Spleen
Opererade käften i onsdags. Trots överflödig hypokondrisk hysteri dessförinnan förlöpte det hela utan komplikationer, och att få lugnande var behagligt. Jag borde följa i Görings fotspår och bli morfinist. Jag fick därtill glädjebeskedet att processen (ja, jag vill alltså jämföra denna min högst ordinära olägenhet med det kafkaeska meningslöshetslidandet) kan komma att nedkortas med omkring tre månader, vilket naturligtvis är ytterst välkommet.
De senaste dagarna har tristessen hemsökt mig. Penicillin tre gånger dagligen, och inget födointag två timmar före respektive en timme efter medicinering; detta innebär att mina dagar är fruktansvärt schematiskt upplagda, och jag har helt enkelt inte tid att gå ut, då jag inte kan njuta hungrig, och då jag måste vara hemma i tid för att ta pillret. Till detta läggs en apatisk oförmåga att ta itu med skolarbetet; endast smärre framsteg har gjorts. Triviala problem, men kombinerat med en önskan om att slutligen, efter tre månaders näranog konstant sjukdom och lättare depression, få bli frisk och en förhoppning om att återigen få njuta rusdrycker i vårsolen förorsakar alltså detta mitt tillstånd en outhärdlig tristess. Och inte blir det bättre av att jag läser Kafka. Nej, nästa läseprojekt får bli något livspåbjudande och -hyllande (dvs. Nietzsche).
PS. Jag skriver för ingen. Denna textmassa har nu en till två läsare. Då jag själv besöker bloggen i syfte att upptäcka eventuella kommentarer en eller ett par gånger i veckan torde alltså 50% av min "läsarkrets" utgöras av mig själv. Detta betraktar jag dock såsom positivt; betänk hur en paranoid hjärna (dvs. min) skulle reagera på 3-4 okända läsare.
PPS. Titeln dedikerad till (givetvis) Söderbergs novell med samma namn, dels till mig själv
De senaste dagarna har tristessen hemsökt mig. Penicillin tre gånger dagligen, och inget födointag två timmar före respektive en timme efter medicinering; detta innebär att mina dagar är fruktansvärt schematiskt upplagda, och jag har helt enkelt inte tid att gå ut, då jag inte kan njuta hungrig, och då jag måste vara hemma i tid för att ta pillret. Till detta läggs en apatisk oförmåga att ta itu med skolarbetet; endast smärre framsteg har gjorts. Triviala problem, men kombinerat med en önskan om att slutligen, efter tre månaders näranog konstant sjukdom och lättare depression, få bli frisk och en förhoppning om att återigen få njuta rusdrycker i vårsolen förorsakar alltså detta mitt tillstånd en outhärdlig tristess. Och inte blir det bättre av att jag läser Kafka. Nej, nästa läseprojekt får bli något livspåbjudande och -hyllande (dvs. Nietzsche).
PS. Jag skriver för ingen. Denna textmassa har nu en till två läsare. Då jag själv besöker bloggen i syfte att upptäcka eventuella kommentarer en eller ett par gånger i veckan torde alltså 50% av min "läsarkrets" utgöras av mig själv. Detta betraktar jag dock såsom positivt; betänk hur en paranoid hjärna (dvs. min) skulle reagera på 3-4 okända läsare.
PPS. Titeln dedikerad till (givetvis) Söderbergs novell med samma namn, dels till mig själv
Kommentarer
Postat av: Sebastian
Du är mänskligare än du vill göra sken av.
Postat av: Casper
Mänsklig är jag, det har jag mig veterligen aldrig förnekat, men frågan är om mänsklighet är önskvärd. Under alla omständigheter är det ett svårdefinierbart begrepp, som innefattar hela det mänskliga spektrat.
Trackback
