incurvatusinse

Av oklar anledning är jag väldigt glad för tillfället, varför jag saknar något att skriva om. Jag hade egentligen planerat att fortsätta på min självrannsakande tirad av skit, men jag känner inte för det. Glädjen (lyckan?) relaterar troligen till vädret, att ångesten inför tandläkarbesöket är över (mer om detta nedan), att jag överlevde natten trots att jag, i vanlig ordning, var övertygad om att jag inte skulle göra det, samt det faktum att jag faktiskt har ett klart definierat syfte - om så bara för en ytterst kort tid.

Jag vill bara för min självkänslas skull (haha) inflika att jag alltså inte lider av tandläkarskräck; däremot drabbas jag av en lika stark som ofrånkomlig ångest vid tanken på det oundvikliga. Det kan vara vad som helst, även något positivt, men det blotta faktum att jag inte "kan" fly det gör mig förtvivlad och driver mig närmast vansinnig. Det var åt liknande jag ursprungligen ämnade ägna detta inlägg åt, men icke.

Det är i själva verket sorgligt (varför?) att jag inte förmår författa något ordentligt, vettigt, eftertänksamt annat än då jag känslomässigt och psykiskt befinner mig "längst ned". Och varför hatar jag de stunder då jag faktiskt är lycklig? Jag vet inte, det rör sig möjligen om lika delar häftig självdestruktiv tonårsanda som genuint självhat. Jag unnar mig inte något såpass banalt. Ångest är ju som bekant en högtstående och ädel känsla, haha. Patetiskt. Jag känner inte mig själv, och önskar inte heller göra den bekantskapen. Det vore nog inte särdeles intressant eller behagligt.

Jag vill förstöra något...