Självrannsakan, del 5: Mer politik
Jag ämnar först och främst redogöra för något av det mest problematiska angående min politiska ställning: idealen, filosofin och människosynen. Jag saknar alla former av "ideal", vilket hör samman med den hopplöshetsnihilism vilken förpestar min tillvaro. Att heller inte kunna se värden i något innebär dessutom att jag, logiskt nog, inte kan tillmäta en politisk enhet eller sfär (individ eller stat, sjukvård eller arbetslöshet) ett egenvärde - något som gör saken alls värd att debattera eller diskutera (men varför skulle jag inte kunna göra det?). Av detta följer att jag ej heller kan tillskriva mig den humanistiska, och enligt mig veka och präktigt moraliserande, människosyn vilken genomsyrar dagens debatt. Stundom avskyr jag mänskligheten (ajaj, inte bra om Farbror Blå läser detta), stundom kan jag enbart betrakta den såsom ett verktyg; ett material bland många andra.
Med ovanstående i åtanke kan jag heller inte tillsvära mig någon konkret ideologi (även om jag, vilket tidigare nämnts, flörtat med de flesta). Jag avskyr socialismen, marxismen och kommunismen - samtliga avarter inräknade - då dessa tillmäter kollektivet eller staten ett egenvärde, uppvisar en naiv, och emellanåt närmast mekanisk, människosyn vari människan vill leva på ett specifikt vis och kan innestängas i det väldiga samhällsmaskineriet (arbeta, äta, dö). Därtill kommer att den materialistiska samhälls- och historiesynen vilken ligger till grund för hela ideologin naturligtvis är en grav förenkling av verklighetens komplexitet. De rent ekonomiska aspekterna (dvs. att en renodlad planekonomi naturligtvis inte fungerar i praktiken) besvärar jag mig inte med att beröra nu - en utarbetad och väl genomtänkt kritik av socialismen etc. hör egentligen inte till saken, då det är instinktiv motvilja jag söker beskriva och förklara.
Anarkismen och syndikalismen... ja, dessa orkar jag inte ens beröra. Jag drar till med det klassiska borgerliga mot"argumentet": Det är en fin tanke, men det fungerar inte i praktiken. Jag har förvisso länge själv varit anarkist, men men...
Fascism och nationalsocialism faller på ungefär samma grunder som socialismen. Det ekonomiska systemet är ren idioti (korporativism är renodlad dumhet), folket/nationen/rasen/kulturen tillmäts egenvärde ex nihilo etc.
Liberalismen äcklar mig för dess hycklande, dess människosyn, dess ytterst simpla grundstenar, dess tusentals avarter och förgreningar... Ja, poängen framgår redan i exemplet med socialismen.
Kanske är det således enklast att betitla mig anarkist, då det ju i slutändan kan framstå som om jag avskyr politik. En icke-politik är förvisso ett intressant alternativ, men total kaosanarki tenderar ju att raskt leda till nya stads- och maktsammanslutningar. Men nu upprepar jag egentligen bara samma dravel som inpräntades i oss via statens indoktrineringsprogram i grundskolan. Jag är förstås ideologiskt färgad; socialliberalismen och dess grundvärderingar går inte att undkomma, den finns överallt. Jag har redan från början fått lära mig att åtminstone nationalsocialism och kommunism är ren ondska, så...
Hursomhelst ser detta ut att bli ett monsterinlägg, varför jag sätter punkt här och återkommer till ämnet vid ett senare tillfälle. Jag har ändå glömt vad det var jag ville komma fram till, men jag har ju oändliga textmassor på mig att föra mina obefintliga resonemang och pränta ned mina förvirrade tankar i.
Om du inte finner att någonting har något egenvärde, däribland staten, anser jag det konstigt att du finner dig ideologiskt färgad av socialliberalismen, eftersom den förespråkar att exempelvis sjukvård och utbildning skall garanteras av staten. Samtidigt som det skall finnas en viss aktiv ekonomisk politik. Detta är ju en grundläggande skillnad mellan den marknadskåta liberalismen och socialliberalismen, att staten skall se till att marknaden fungerar när den inte gör det, a socialdemokraterna. Innebär inte det då att staten har ett värde? Antingen har jag inte förstått ditt argument, eller så säger du emot dig själv, eller kommer du ha en ytterligare människofientlig utläggning som berättigar din ståndpunkt.
Jag tror att du missförstår mig. Ur vilken ände jag än angriper en politisk fråga får jag enbart fram en nollkalkyl. Att jag är ideologiskt färgad är oundvikligt, den mest renlärige nationalsocialist som råkar vara född i ett socialliberalt samhälle kan inte undgå att vara socialliberalt färgad, i den bemärkelsen att den nationella och rasliga kampen får ett revolutionärt, utanförstående offerperspektiv, vilket således färgar hans uppfattning av nationalsocialismen; den kan rentav vara ett medel för att vända sig mot den politik han är uppväxt i snarare än en ideologiskt driven kamp.
Staten kan inte tillmätas ett värde enbart därför att jag är indoktrinerad. Du menar att staten borde ha/har ett egenvärde då den gynnar ekonomin, men om man i likhet med mig inte kan urskilja något intrinsikalt gott i ekonomi eller den/de som gagnas av ekonomin (i det här fallet människor) kan ej heller staten sägas besitta ett värde i sig.
Tillåt mig åberopa Hume.
Frågan om egenvärde kan nämligen för inläggets vidkommande lösas på ett relativt enkelt sätt utan att ett självmotsägande idiom behöver uppstå eller rotfästa sig ens på ett ytligt plan. Jag önskar påstå att det enda som behöver anföras för en sådan lösning är ett förnekande av att språket i inlägget på relevanta punkter skulle ha godtagit de icke-naturalistiska eller realistiska dispositioner av moralisk karaktär som satser av typen ”Staten är god” vanligtvis implicerar. Mitt råd för inlägget är därför att öppet omfamna en mer non-kognitivistisk attityd gentemot satser av allmänemotiv art, men även att officiellt tillerkänna det pragmatiska språkbruk som situationen fordrar åtminstone visst existensberättigande. Detta självfallet utan att fördenskull överlåta det teoretiska ställningstagandet åt simpelt godtycke. Dikotomin deskriptivt-emotivt torde hursomhelst vara tillfyllest för att stilla den ovan framförda tillvitelsens vågsvall. Att denna bränning nu bryts mot förnuftets rev betraktar jag alltså som ett empiriskt verifierbart faktum och lämnar därför parnassen med förvissningen om att ha uträttat ett moraliskt gott.
Ett böra kan aldrig härledas ur ett vara.
