incurvatusinse

Ännu en fruktlös alkoholstinn afton. Illamående och intag, piss och folköl, skit och vodka, andedräkt. Jag borde vara mindre lycklig när jag dricker, jag vet ju mycket väl vad som händer i hjärnan etc. och hur jävligt och simpelt det hela är. Stimulans är att döva intrycken och bädda ned sig i enkel, men kortvarig, lycka. Jag har ju mina gener att tänka på, varför jag rimligen inte borde dricka alls, men skam den som ger sig... Jag är bara glad när jag är dum eller när något är alltför vackert för att jag skall kunna förneka det, släpa det i smutsen och förinta det. Jag hatar alla jävla intryck, jag hatar min respons på alla jävla intryck, och jag hatar mitt hat av alla jävla intryck och mitt hat av min respons på alla jävla intryck. Det är synd att jag inte vågar dö, och att skapandet av döden är lika menlöst som allt annat.

In i dimman, haha. Vilket skitsnack. Dimman är bara yr och grumlig, en förvrängd version av skit. Varför gör den mig så glad?

Befinner mig i ett något deliriskt stadium, eller kanske är det bara kreativitet. Jag "borde" göra något av det, men som alltid förvägrar jag mig själv den lyckan. Jag kan inte, håll käften. Jag vill inte, tänker inte. Tänker inte, där har vi det; det vore skönt. Vilket pretentiöst dravel allt är, varför förstör jag inte något? Jävla "varför"... Jag är glad att jag inte är en handlingsmänniska: om så vore fallet vore jag död sedan länge.