Kapitalångest
Den oerhört träffande ordleken i titeln sammanfattar mina känslor för närvarande. Agorafobi, xenofobi, social fobi etc. i kombination med ovilja att spendera pengar är ett helvete i mellandagsrearuschens ljuva dagar. Jag har åtminstone införskaffat mig en rad bra filmer... nåja, åt helvete med det. Lider av posttraumatisk stress för tillfället.
Fråga...
... till Joni:
I en relativt skämtsam diskussion över MSN (den inledande frågeställningen var: "Tror du på organdonation?") summerade jag mitt ställningstagande sålunda:
Då jag inte kan bortse från den fysiska realitet vilken utgör den enda, faktiska verklighet vilken jag har att anpassa mig efter, och då jag ej med mina sinnen som grund kan betvivla denna - även om jag kunde göra detta, skulle mitt tvivel vara intet värt, då jag ändå lever enligt "chimärens" premisser - får jag utgå från att vad som sker däri är "sant".
... följt av en förklaring om att organdonation de facto sker i denna verklighet.
Är detta förenligt med objektivismens syn på metafysiken? Jag hade naturligtvis kunnat fråga Sundholm, men jag känner att det "inte är värt det" (som vanligt).
I en relativt skämtsam diskussion över MSN (den inledande frågeställningen var: "Tror du på organdonation?") summerade jag mitt ställningstagande sålunda:
Då jag inte kan bortse från den fysiska realitet vilken utgör den enda, faktiska verklighet vilken jag har att anpassa mig efter, och då jag ej med mina sinnen som grund kan betvivla denna - även om jag kunde göra detta, skulle mitt tvivel vara intet värt, då jag ändå lever enligt "chimärens" premisser - får jag utgå från att vad som sker däri är "sant".
... följt av en förklaring om att organdonation de facto sker i denna verklighet.
Är detta förenligt med objektivismens syn på metafysiken? Jag hade naturligtvis kunnat fråga Sundholm, men jag känner att det "inte är värt det" (som vanligt).
Lêlla sôsse...
Till skillnad från Marcus Birro föraktar jag svaghet. Detta är inte en slutsats jag nyligen dragit, utan en vetskap vilken följt mig alltsedan mellanstadiets barnsliga förakt för de flickor i klassen vilka inte förmådde bruka sina stämband på ett sådant vis att de kunde göra sig hörda. Jag föraktar människor vilka tillåter andra att trampa på dem (samtidigt som jag avskyr de som trampar på andra, dessa eviga paradoxer... men kanske ligger det ingen paradox i att för enkelhetens skulle hata alla), jag ser ned på lågutbildade, inkompetenta eller i allmänhet veka människor. Anser jag att de saknar existensberättigande? Nej, då ett högre organ vilket bedömer en existens' rätt till just existens inte kan påstås existera, men jag avskyr dem likafullt.
Detta till trots anser jag mig inte vara stark, särskilt inte fysiskt, och jag avskyr exploatörer, utsugare etc., på samma inkonsekventa vis som jag hatar starka människor vilka ständigt tycks avkräva sig själva ett bevis på sin rätt till vara och styrka; ett bevis på sin överlägsenhet. Kanske är det inte så att jag avskyr endera kategorin baserat på deras respektive egenskaper, kanske är det helt enkelt sålunda att jag föraktar mänskligheten och dess uttryck för viljan till varat. Huruvida detta är att betrakta som ett godtagbart resonemang eller ej, oaktat om logiska grunder skall tillämpas och efterföljas - kan jag alls föra ett icke-logiskt resonemang? - eller om ett moraliskt ställningstagande utifrån en ej applicerbar och i allmänhet hämmande maxim skall brukas, är en fråga jag inte förmår besvara, och en fråga jag därtill inte är intresserad av. Allt jag vet är att jag ser ned på och ringaktar de svaga; de kan underkuvas och således skall detta ske.
Slavmentaliteten förblir ett ofrånkomligt faktum, till dess den kan bemästras. Idag rör vi oss i fel riktning: Att hjälpa de svaga är ingen lösning, allraminst på de svagas tillstånd som utsatta. Det finns inget värde i styrkan, men tillåter vi att vekhet accepteras möjliggör vi enbart fortsatt vekhet, och på så vis förblir den; ett uttryck för mänsklighetens oförmåga. Istället bör svagheten och uttrycken för densamma utrotas, på det att vi må röra oss bort från det sinnesslöa och i allmänhet vedervärdiga tillstånd som är mänskligheten av idag. Visshet kan inte i nuläget uppnås om vad som bör göras, men det skall aldrig förglömmas att människan är överkomlig.
Nietzscheanen i mig har talat.
Detta till trots anser jag mig inte vara stark, särskilt inte fysiskt, och jag avskyr exploatörer, utsugare etc., på samma inkonsekventa vis som jag hatar starka människor vilka ständigt tycks avkräva sig själva ett bevis på sin rätt till vara och styrka; ett bevis på sin överlägsenhet. Kanske är det inte så att jag avskyr endera kategorin baserat på deras respektive egenskaper, kanske är det helt enkelt sålunda att jag föraktar mänskligheten och dess uttryck för viljan till varat. Huruvida detta är att betrakta som ett godtagbart resonemang eller ej, oaktat om logiska grunder skall tillämpas och efterföljas - kan jag alls föra ett icke-logiskt resonemang? - eller om ett moraliskt ställningstagande utifrån en ej applicerbar och i allmänhet hämmande maxim skall brukas, är en fråga jag inte förmår besvara, och en fråga jag därtill inte är intresserad av. Allt jag vet är att jag ser ned på och ringaktar de svaga; de kan underkuvas och således skall detta ske.
Slavmentaliteten förblir ett ofrånkomligt faktum, till dess den kan bemästras. Idag rör vi oss i fel riktning: Att hjälpa de svaga är ingen lösning, allraminst på de svagas tillstånd som utsatta. Det finns inget värde i styrkan, men tillåter vi att vekhet accepteras möjliggör vi enbart fortsatt vekhet, och på så vis förblir den; ett uttryck för mänsklighetens oförmåga. Istället bör svagheten och uttrycken för densamma utrotas, på det att vi må röra oss bort från det sinnesslöa och i allmänhet vedervärdiga tillstånd som är mänskligheten av idag. Visshet kan inte i nuläget uppnås om vad som bör göras, men det skall aldrig förglömmas att människan är överkomlig.
Nietzscheanen i mig har talat.
Kortfattad lägesrapport
Enbart för att hålla "bloggen" vid liv (till vilken nytta?):
Sedvanlig skolstress samt mild feber oaktat mår jag under omständigheterna förträffligt; vintermörkret tenderar att göra mig traditionellt deprimerad - det vill säga utan egentlig orsak - men jag tycks, åtminstone hittills, vara förskonad från detta i år. Mörkret ter sig snarare bekvämt och rentav mysigt, för vilket jag naturligtvis avskyr mig själv. Jag ämnar dock förhålla mig blott försiktigt positiv beträffande mina renomeringar av - den ännu kommande - vintern; blir det ingen riktig Fimbulvinter är den ingenting värd.
Mina främsta glädjeämnen för stunden är Plastinka (härlig Sovjetromantik och -pastisch) samt att bevittna valda delar av Der Untergang om och om igen (härlig naziromantik).
Funderar f.ö. fortfarande på den politiskt ideologiska biten av mitt liv. Jag har börjat bekanta mig med Tredje Positionen, vilken verkar om inte tilltalande så åtminstone intressant. Att betitla mig själv på ett eller annat vis finner jag vara en (överflödig) nödvändighet. F.n. är mina främsta aber mina inre intressekonflikter: jag är för uttryckandefrihet men mot demokrati, för planekonomi men är teknokrat i övrigt; det främsta problemet är kanske "vänsterideologiernas" anti-intellektualism och förhärligande av arbetarklassen, vilket omöjliggör ett eventuellt accepterande av dessa ideologiers bas. Jag skall betänka det hela och (möjligen) författa ett inlägg i ämnet.
Sedvanlig skolstress samt mild feber oaktat mår jag under omständigheterna förträffligt; vintermörkret tenderar att göra mig traditionellt deprimerad - det vill säga utan egentlig orsak - men jag tycks, åtminstone hittills, vara förskonad från detta i år. Mörkret ter sig snarare bekvämt och rentav mysigt, för vilket jag naturligtvis avskyr mig själv. Jag ämnar dock förhålla mig blott försiktigt positiv beträffande mina renomeringar av - den ännu kommande - vintern; blir det ingen riktig Fimbulvinter är den ingenting värd.
Mina främsta glädjeämnen för stunden är Plastinka (härlig Sovjetromantik och -pastisch) samt att bevittna valda delar av Der Untergang om och om igen (härlig naziromantik).
Funderar f.ö. fortfarande på den politiskt ideologiska biten av mitt liv. Jag har börjat bekanta mig med Tredje Positionen, vilken verkar om inte tilltalande så åtminstone intressant. Att betitla mig själv på ett eller annat vis finner jag vara en (överflödig) nödvändighet. F.n. är mina främsta aber mina inre intressekonflikter: jag är för uttryckandefrihet men mot demokrati, för planekonomi men är teknokrat i övrigt; det främsta problemet är kanske "vänsterideologiernas" anti-intellektualism och förhärligande av arbetarklassen, vilket omöjliggör ett eventuellt accepterande av dessa ideologiers bas. Jag skall betänka det hela och (möjligen) författa ett inlägg i ämnet.
