Kort inlägg i genusdebatten
Inledningsvis: Om vi utgår från att samtliga olikheter män och kvinnor emellan är resultatet av sociala konstruktioner - vari ligger då roten till dessa konstruktioner? Vad är deras fundament? Religionen? Denna brukar nämligen ofta anföras såsom roten till allt ont. Tja, enligt en marxistisk tolkning kan vi givetvis hävda att religionen är att skylla, men detta resonemang fallerar i sig, då något sådant som religion av hävd måste ingå i den ökända samhällsöverbyggnaden, vilken således syftar till att bevara ett fenomen i sig. Detta fenomen torde då vara antingen en djupt rotad social klyfta könen emellan, eller rent biologiska skillnader - i vilket fall lämnar oss detta i en återvändsgränd ur ett resonerande perspektiv, då vi lämnas oförmögna att bedöma det moraliskt riktiga - eller bara det riktiga - i att kritisera såväl denna bas som dess överbyggnad; och hur vet vi vari basen består? Men låt oss nu lämna marxismen och se vad vetenskapen har att säga.
Roten till de "sociala konstruktionerna" låter sig inte enkelt spåras, särskilt då vi inte kan identifiera ett specifikt skede i historien då dessa skillnader uppstått - kan det månne vara så att dessa förhållanden alltid existerat? Efter vad vi vet har samtliga bättre dokumenterade civilisationer och kulturer baserat sig på den ytterst framgångsrika modellen mamma-pappa-barn, där modern står för omsorgen av barnen, emedan fadern har en mer aktiv roll (NB: denna roll behöver alls inte vara maskulin i modern bemärkelse; under andra halvan av 1700-talet var mansidealet i Västeuropa intellektuellt och finkulturellt - "fjolligt" enligt rådande normer - men likafullt aktivt). Detta kan hänföras till två faktorer: 1) Det praktiska i lösningen, och 2) (vilken har med föregående faktor att göra) Att biologiska skillnader de facto existerar.
Dessa biologiska skillnader krävs det en idiot för att förneka. Vi har idag tillgång till studier (förlåt mig min lättja, men jag ids inte söka rätt på länkar) vilka påvisar att småbarn - även då de är alltför unga för att eventuella olikheter skall kunna bortförklaras med "social indoktrinering" eller kulturell påverkan - responderar olika på olika stimuli. Små pojkar intresserar sig mer för hårda ting (ofta bilar, för att nyttja ett klassiskt exempel, och för att påpeka att Betnér är i högsta grad desinformerad), emedan flickor i högre grad intresserar sig för mjuka ting (dockor etc.). Varför skulle det vara skadligt att förneka att dessa skillnader existerar? Att feminismen och framförallt genusvetenskapen har en tendens att se vad den vill se är ett allom bekant faktum, men varför det skulle vara orimligt att dessa sociala konstruktioner uppstått med hänsyn till människans naturliga förutsättningar förklaras aldrig. Snarare torde väl problemet ligga i värderandet av egenskaperna? Varför skall kvinnor tvingas anpassa sig till en mansnorm, emedan män skall tvingas anpassa sig efter en kvinnonorm? Varför vägrar vi acceptera att vi är olika?
Genusvetenskapen har således berövat sig själv all form av kredibilitet, inte minst genom att beskylla all opposition för att stödja - eller vara fast i - det s.k. patriarkalväldet.
Ytterligare ett - och betydligt mindre seriöst och vetenskapligt - argument jag vill anföra är en intressant iakttagelse jag gjort: Då homosexualitet diskuteras bemöts vanligen ståndpunkten om att "homosexualitet är sjukt och onaturligt" med den mycket relevanta anmärkningen att "homosexualitet existerar inom alla djurarter", vilket stämmer (brasklapp: jag vet inte om homosexualitet finns dokumenterat inom alla djurarter, men poängen framgår). Med hänvisning till såväl djurriket som evolutionen, vilken rimligen skulle ha missgynnat homosexualitet om det inte vore en praktiskt riktig egenskap, kan således många acceptera att homosexualitet är fullt naturligt (observera att jag här talar om vardagliga, och alls inte vetenskapliga, debatter), men då ett liknande resonemang appliceras på man-kvinnafrågan, vad händer då? Inom alla djurarter kan vi se hur könen har klart definierade roller, och hos övriga däggdjur i synnerhet framträder tydligt hur honor i allmänhet är mer vårdande, emedan hanar går från hona till hona, ofta står för jakten etc. Våra nära släktingar schimpanserna uppvisar som bekant dessa karakteristiska. Är då plötsligt referatet till djuren ogiltigt? I båda fallen är det kön och sexualitet som behandlas, och det vore oriktigt att hävda att man i ett fall kan hänvisa till människans status som djurart, men i ett annat inte.
Ett intressant exempel från djurriket är den fläckiga hyenan. Dessa djur uppvisar ett matriarkat, där honorna, vilka har ovanligt höga testosteronvärden, bestämmer över hanarna, vilka alltså har lägre testosteronvärden, och tvingar dem att bidra till omhändertagandet av ungarna. En biologisk skillnad påverkar således strukturen, och att de testosteronstinna är mer aggressiva och dominanta än andra torde inte vara någon nyhet.
I likhet med vad som redan konstaterats ligger det egentliga problemet således inte i dessa faktiska skillnader, utan i behandlandet - och tolkandet - av dem. Att värdera en manlig egenskap (för de finns) högre än en kvinnlig (för de finns) är givetvis skadligt för arten, och alltså ofördelaktigt, men att påtvinga den ene den andres roll är ett felslut av digra mått.
Initialt måste jag hävda evolutionen per se illasinnad gentemot all form av homosexualitet, och också då är ifrågavarande adjektiv, nämligen ”illasinnad”, att betrakta som en ren eufemism. Givet antagandet att det är generna som konstituerar den sexuella läggningens utformning kan inte en ”homosexuell gen” överleva något evolutionärt urval, oavsett om anlagskonstanten uppkommit som mutation inom djurvärlden eller rentav hos självaste tamdjuret människan (detta säger ju sig självt, egentligen). Alltså måste någonting annat än genetiska faktorer allena utforma samtliga de fallenheter som inte kan kategoriseras som bi- eller heterosexuella, vilket fråntar homofilargumentet all dess biologiska relevans (och sålunda all relevans överhuvudtaget, eftersom dess tes är just biologisk). Huruvida detta är en vetenskapligt kontroversiell slutledning eller inte vet jag inte att uttala mig om, främst eftersom frågan tydligtvis negligerats av populärvetenskapen (den enda vetenskap jag följer), men jag tror att också ett enkelt resonemang som det ovan framförda med lätthet kan framkalla aversion i vissa kretsar, företrädesvis de pluralistiska, och sålunda möjligtvis gjorts osynlig med vilje. (Jag hoppas samtidigt att jag inte frångår någon vetenskapligt erforderlig bevisföring med att hävda det jag gör på blott och bart rationellt-logiska grunder.)
Vad gäller feminismen är väl den som du angriper bara en del av hela sammanslutningen, nämligen specifikt den likhetsfeministiska, och därtill en relativt radikaliserad form av denna förståndsfattiga enklav (fastän det visst finns mängder av dårar som påstår språk- och socialitetsmönstren starkare än alla biologiska artskillnader könen emellan, det måste medges). I sin mildare variant vill feminismen enbart att patriarkatets obefogade, eftersom den bygger på en primitiv samhällsordning, makt kartläggs och illumineras med föresatsen att påvisa att det finns strukturer i samhället (företrädesvis performativt konstituerade, men jag låter bli att åberopa universitetsklenoder som Bourdieu då de doftar alltför kontinentalt) som överskuggar den biologiskt relevanta distinktionen som härrör ur de reella skillnaderna, vilka allt som oftast är relativt svaga i förhållande till argumentens, uppå dem stadda, slagkraft. Till och med likhetsfeminister, de inte alltför rabiata, vill könets subversion genom en belysande praktik, och då, menar jag, också med rätta eftersom strukturens omdaning är till för att gynna dem själva och de intressen som varje kvinna, som faller innanför normen, i andanom artikulerar (om hon ser till sitt rationella egenintresse som aktör på marknaden, vill säga). Därför tycker jag att de biologiska argumenten, på samma sätt som i bögfrågan, ter sig alltför själlösa för att legitimt inta något större spelrum i den seriösa debatten ikring genus. De är väl främst barn av ett polariserat samtalsklimat där båda parterna är att beskylla för oordningens skenbara ordning (som om debatten avlöpte aldrig så skavanklöst). Den arketypiska feministen, om än en vrångbild, tilldrar sig dock mitt äckel alldeles befogat.
(Den tid jag lägger ned som kommentator på denna domän börjar så sakteliga synas ohälsosam. Att jag för ett antal månader sedan försökte mig på Judith Butlers ”Genustrubbel” ser jag dock som en förmildrande omständighet i detta fall. Min åminnelse av bokens centrala tes, den likhetsfeministiska, påbjöd helt enkelt kritiken här dryftad. Jag kunde inte motstå polemikens ljuvliga lockelse, den allestädes närvarande, som erkänner också vardagen en imaginär lyster, den annars frånvarande.)
En docka är väl i många fall ändå hård? Både de som riktar sig till flickor, exempelvis "Barbie" och "Bratz", som de som riktar sig till pojkar, exempelvis "Action-man". Alla dessa tre dockor har också klädnader på sig, i det tämligen mjuka materialet tyg. Är denna skillnad, att flickor intresserar sig av dockor som "Barbie och "Bratz", medan pojkar intresserar sig av dockor som "Action-man" icke socialt konstruerad? Menar du verkligen också att människan inte lever i ett patriarkat, med betydelsen att män har mer makt än kvinnor, inom socioloci, antropologi liksom feministisk teori?
Mjuk åsyftar (som sagt) snarare till objektets natur, snarare än dess faktiska, fysiska form. Jag känner inte till vilken form av dockor som nyttjats i studien, men jag misstänker att det rör sig om dockor i tyg. Dock finns ytterligare studier, där spädbarnen istället får se bilder föreställandes diverse objekt; pojkarna tittade längre och reagerade starkare på tekniska ting (t.ex. bilar), till skillnad från flickorna, som alltså reagerade starkare på "mjuka" objekt.
Du illustrerar själv feminismens paradox: makt blir en manlig egenskap vilken kvinnorna måste erövra. Att testosteron föder dominans och våldsamhet är som sagt inget nytt, varför det förvånar mig att folk menar att kvinnor skall tvingas (för detta blir den implicita följden av socialt konstruerad anpassning till en förment mansnorm) delta i en strävan där de faktiskt ofta har sämre förutsättningar än männen. Det skall givetvis stå alla kvinnor som eftersträvar maktpositioner - och samtidigt är begåvade nog att besitta dem - skall ha samma möjlighet som män att uppnå dessa positioner, men det skall inte, som idag är fallet, betraktas såsom ett krav.
