Politik: Personlig kategorisering, del 1
Inledningsvis: Titeln är något missvisande, då jag ännu inte kan avgöra huruvida min egen, och således subjektiva och kraftigt vinklade, bedömning av mig själv samt mina politiska ståndpunkter är värt att ägna mer än ett inlägg. Jag skriver dock ut "del 1" i titeln, på det att den må utgöra min brasklapp om jag i framtiden skulle anse mig behöva författa ytterligare inlägg i samma ämne.
Nåväl, jag har för avsikt att inleda det hela med en enkel, mer ideologiskt inriktad klassificering utifrån R. Larssons defintioner av vad som betecknar en ideologi i boken Politiska ideologier i vår tid. Detta då denna bok i princip är det enda någotsånär vetenskapliga verk vilket till min kännedom studerar, definierar och, i viss mån, kategoriserar politiska ideologier, samtidigt som jag är beredd att skriva under på de tämligen allmängiltiga ideologiska fundament vilka Larsson menar kan återfinnas i samtliga större ideologier. För enkelhetens skull arbetar jag nedan av de olika kategorierna, en efter en.
Grundvärderingar
Jag erkänner inga högre värden (vilket är en paradox, men låt oss lämna den diskussionen därhän). Således kan jag inte påstå att mitt "idealsamhälle" på något vis skulle styras utifrån en värdeobjektivistisk grundtes, i stil med alla människors lika värde o. dyl. Enbart detta gör mina tankar oförenliga med t.ex. liberalismen (rätten till frihet, positiv eller negativ sådan) och marxismen (allas lika värde, rätten till värdet av sitt arbete etc.), och skulle troligen innebära att jag inte skulle förmå "skriva under på" FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (bland andra). Inte för att min subjektiva moral är särdeles extrem; däremot kan jag omöjligen acceptera tomma värderingar ur intet samt att dessa av någon anledning skulle vara applicerbara på allt och alla.
Jag kan heller inte riktigt påstå mig förespråka ett styre baserat på godtycke, då ett sådan styres rent praktiska existens och överlevnadsförmåga förlitar sig på de styrandes sunda förnuft - vilket naturligtvis är en befängdhet då människan är irrationellt, oförutsägbar, egoistisk och manipulativ. Enklast, men också dummast, blir att helt enkelt fastslå en grundläggande princip vilken tillåts diktera den förda politiken, emedan densamma inte tillerkänns ett högre värde och således kan kasseras om den visar sig ohållbar. En värdesubjektivistiskt driven politik, vari äldre dogmer kan ersättas av nya då de bedöms vara överflödiga eller inkompatibla med den rådande situationen.
Slutsatsen blir att jag är en oerhört machiavellisk pragmatiker. Det är mig egalt vad som måste ske för att det uppsatta, men för den sakens skull inte intrinsikalt goda, målet skall nås. Relativism är en undanflykt, förvisso, men enligt mig en nödvändig sådan.
Människosyn
Enligt ovan, samt tidigare inlägg, anser jag människan vara en resurs, vilken det är upp till oss, som människor, att utifrån ett jordnära perspektiv bedöma och värdera. Människan har inget egenvärde.
Samhällsbärande enheter och politisk styrelseform
Som sagt: om en stat alls skall finnas skall denna vara stark. I mitt tycke står valet mellan en direktdemokratisk och kollektivistisk anarki, där självstyrande grupperingar i samförstånd fattar beslut och skapar ett samhälle vari behovet av revolution eller personlig makt är obefintlig, och en strikt teknokratisk samhällsapparat, helt befriad från demokratins gissel. Det problematiska med det förstnämnda blir naturligtvis det smått orealistiska i att skapa en gemensam välfärd vilken är såpass perfekt att ingen frestas att tillförskansa sig egen makt, som så ofta inträffar i anarkier. Anarkister brukar ju mena att man bör hålla isär greppen anarki (ett realpolitiskt tillstånd) och anarkism (en idealistisk utopi, enligt ovan); själv ser jag dock inte hur man annat än med tvång skulle förmå avhålla makthungriga individer från att utnyttja "icke-systemet" till sin egen fördel. Jag tror helt enkelt inte att en dylik idealtillvaro är uppnåelig, och enligt vad som skrivits under Grundvärderingar är jag ju av min natur något antiutopisk.
Det andra alternativet håller jag för att vara betydligt mer realistiskt, och inte minst betydligt roligare (godtycke). Utan att precisera närmare kan fastslås att det rör sig om någon form av extrem, teknokratisk "kommunism" (paradox, igen). Sjigajlovism är en ideologi som länge tilltalat mig, men denna är knappast praktisikt genomförbar och kräver att hela världen tillsvär sig denna ideologi, för att undvika ett internationellt ingripande (dock talar vi ju här om ideologier, och inte om det praktiskt realistiska i dessa; skulle vi göra sålunda blir det relativt enkelt att avfärda samtliga ideologier).
Nåja: Jag förespråkar alltså en auktoritär regim av något slag, demokrati (eller idiokrati, som det så träffande har kallats) och överflödig blödighet förutan. Historien visar på att samtliga totalitära regimer kommit till makten, och tillåtits bibehålla den, genom att spela på folkgemeskap av något slag: Folket i sig, kulturen, rasen, klassen etc. Möjligen är det nödvändigt att skapa ett tomt egenvärde (t.ex. klassfrågan) i centrum, enbart för att kunna bedriva en effektiv politik. Ett viktigt avvägande att göra är i vilken mån man helt enkelt skall dupera invånarna, samt i vilken mån man skall ge dem insyn i politiken. Det mesta kan motiveras med utilitarismens hjälp, vilket är tänkvärt, då denna -ism kan vara de styrande till stor hjälp då det gäller att officiellt motivera ett beslut.
Metod för samhällsförändring
Även om jag fascineras och intresseras av de olika revolutionerna under historiens gång måste jag tillstå att jag är antirevolutionär. Att med [nödvändigt] våld omkullkasta det rådande styrelseskicket är en dumhet (och i dagsläget naturligtvis fullkomligt omöjligt, oaktat vad Klas Lund, Ohly m.fl. hoppas) och knappast ett hållbart alternaitv. Det skapar kaos, anarki, vilket bäddar för en folklig vilja till återgång till det gamla och trygga: för att en revolution alls skall vara möjlig måste således det existerande samhället vara såpass nedgånget och föraktat att den alldaliga, konformistiska befolkningen stödjer revolutionen. En revolution under ovan nämnda förutsättningar är dock en utmärkt grund för skapandet av en ny politik, som i det politiskt instabila läge vilket följer av revolutionen kan tillåtas få fäste och förankring i folkopinionen.
Exakt hur man skall komma till makten är kanske en olöslig fråga, då ju dagens indoktrinering medför att ingen någonsin skulle acceptera en antidemokratisk politik. Om den infördes via revolution skulle motrevolutionen inte vara långt borta, och naturligtvis skulle ingen heller rösta på den.
Men i det hypotetiska scenario vari en idealstat regerar är reformer naturligtvis den enda möjliga vägen att gå. Dessa kan vara av mer eller mindre radikal natur, men när något måste förandras skall det reformeras - tidsödande och processtrypande demokratiska omröstningar förutan.
Ekonomisk organisation
Då jag egentligen är dödligt ointresserad av ekonomi annat än i högst generella termer och därtill är dödligt okunnig i ämnet sammanfattar jag min ståndpunkt sålunda: Naturligtvis är en renodlad plan- eller marknadsekonomi inget reellt alternativ, då ju dessa ekonomiska system som bekant inte kan renodlas, och med all sannolikhet skulle kollapsa om man sökte släppa marknade fullständigt fri eller sökte kontrollera den fullständigt. Slutsatsen blir således att en klassisk blandekonomi är att föredra, men jag vill ändå inflika i att jag ser det nödvändiga i att låta staten kontrollera stora delar av densamma. Den offentliga sektorn skall handhas av staten, precis som andra samhällsnyttiga företag och institutioner, samtidigt som det för allmänheten skall finnas - statligt reglerade - möjligheter till privat företagande.
Det är blott alltför uppenbart att jag inte är tillräckligt insatt i frågan för att mer noggrant motivera mitt ställningstagande, men å andra sidan kan det argumenteras att detta aldrig var avsikten med detta högst summariska inlägg.
Slutsats
Vad blir då kontentan av det ovan skrivna? Är det möjligt att utifrån detta klassificera mig rent politiskt? Möjligen, men personligen är jag inte närmre någon form av insikt än innan. Det kan dock vara av intresse för framtida inlägg att ha detta som utgångspunkt eller referensram. Om jag, i enlighet med vad jag hypotiserade kring i inläggets början, skulle få för mig att utveckla mitt resonemang och skriva fler inlägg i ämnet skall jag naturligtvis även behandla sakfrågor ur ett mer konkret - och realistiskt - perspektiv.
Nåväl, jag har för avsikt att inleda det hela med en enkel, mer ideologiskt inriktad klassificering utifrån R. Larssons defintioner av vad som betecknar en ideologi i boken Politiska ideologier i vår tid. Detta då denna bok i princip är det enda någotsånär vetenskapliga verk vilket till min kännedom studerar, definierar och, i viss mån, kategoriserar politiska ideologier, samtidigt som jag är beredd att skriva under på de tämligen allmängiltiga ideologiska fundament vilka Larsson menar kan återfinnas i samtliga större ideologier. För enkelhetens skull arbetar jag nedan av de olika kategorierna, en efter en.
Grundvärderingar
Jag erkänner inga högre värden (vilket är en paradox, men låt oss lämna den diskussionen därhän). Således kan jag inte påstå att mitt "idealsamhälle" på något vis skulle styras utifrån en värdeobjektivistisk grundtes, i stil med alla människors lika värde o. dyl. Enbart detta gör mina tankar oförenliga med t.ex. liberalismen (rätten till frihet, positiv eller negativ sådan) och marxismen (allas lika värde, rätten till värdet av sitt arbete etc.), och skulle troligen innebära att jag inte skulle förmå "skriva under på" FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (bland andra). Inte för att min subjektiva moral är särdeles extrem; däremot kan jag omöjligen acceptera tomma värderingar ur intet samt att dessa av någon anledning skulle vara applicerbara på allt och alla.
Jag kan heller inte riktigt påstå mig förespråka ett styre baserat på godtycke, då ett sådan styres rent praktiska existens och överlevnadsförmåga förlitar sig på de styrandes sunda förnuft - vilket naturligtvis är en befängdhet då människan är irrationellt, oförutsägbar, egoistisk och manipulativ. Enklast, men också dummast, blir att helt enkelt fastslå en grundläggande princip vilken tillåts diktera den förda politiken, emedan densamma inte tillerkänns ett högre värde och således kan kasseras om den visar sig ohållbar. En värdesubjektivistiskt driven politik, vari äldre dogmer kan ersättas av nya då de bedöms vara överflödiga eller inkompatibla med den rådande situationen.
Slutsatsen blir att jag är en oerhört machiavellisk pragmatiker. Det är mig egalt vad som måste ske för att det uppsatta, men för den sakens skull inte intrinsikalt goda, målet skall nås. Relativism är en undanflykt, förvisso, men enligt mig en nödvändig sådan.
Människosyn
Enligt ovan, samt tidigare inlägg, anser jag människan vara en resurs, vilken det är upp till oss, som människor, att utifrån ett jordnära perspektiv bedöma och värdera. Människan har inget egenvärde.
Samhällsbärande enheter och politisk styrelseform
Som sagt: om en stat alls skall finnas skall denna vara stark. I mitt tycke står valet mellan en direktdemokratisk och kollektivistisk anarki, där självstyrande grupperingar i samförstånd fattar beslut och skapar ett samhälle vari behovet av revolution eller personlig makt är obefintlig, och en strikt teknokratisk samhällsapparat, helt befriad från demokratins gissel. Det problematiska med det förstnämnda blir naturligtvis det smått orealistiska i att skapa en gemensam välfärd vilken är såpass perfekt att ingen frestas att tillförskansa sig egen makt, som så ofta inträffar i anarkier. Anarkister brukar ju mena att man bör hålla isär greppen anarki (ett realpolitiskt tillstånd) och anarkism (en idealistisk utopi, enligt ovan); själv ser jag dock inte hur man annat än med tvång skulle förmå avhålla makthungriga individer från att utnyttja "icke-systemet" till sin egen fördel. Jag tror helt enkelt inte att en dylik idealtillvaro är uppnåelig, och enligt vad som skrivits under Grundvärderingar är jag ju av min natur något antiutopisk.
Det andra alternativet håller jag för att vara betydligt mer realistiskt, och inte minst betydligt roligare (godtycke). Utan att precisera närmare kan fastslås att det rör sig om någon form av extrem, teknokratisk "kommunism" (paradox, igen). Sjigajlovism är en ideologi som länge tilltalat mig, men denna är knappast praktisikt genomförbar och kräver att hela världen tillsvär sig denna ideologi, för att undvika ett internationellt ingripande (dock talar vi ju här om ideologier, och inte om det praktiskt realistiska i dessa; skulle vi göra sålunda blir det relativt enkelt att avfärda samtliga ideologier).
Nåja: Jag förespråkar alltså en auktoritär regim av något slag, demokrati (eller idiokrati, som det så träffande har kallats) och överflödig blödighet förutan. Historien visar på att samtliga totalitära regimer kommit till makten, och tillåtits bibehålla den, genom att spela på folkgemeskap av något slag: Folket i sig, kulturen, rasen, klassen etc. Möjligen är det nödvändigt att skapa ett tomt egenvärde (t.ex. klassfrågan) i centrum, enbart för att kunna bedriva en effektiv politik. Ett viktigt avvägande att göra är i vilken mån man helt enkelt skall dupera invånarna, samt i vilken mån man skall ge dem insyn i politiken. Det mesta kan motiveras med utilitarismens hjälp, vilket är tänkvärt, då denna -ism kan vara de styrande till stor hjälp då det gäller att officiellt motivera ett beslut.
Metod för samhällsförändring
Även om jag fascineras och intresseras av de olika revolutionerna under historiens gång måste jag tillstå att jag är antirevolutionär. Att med [nödvändigt] våld omkullkasta det rådande styrelseskicket är en dumhet (och i dagsläget naturligtvis fullkomligt omöjligt, oaktat vad Klas Lund, Ohly m.fl. hoppas) och knappast ett hållbart alternaitv. Det skapar kaos, anarki, vilket bäddar för en folklig vilja till återgång till det gamla och trygga: för att en revolution alls skall vara möjlig måste således det existerande samhället vara såpass nedgånget och föraktat att den alldaliga, konformistiska befolkningen stödjer revolutionen. En revolution under ovan nämnda förutsättningar är dock en utmärkt grund för skapandet av en ny politik, som i det politiskt instabila läge vilket följer av revolutionen kan tillåtas få fäste och förankring i folkopinionen.
Exakt hur man skall komma till makten är kanske en olöslig fråga, då ju dagens indoktrinering medför att ingen någonsin skulle acceptera en antidemokratisk politik. Om den infördes via revolution skulle motrevolutionen inte vara långt borta, och naturligtvis skulle ingen heller rösta på den.
Men i det hypotetiska scenario vari en idealstat regerar är reformer naturligtvis den enda möjliga vägen att gå. Dessa kan vara av mer eller mindre radikal natur, men när något måste förandras skall det reformeras - tidsödande och processtrypande demokratiska omröstningar förutan.
Ekonomisk organisation
Då jag egentligen är dödligt ointresserad av ekonomi annat än i högst generella termer och därtill är dödligt okunnig i ämnet sammanfattar jag min ståndpunkt sålunda: Naturligtvis är en renodlad plan- eller marknadsekonomi inget reellt alternativ, då ju dessa ekonomiska system som bekant inte kan renodlas, och med all sannolikhet skulle kollapsa om man sökte släppa marknade fullständigt fri eller sökte kontrollera den fullständigt. Slutsatsen blir således att en klassisk blandekonomi är att föredra, men jag vill ändå inflika i att jag ser det nödvändiga i att låta staten kontrollera stora delar av densamma. Den offentliga sektorn skall handhas av staten, precis som andra samhällsnyttiga företag och institutioner, samtidigt som det för allmänheten skall finnas - statligt reglerade - möjligheter till privat företagande.
Det är blott alltför uppenbart att jag inte är tillräckligt insatt i frågan för att mer noggrant motivera mitt ställningstagande, men å andra sidan kan det argumenteras att detta aldrig var avsikten med detta högst summariska inlägg.
Slutsats
Vad blir då kontentan av det ovan skrivna? Är det möjligt att utifrån detta klassificera mig rent politiskt? Möjligen, men personligen är jag inte närmre någon form av insikt än innan. Det kan dock vara av intresse för framtida inlägg att ha detta som utgångspunkt eller referensram. Om jag, i enlighet med vad jag hypotiserade kring i inläggets början, skulle få för mig att utveckla mitt resonemang och skriva fler inlägg i ämnet skall jag naturligtvis även behandla sakfrågor ur ett mer konkret - och realistiskt - perspektiv.
Impulsiv ilska
Jag har under de senaste veckorna drabbats av en oerhörd likgiltighet beträffande människor. Förr kunde jag röra mig i folktäta områden och uppleva ett starkt, genuint hat mot alla dessa självtjänande och lyckligen ovetande myror, men sedan i höstas har denna känsla avtagit alltmer, och numer känner jag knappt något alls då jag ser människor. Med hatet kom ju även dess kontrast - att älska - och förr kunde jag uppskatta lustiga uppenbarelser eller människor vilka gav ett gott intryck (i huvudsak välklädda, äldre, piprökande män med helskägg), men nu har även det lilla nöjet berövats mig - troligen av mig själv. Min människosyn har istället utvecklats in en mer pragmatisk riktning. Jag ser kompetenta människor och pappersarbete, jag ser starka människor och byggarbetsplatser etc.
Idag fick jag dock uppleva en klassisk upplevelse av irritation över omvärldens idioti. Det rör sig om ett av de fall där man på yttererst svaga grunder, och tydligen i tron att man själv är ofelbar, känner en stark känsla av överlägsenhet gentemot övriga människor, och upplever dessas beteende såsom felaktigt eller degenererat i förhållande till en strikt moralisk kod, vilken man själv skapat. I detta fall rörde det sig om att en ung kvinna på runt tjugo år satte sig ned bredvid mig på den överfulla bussen och ur sin handväska plockar fram en KESOförpackning, varpå hon tömmer sagda förpackning på dess innehåll. Endast en fras kan adekvat sägas sammanfatta vad jag tänkte: Vad i helvete?
Just denna moraliska överlägsenhet som jag ännu emellanåt känner besvärar mig. Jag ser, i vanlig ordning, inget fel i den, men jag ser heller inget som skulle kunna rättfärdiga den. Min högst subjektiva moral säger att det är fullt acceptabelt att avsky människor som sådana; att däremot söka fel och bedöma dessa utifrån en (i mitt fall) klassisk heteronormativ, västerländsk (mer precist svensk) och konservativ norm är dock oacceptabelt. Jag blir aldrig fri från mina åsikter, tycks det.
PS. Jag måste börja strukturera den här skiten bättre. Jag blandar personliga inlägg med resonerande inlägg. Det ligger i mitt intresse att skriva om mig själv, samtidigt som jag, ur ett såväl personligt som mer objektivt perspektiv, vill behandla diverse ämnen - främst då filosofi och politik. Då jag ändå lider av skrivkramp och inte förmår skriva något skönlitterärt känns det bättre att lägga allt fokus på denna något mer diskursiva blogg.
Idag fick jag dock uppleva en klassisk upplevelse av irritation över omvärldens idioti. Det rör sig om ett av de fall där man på yttererst svaga grunder, och tydligen i tron att man själv är ofelbar, känner en stark känsla av överlägsenhet gentemot övriga människor, och upplever dessas beteende såsom felaktigt eller degenererat i förhållande till en strikt moralisk kod, vilken man själv skapat. I detta fall rörde det sig om att en ung kvinna på runt tjugo år satte sig ned bredvid mig på den överfulla bussen och ur sin handväska plockar fram en KESOförpackning, varpå hon tömmer sagda förpackning på dess innehåll. Endast en fras kan adekvat sägas sammanfatta vad jag tänkte: Vad i helvete?
Just denna moraliska överlägsenhet som jag ännu emellanåt känner besvärar mig. Jag ser, i vanlig ordning, inget fel i den, men jag ser heller inget som skulle kunna rättfärdiga den. Min högst subjektiva moral säger att det är fullt acceptabelt att avsky människor som sådana; att däremot söka fel och bedöma dessa utifrån en (i mitt fall) klassisk heteronormativ, västerländsk (mer precist svensk) och konservativ norm är dock oacceptabelt. Jag blir aldrig fri från mina åsikter, tycks det.
PS. Jag måste börja strukturera den här skiten bättre. Jag blandar personliga inlägg med resonerande inlägg. Det ligger i mitt intresse att skriva om mig själv, samtidigt som jag, ur ett såväl personligt som mer objektivt perspektiv, vill behandla diverse ämnen - främst då filosofi och politik. Då jag ändå lider av skrivkramp och inte förmår skriva något skönlitterärt känns det bättre att lägga allt fokus på denna något mer diskursiva blogg.
Självrannsakan, del 6: Och ännu mer...
Ännu ett litet inlägg i tonårsidentitetssökandets anda.
Inledningsvis kan, efter att jag nu försakat alla de större ideologiska inriktningarna, konstateras att jag är en usel beslutsfattare. Jag är inkonsekvent, och då jag inte ser ett tydligty mönster eller någon form av enhetlighet händer det alltför ofta att jag baserar politiska åsikter på humör och instinktivt tyckande. Glada dagar söker sig mina ideal till någon form av anarkoprimitivistiskt bassamhälle, vari man tillåts njuta av dagen utan att (behöva) bekymras av vardagliga problem, andra människor eller ekonomiska frågor. Andra - och betydligt sämre - dagar önskar jag att ett allomfattande kärnvapenkrig utbröt, för att på så vis utsläcka all överflödig existens. Mestadels hamnar jag naturligtvis någonstans däremellan, även om en bitterljuv cynism och gnällig folkskygghet tenderar att genomsyra mitt tänkande.
Stundom (ofta) är jag beredd att acceptera en ideologi, med alla dess konsekvenser, enbart på grund av dess tilltalande estetik. Faktum kvarstår att individens liv är ständigt begränsat till samma vedervärdigt enformiga grundstenar (arbeta, äta, sova, reproducera, dö), varför det kanske kan kvitta vilket aktuellt styrelseskick som råder. Av denna anledning faller mig naturligtvis de klassiska "vänsterideologierna" kommunism och nationalsocialism i smaken. Jag finner det även intressant att, i den mån jag orkar, fördjupa mig i de diverse avarterna (nationalkommunism, nationalbolsjevism, strasserism etc.), om än de måhända, i likhet med sina huvudideologier, egentligen inte tilltalar mig - allt enligt föregående inlägg i denna emintenta blogg. För estetikens skull (ty vem uppskatta icke militärparader?) accepterar jag dem gärna; hur mycket jag än avskyr folket kan jag acceptera en folklig/raslig/klasslig gemenskap, i utbyte mot lite intressanta krig, politiska förföljelser och ekonomiska kriser. Jag är av min natur ytterst flexibel, och ser mig gärna som kanslist på något jättekontor i statens tjänst (jag är alltför klen för fabriksgolvet), alternativt, och optimalt, som talskrivare. Att vara en råtta i ett politiskt maskineri vore inte helt fel, för hur mycket jag än värderar min personliga frihet och individualitet (se bara denna egomatande textsamling) kan det inte förnekas att behaget av att ha tjänat ett större syfte - samtidigt som man får sig lite mäktig nationalistisk militäranda till livs - skulle rendera allt dylikt överflödigt.
Om det alls skall finnas en stat, skall den således vara stark. Detta är såpass långt jag tänker föra diskussionen denna gång; i fortsättningen ämnar jag bli mer strukturerad i mitt skrivande (inspirerad av en viss Sundholm skänker jag gärna bloggen ett något kvasi-intellektuellt tema), varför jag även ämnar skapa en separat kategori för diskussioner kring politik, och låta inlägg betitlade Självrannsakan beröra självföraktet och eventuella filosofiska eller psykologiska spörsmål vilka direkt berör min person.
Inledningsvis kan, efter att jag nu försakat alla de större ideologiska inriktningarna, konstateras att jag är en usel beslutsfattare. Jag är inkonsekvent, och då jag inte ser ett tydligty mönster eller någon form av enhetlighet händer det alltför ofta att jag baserar politiska åsikter på humör och instinktivt tyckande. Glada dagar söker sig mina ideal till någon form av anarkoprimitivistiskt bassamhälle, vari man tillåts njuta av dagen utan att (behöva) bekymras av vardagliga problem, andra människor eller ekonomiska frågor. Andra - och betydligt sämre - dagar önskar jag att ett allomfattande kärnvapenkrig utbröt, för att på så vis utsläcka all överflödig existens. Mestadels hamnar jag naturligtvis någonstans däremellan, även om en bitterljuv cynism och gnällig folkskygghet tenderar att genomsyra mitt tänkande.
Stundom (ofta) är jag beredd att acceptera en ideologi, med alla dess konsekvenser, enbart på grund av dess tilltalande estetik. Faktum kvarstår att individens liv är ständigt begränsat till samma vedervärdigt enformiga grundstenar (arbeta, äta, sova, reproducera, dö), varför det kanske kan kvitta vilket aktuellt styrelseskick som råder. Av denna anledning faller mig naturligtvis de klassiska "vänsterideologierna" kommunism och nationalsocialism i smaken. Jag finner det även intressant att, i den mån jag orkar, fördjupa mig i de diverse avarterna (nationalkommunism, nationalbolsjevism, strasserism etc.), om än de måhända, i likhet med sina huvudideologier, egentligen inte tilltalar mig - allt enligt föregående inlägg i denna emintenta blogg. För estetikens skull (ty vem uppskatta icke militärparader?) accepterar jag dem gärna; hur mycket jag än avskyr folket kan jag acceptera en folklig/raslig/klasslig gemenskap, i utbyte mot lite intressanta krig, politiska förföljelser och ekonomiska kriser. Jag är av min natur ytterst flexibel, och ser mig gärna som kanslist på något jättekontor i statens tjänst (jag är alltför klen för fabriksgolvet), alternativt, och optimalt, som talskrivare. Att vara en råtta i ett politiskt maskineri vore inte helt fel, för hur mycket jag än värderar min personliga frihet och individualitet (se bara denna egomatande textsamling) kan det inte förnekas att behaget av att ha tjänat ett större syfte - samtidigt som man får sig lite mäktig nationalistisk militäranda till livs - skulle rendera allt dylikt överflödigt.
Om det alls skall finnas en stat, skall den således vara stark. Detta är såpass långt jag tänker föra diskussionen denna gång; i fortsättningen ämnar jag bli mer strukturerad i mitt skrivande (inspirerad av en viss Sundholm skänker jag gärna bloggen ett något kvasi-intellektuellt tema), varför jag även ämnar skapa en separat kategori för diskussioner kring politik, och låta inlägg betitlade Självrannsakan beröra självföraktet och eventuella filosofiska eller psykologiska spörsmål vilka direkt berör min person.
