Stilbrottsligt inlägg
Med anledning av mitt lyckorus, vilket troligen kommer att vara i åtminstone en vecka, tänkte jag passa på att skriva ett något mer humoristiskt, uppsluppet och glatt inlägg, om inte annat så för att bevisa för mig själv att jag kanske inte är såpass sinnessjuk som jag tror (vill) mig vara. Jag ämnar således i all korthet behandla en av mina stora intressen: glada, radikala män.
Den glade radikalen sammanfaller, som varje trogen läsare av denna blogg strax kommer att bli varse, med mina båda "idealjag": De är kortsiktigt tänkande hedonister, vilka - även om de är predestinerade att bli medelmåttor alt. hopplösa alkoholister på äldre dar - symboliserar någon form av enfaldigt Carpe Diem-tänkande och lever därefter. Under mina depressionsperioder känner jag det djupaste förakt (blandat med avund) inför dessa män, men nu känner jag enbart beundran. Men för att klargöra ett och annat bör jag kanske besvara frågan: Vilka är dessa glada och radikala män?
Ja, det vet jag inte själv annat än när jag ser dem. Jag kan nämna ett fåtal, men håller det för dålig stil att lämna ut några namn här, i synnerhet då denna blogg representerar de deprimerade, degenererade, tonårsgnälliga, cyniska, förbittrade, apatiska, nihilistiska, misantropiska och alienerade aspekterna av mitt liv, emedan dessa glada män representerar de rakt motsatta. Det intryck man kan få av denna blogg till trots har jag faktiskt (emellanåt) ett riktigt roligt liv, där jag - i bästa psykopatanda - gör mitt bästa för att imitera denna av mig idoliserade livsstil. I vilket fall är dessa män i regel unga, tämligen smala/klent byggda och med smala huvuden (detta låter mycket homoerotiskt, jag vet). Av någon anledning är flertalet även rakade; om detta har att göra med min uppväxt inom punkkulturen eller om avsaknaden av hår helt enkelt accentuerar skallformen (vilken betydelse den nu har) vet jag inte. Troligen ser "de" ut på detta sätt då det var denna typ av punkare/skinheads jag såg upp till i de nedre tonåren. I vilket fall super dessa män (ofta pojkar) hejdlöst, är ointresserade av större ting, besitter endast begränsad bildning och uppvisat ett mer eller mindre rebelliskt drag (troligen som en följd av deras låga ålder). De lever "livets glada dagar", uppvisar ett stort sinne för humor och bekymrar sig inte med det andra. Jag har mött dem i flera sammanhang; somliga har varit utpräglade och rentav politiskt sinnade skinheads, andra har helt enkelt varit förvuxna fjortisar med värderingsgrunder från mellan- och högstadiet (dvs. supa är kul, livet handlar om att vara häftig och homosexualitet är äckligt). I vanliga fall skulle jag ringakta detta mitt ringaktande av tyckande och tänkande, men inte idag.
Det får räcka så. I ditt ansikte har premiär idag, vilket innebär att jag har något att göra ikväll. Avslutningsvis vill jag enbart, med anledning av Öijers kommentar i SvD Kultur, skriva följande:
;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
Den glade radikalen sammanfaller, som varje trogen läsare av denna blogg strax kommer att bli varse, med mina båda "idealjag": De är kortsiktigt tänkande hedonister, vilka - även om de är predestinerade att bli medelmåttor alt. hopplösa alkoholister på äldre dar - symboliserar någon form av enfaldigt Carpe Diem-tänkande och lever därefter. Under mina depressionsperioder känner jag det djupaste förakt (blandat med avund) inför dessa män, men nu känner jag enbart beundran. Men för att klargöra ett och annat bör jag kanske besvara frågan: Vilka är dessa glada och radikala män?
Ja, det vet jag inte själv annat än när jag ser dem. Jag kan nämna ett fåtal, men håller det för dålig stil att lämna ut några namn här, i synnerhet då denna blogg representerar de deprimerade, degenererade, tonårsgnälliga, cyniska, förbittrade, apatiska, nihilistiska, misantropiska och alienerade aspekterna av mitt liv, emedan dessa glada män representerar de rakt motsatta. Det intryck man kan få av denna blogg till trots har jag faktiskt (emellanåt) ett riktigt roligt liv, där jag - i bästa psykopatanda - gör mitt bästa för att imitera denna av mig idoliserade livsstil. I vilket fall är dessa män i regel unga, tämligen smala/klent byggda och med smala huvuden (detta låter mycket homoerotiskt, jag vet). Av någon anledning är flertalet även rakade; om detta har att göra med min uppväxt inom punkkulturen eller om avsaknaden av hår helt enkelt accentuerar skallformen (vilken betydelse den nu har) vet jag inte. Troligen ser "de" ut på detta sätt då det var denna typ av punkare/skinheads jag såg upp till i de nedre tonåren. I vilket fall super dessa män (ofta pojkar) hejdlöst, är ointresserade av större ting, besitter endast begränsad bildning och uppvisat ett mer eller mindre rebelliskt drag (troligen som en följd av deras låga ålder). De lever "livets glada dagar", uppvisar ett stort sinne för humor och bekymrar sig inte med det andra. Jag har mött dem i flera sammanhang; somliga har varit utpräglade och rentav politiskt sinnade skinheads, andra har helt enkelt varit förvuxna fjortisar med värderingsgrunder från mellan- och högstadiet (dvs. supa är kul, livet handlar om att vara häftig och homosexualitet är äckligt). I vanliga fall skulle jag ringakta detta mitt ringaktande av tyckande och tänkande, men inte idag.
Det får räcka så. I ditt ansikte har premiär idag, vilket innebär att jag har något att göra ikväll. Avslutningsvis vill jag enbart, med anledning av Öijers kommentar i SvD Kultur, skriva följande:
;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
Kommentarer
Trackback
