Självrannsakan, del 2: Självtitulering
Är jag misantrop eller nihilist? Är jag fåfäng som försöker fånga individuella drag i ord?
De två är motsatser i den bemärkelsen att nihilismen utesluter ett negativt värde i mänskligheten. Förvisso avskyr jag människor i allmänhet, men samtidigt kan jag känna den avgrundstomhet och det intet som dylika bedömningar och värderingar ger. Mina subjektiva åsikter är oväsentliga (inte för att det finns något väsentligt, men för all del), och jag skäms för mitt människoförakt i precis lika hög grad som jag hatar och älskar det. Att noggrannare begrava och fördjupa mig i endera "sidan av myntet" skulle kräva en alltför stor tankeansträngning för att jag nu - någonsin - skall besvära mig med det, även om det förvisso vore intressant. Kanske kan jag dock inte komma till klarhet i saken utan att ha gjort sålunda.
Den är en bisarr känsla att ringakta sina egna tankar, men jag kan inte undfly den: lika starkt som jag hatar, lika förtvivlat apatisk är jag inför både det jag hatar och själva hatet. Det är desto vidrigare att ringakta och förvåna sig över detta ringaktande, för varför skulle jag ringakta mina egna känslor? Varför skulle jag ifrågasätta dem, vad är meningen? Men varför inte? Det blir, som alltid, en ändlös rad av Varför? utan svar. Ingenting.
Jag kan inte, vill inte, bedöma mina egna, uppdiktade, känslor och tankar och jag vill inte befatta mig med sanningar. Det vore en lycka att vara dum; lyckligt ovetandes, lyckligen ointresserad och oengagerad i "de stora frågorna". Men jag vet ju av egen erfarenhet att det lätt blir tråkigt och grått att oroa sig inför reella ting: relationer, ekonomiska problem och real- och vardagspolitiska beslut. De perioder då jag förmår engagera mig i "det verkliga livet" blir jag ändå inte lycklig, jag blir enbart uttråkad. Den sociala alienationen spelar förstås in: kanske lever jag ett alltför tråkigt och kalt liv för att kunna uppskatta dess mer vardagliga ingredienser. Jag vill mala ned min hjärna däri och lyckligen försjunka i totalt ovetande. Den som ändå kunde uppskatta...
Fy fan.
De två är motsatser i den bemärkelsen att nihilismen utesluter ett negativt värde i mänskligheten. Förvisso avskyr jag människor i allmänhet, men samtidigt kan jag känna den avgrundstomhet och det intet som dylika bedömningar och värderingar ger. Mina subjektiva åsikter är oväsentliga (inte för att det finns något väsentligt, men för all del), och jag skäms för mitt människoförakt i precis lika hög grad som jag hatar och älskar det. Att noggrannare begrava och fördjupa mig i endera "sidan av myntet" skulle kräva en alltför stor tankeansträngning för att jag nu - någonsin - skall besvära mig med det, även om det förvisso vore intressant. Kanske kan jag dock inte komma till klarhet i saken utan att ha gjort sålunda.
Den är en bisarr känsla att ringakta sina egna tankar, men jag kan inte undfly den: lika starkt som jag hatar, lika förtvivlat apatisk är jag inför både det jag hatar och själva hatet. Det är desto vidrigare att ringakta och förvåna sig över detta ringaktande, för varför skulle jag ringakta mina egna känslor? Varför skulle jag ifrågasätta dem, vad är meningen? Men varför inte? Det blir, som alltid, en ändlös rad av Varför? utan svar. Ingenting.
Jag kan inte, vill inte, bedöma mina egna, uppdiktade, känslor och tankar och jag vill inte befatta mig med sanningar. Det vore en lycka att vara dum; lyckligt ovetandes, lyckligen ointresserad och oengagerad i "de stora frågorna". Men jag vet ju av egen erfarenhet att det lätt blir tråkigt och grått att oroa sig inför reella ting: relationer, ekonomiska problem och real- och vardagspolitiska beslut. De perioder då jag förmår engagera mig i "det verkliga livet" blir jag ändå inte lycklig, jag blir enbart uttråkad. Den sociala alienationen spelar förstås in: kanske lever jag ett alltför tråkigt och kalt liv för att kunna uppskatta dess mer vardagliga ingredienser. Jag vill mala ned min hjärna däri och lyckligen försjunka i totalt ovetande. Den som ändå kunde uppskatta...
Fy fan.
Kommentarer
Trackback
