incurvatusinse

Få saker gör mig såpass vredgad som oförståelse. Oförmågan att begripa, eller att förstå De andra - eller Det andra - är givetvis en förbannelse som drabbar oss alla, jag minns med fasa de då så ödesmättade matematiklektionerna i högstadiet då jag ställdes fullkomligt perplex inför tal vilka mina klasskamrater (jag gick i en särskilt matematikklass, åtminstone i teorin) utan problem arbetade sig igenom - att somliga i klassen var smärre matematiska underbarn hör förvisso till saken - men det var knappast avundsjuka som gjorde mig heligt förbannad; det är dock inte denna vardagliga inkompetens jag talar om, jag åsyftar istället förståelse i en större bemärkelse, en bemärkelse där framförallt mänskligheten står i fokus.

Jag upprörs i ärlighetens namn högeligen då folk säger: "Jag kan inte förstå hur man kan göra/tänka så", och detta gäller allt, men framförallt framträder denna infantila oförmåga då begrepp såsom "ondska" diskuteras (ett begrepp som i sig visar på hur vi vill alienera och distansera det vi uppfattar såsom obehagligt). Jag misstänker att det är samma oförstående människor som vanligen gör sig skyldiga till de stora Ofattbarheterna.

Vanliga, "oförståeliga", ämnen som ofta diskuteras är Förintelsen (eller andra folkmord), dvs. större processer eller skeenden; eller särskilda beståndsdelar, lösryckta ur detta högre skeende (hit räknas bl.a. Babi Jar*, Song My etc.). För hur kan man göra något sådant?

Svaret är inte enkelt, och jag har det inte, men historien lär oss att det är medelmåttorna, den stora massan, som om inte genomför så åtminstone möjliggör alla större handlingar vilka i efterhand ha kommit att betraktas såsom "onda". Att den genomsnittlige tysken inte förstod riktigt vartåt det barkade i valen under 1932 och 1933 torde vara allmänt vedertaget, precis som att gemene tysk inte visste vad som egentligen hände med de judar, romer, homosexuella etc. som transporterades bort under de därpå följande åren, men de tillät det likafullt, eller valde åtminstone att vända bort blicken. Att Förintelsen som företeelse varit omöjlig detta tysta medhåll förutan är ett faktum; folkligt stöd är behövligt i dylika sammanhang, men det går inte att frånkomma att många visste. Även lägervakter, soldater inom Einsatzgruppen och Gestapoofficerer hade familj och vänner, och levde förmodligen fullt normala liv före - och vid sidan av - det organiserade mördandet. Vanliga människor som mördar vanliga människor således. De begränsade insikternas offer är de enda som är kapabla att utföra något så slentrianmässigt som att mörda; till att orkestrera det hela krävs kanske de s.k. "onda genierna", i stil med Himmler, som ju själv inte hanterade åsynen av massavrättningar vid Östfrontens särskilt väl, utan istället började skissa på ett enklare, och mer ekonomiskt gångbart, alternativ.

Jag är alltså övertygad om att det inte krävs extrema personligheter för att utföra extrema handlingar, snarare tvärtom. Många SS-soldater var säkert hederliga, trevliga - om än ideologiskt indoktrinerade - unga män utanför den morbida arbetsplatsen. Detta, vardaglighetens möjligheter, illustreras kanske bäst av Song My-massakern, där alldeles vanliga amerikanska soldater efter några månader av helveteskrig mot en osynlig fiende helt enkelt bestämmer sig för att ge igen: ett jagat djur, vilket till slut jagats in i ett hörn är som bekant det farligaste av alla djur.

Krävs det då extrema situationer för att dylikt skall kunna inträffa? Knappast, det värsta sker givetvis i trygghet och framräknas på högst byråkratiskt vis av män (vanligen är det män) bakom skrivbord. Hoppminan, Gulag, fosforgranater: alla framarbetades de på rationellt vis av människor oerhört långt från de faktiska konsekvenserna - och inte minst åsynen av dessa. Det handlar om simpel logik: om jag genom att såra – inte döda – en fiendesoldat kan åsamka fiendesidan extra stor skada bör jag givetvis göra det; om dessa människor – vilkas liv i sig är mig egala och endast siffror på ett papper – kan förmås att arbeta, och således bidra ekonomiskt, innan de dör, så varför inte? Genialt, i all sin råa enkelhet.

Hur kan man då förstå detta? Förhoppningsvis har poängen redan framgått: Ju mer ordinärt, desto farligare. Den politiska korrektheten och det humanistiska översympatiserande blåses med lätthet bort, och hela populationer förvandlas till sina egna bödlar. Vi är alla kapabla till det vi så gärna fördömer. Med detta inte sagt att det inte finns människor med särskilt goda förutsättningar för att fullgöra tjänsten som Den Stora Ondskans hantlangare. Givetvis kan extraordinära individer få utlopp för sina drifter under rätt omständigheter: Nikolaj Jezjov är ett utmärkt exempel på en av dem som var födda på rätt plats vid rätt tidpunkt. En föregångare till Jezjov, Sergej Netjajev, skulle säkerligen ha varit kapabel till samma omfattande förstörelse om blott betingelserna varit de rätta.

Dessa onda genier, dirigenterna, belyser dock endast en liten del av problemet, och tillåt mig här att bli mer personlig:

Jag har under de senaste veckorna införskaffat och även åsett mycket krigsfilm, och har dragit den slutsatsen att den egna ondskan alltid finns representerad inom det egna förbandet (huvudkaraktären är dock i regel god, om än vanligen naiv). I Tuntematon Sotilas är Lehto något av en vredesgud, i Das Boot står Förstelöjtnanten för nazismen och det onda (som så ofta påpekas är det givetvis anmärkningsvärt att det i en frivilligbesättning på en ubåt i krigets tidigare del endast återfinns en övertygad nazist), i Saving Private Ryan är Reiben mer än alla andra beredd att skjuta den tyske fången. Här talar vi alltså om Andra världskrigsfilmer, och ett mer idealiserat krig får man leta efter (undantaget torde vara The Thin Red Line). Då vi kommer till Vietnamfilmerna formligen kryllar det av så smått suspekta karaktärer (Barnes och Bunny i Platoon, i princip alla i Apocalypse Now), och i krigsfilmer om moderna krig står den egna orättfärdigheten rentav i fokus (Battle for Haditha). Det behövs - åtminstone inom filmkonsten - en förment galning i varje led, som så att säger "kommer till sin rätt" i den krigiska och våldsamma miljön.

Och detta betvivlar jag inte alls. Man måste givetvis vara funtad på ett särskilt vis för att vara SS-frivillig; inte nödvändigtvis övertygad nationalsocialist, men åtminstone med en något valhänt inställning till liv och död, och givetvis finns det specifika, skrupelfria, människor vilka rentav söker sig till – eller uppskattar kriget då de råkar dras in i det – dessa våldsamheter, och älskar dem. Att alla inte lider i krig exemplifieras bl.a. av Ernst Jünger och Alfred Pollard, två soldater under Första världskriget som formligen älskade kriget. Jag ådrar mig nu en dokumentär vilken behandlade SS- och Einsatzgruppenveteraners erfarenheter och minnen parallellt med några av Srebrenicamassakerns förövares minnen och erfarenheter som gick på TV för ett eller ett par år sedan. Dessa män i fråga ångrade ingenting, och tänkte sällan eller aldrig på vad de gjort. En särskild kategori människor. Till dessa människor kommer även opportunisterna, till vilka jag - dessvärre - måste räkna mig själv. De tysta påhejarna och exploatörerna. Jag har aldrig varit särdeles empatiskt lagd, vilket kanske kunnat bidra till min oerhört storsinta förståelse av just dessa människor, och jag vet med mig att om jag levat i Ryssland 1917 eller Tyskland 1922 hade vägen redan varit förutstakad. Stora, vackra tankar och en ung, idealistisk generation till att förverkliga dem. Ett klassiskt recept på en humanitär katastrof. Jag hade själv okritiskt kunnat infoga mig i ett system, det vet jag, och då jag är en sökare är jag som en följd av detta även en följare; och detta är inte ovanligt (jag försöker här inte urskulda mig, jag anser heller inte att jag gjort något "fel", det skall till övriga idealisters försvar sägas att man givetvis inte är befriad från moral enkom för att man till sin natur är en följare).

Men det vore naivt att tro att en liten, psykopatisk minoritet var de som stod för alla dessa mord, avrättningar, massakrer. Om endast extraordinärt onda människor var kapabla till onda göranden, följer därpå att hela mänskligheten är ond, då dessa undantagsfall inte rimligen kan ha åstadkommit såpass mycket förödelse och lidande, och här kommer således poängen om förståelse (återigen). Förintelsen, Song My, Gulag: det är inget obegripligt, det är tvärtom det mest naturliga i världen. Vi är alla kapabla till det, närsomhelst. Konformitet och rationalitet, egenskaper som i andra sammanhang uppmuntras, kan, drivna till sin spets, resultera i gaskammare och vit fosfor. Kan dessa egenskaper därtill kryddas med Skräck (i form av t.ex. medial uppblåsning av händelser) och Hat (i form av t.ex. nationalism) är allting upplagt för massdöd.

Avslutningsvis skall också tilläggas att det alltid är lätt att döma i efterhand. Historien ter sig sällan dramatisk då man befinner sig mitt i den, och först i senare tiders historieböckers torra redogörelser kan osynliga skeenden och förlopp åskådliggöras. Vad pågår idag som vi inte har någon aning om? Vad bidrar vi själva till, som framtidens präktigt humanistiska människor skall ställa sig oförstående inför?


PS. Att föra någotsånär moraliskt eller etiskt drivna argumentationer är problematiskt för min del, då jag saknar egentlig moralisk övertygelse, och gladeligen förkastar begreppen ont och gott; rätt och fel, varför denna text kan framstå som känslomässigt distanserad, vilket den också är.

* Hur denna ort inte kan ligga i Mellanöstern eller Afrika är ett mysterium i sig.