incurvatusinse

Tvärt emot vad titeln antyder är jag inte sadist. Detta är inte något jag egentligen funderat över, men jag vet med mig att jag inte upplever njutning - och allraminst sexuell sådan - vid andras lidande. Skadeglad är jag dock, och mycket därtill. Möjligen lider jag av någon form av empatistörning (ämnar redogöra och undersöka eventuella psykiska sjukdomar, helt på egen hand, i ett mer ambitiöst inlägg vid ett senare tillfälle) och jag har under alla omständigheter väldigt låg EQ.

Varför kan jag inte i detalj besvara, men jag tror att det hela härrör i självhävdelseaspekten: Jag känner inget - det gör du. Ergo: jag är starkare än vad du är. Jag vet självklart att detta är trams; jag tror inte på enkla förklaringar och jag är medveten om att jag är varken känslokall eller "stark", men troligen är det denna enkla självbekräftelseprincip som ligger till grund för det hela. Det kan också röra sig om en självförsvarsmekanism: Jag skrattar åt det jag fruktar alt. Jag skrattar åt det då jag inte vill visa min empati. Jag kanske är djupt empatisk "innerst inne"? Haha!

Jag älskar att vara en älskvärd människa.