso inte är helt fel, och fullt förståeligt med tanke på hur jag brukade klä mig, men för den sakens skull inte korrekt. Då jag beskrivit mina tankar mer i detalj brukar det heta att jag är kommunist, fascist eller stalinist. Allt stämmer väl i viss mån då jag, i likhet med alla andra desillusionerade tonåringar vilka sökt/söker mening i livet via politiska ideologier, flörtat med samtliga extremer på den klassiska höger-vänsterskalan. Att omdömena är såpass olika kan enklast förklaras med att jag sällan diskuterar politik mer ingående då jag är lycklig (ett osmakligt ord i brist på bättre), varför de mer totalitära eller auktoritära tankegångarna tenderar att ges mer utrymme. De mer liberala, individualistiska och, förvånansvärt nog, ekologistiska åsikterna ventilerar jag sällan.
Självklart kan dock utomstående inte till fullo tillgodogöra sig en hel individs alla tankar och idéer, varför gissningarna eller epiteten förblir om inte felaktiga så missvisande. Jag skall reda ut det hela vid ett senare tillfälle (eller kanske inte, jag skjuter ju allt skrivande på framtiden).
Avslutningsvis vill jag dela med mig av skaparplågan: Jag har en enkel berättelse i huvudet, lämplig för en novell, i huvudet, men kan inte förmå mig att skriva ned den. Rent självplågeri. Haha...
Detta har god potential att urarta i en evighetsserie, vilket jag även hoppas att det kommer göra. Det ligger ju i vår mänskliga natur att finna samhörighet och identitet, varför titlar ofta före- och återkommer i våra liv. Det stora flertalet ger sig självfallet inga filosofiska eller i allmänhet kontemplativa tituleringar, utan begränsar sig för enkelhetens skull till mer vardagliga titlar (jag är med i den här gruppen/sociala gemenskapen, jag är den här personens vän, jag tycker om den här musiken osv.). Utan att ha några som helst belägg för det jag säger misstänker jag även att ytterst få besvärar sig med politiska titlar annat än då de blir tillfrågade, och i dylika situationer är flertalet troligen socialdemokrater, moderater, miljöpartister etc. etc. Just av denna anledning ämnar jag här inleda en kortfattad debatt med mig själv om var jag står ideologist.
Då jag heller inte orkar beröra allt (för det är ett omfattande ämne) här och nu kommer jag för tillfället enbart att ta upp vad andra kallat mig.
De flesta för vilka jag aldrig diskuterat mina åsikter mer ingående tycks utgå från att jag är anarkist, vilket förvisso inte är helt fel, och fullt förståeligt med tanke på hur jag brukade klä mig, men för den sakens skull inte korrekt. Då jag beskrivit mina tankar mer i detalj brukar det heta att jag är kommunist, fascist eller stalinist. Allt stämmer väl i viss mån då jag, i likhet med alla andra desillusionerade tonåringar vilka sökt/söker mening i livet via politiska ideologier, flörtat med samtliga extremer på den klassiska höger-vänsterskalan. Att omdömena är såpass olika kan enklast förklaras med att jag sällan diskuterar politik mer ingående då jag är lycklig (ett osmakligt ord i brist på bättre), varför de mer totalitära eller auktoritära tankegångarna tenderar att ges mer utrymme. De mer liberala, individualistiska och, förvånansvärt nog, ekologistiska åsikterna ventilerar jag sällan.
Självklart kan dock utomstående inte till fullo tillgodogöra sig en hel individs alla tankar och idéer, varför gissningarna eller epiteten förblir om inte felaktiga så missvisande. Jag skall reda ut det hela vid ett senare tillfälle (eller kanske inte, jag skjuter ju allt skrivande på framtiden).
Avslutningsvis vill jag dela med mig av skaparplågan: Jag har en enkel berättelse i huvudet, lämplig för en novell, i huvudet, men kan inte förmå mig att skriva ned den. Rent självplågeri. Haha...
Kommentarer
Trackback
