Idéblöta
Tankarna far omkring. Har ett tiotal ämnen jag skulle vilja behandla i essäer i stil med mitt förförra inlägg här - eller för all del i mer vetenskaplig form - men som jag på grund av tidsbrist inte kan ta mig an för tillfället. Varur denna skrivar- och tänkarlusta stammar kan jag inte säga, ehuru jag finner det synnerligen bekvämt att vara såpass uppfylld av mina egna tankar att jag misstänker viss sinnessjukdom. Hybris lider jag definitivt av, som tror mig kunna avhandla såpass komplicerade ämnen här och nu - om jag någonsin blir dem mogen.
Jag önskar att jag vore galnare; det vore onekligen bekvämt att vara något avtrubbad.
Jag önskar att jag vore galnare; det vore onekligen bekvämt att vara något avtrubbad.
Kort inlägg i genusdebatten
Det är fruktansvärt vilken indoktrinering vi idag utsätts för i denna fråga, och hur pass beredvillig allmänheten är att acceptera tankar såsom att det skulle existera ett patriarkalt förtryck, eller att alla olikheter män och kvinnor emellan kan förklaras med sociala konstruktioner. Just detta om de sociala konstruktionerna intresserar mig särskilt, då det dels är fråga om en självemotsägelse, dels då det är ren och skär idioti - och det mesta kan vi troligen beskylla de Beauvoir för.
Inledningsvis: Om vi utgår från att samtliga olikheter män och kvinnor emellan är resultatet av sociala konstruktioner - vari ligger då roten till dessa konstruktioner? Vad är deras fundament? Religionen? Denna brukar nämligen ofta anföras såsom roten till allt ont. Tja, enligt en marxistisk tolkning kan vi givetvis hävda att religionen är att skylla, men detta resonemang fallerar i sig, då något sådant som religion av hävd måste ingå i den ökända samhällsöverbyggnaden, vilken således syftar till att bevara ett fenomen i sig. Detta fenomen torde då vara antingen en djupt rotad social klyfta könen emellan, eller rent biologiska skillnader - i vilket fall lämnar oss detta i en återvändsgränd ur ett resonerande perspektiv, då vi lämnas oförmögna att bedöma det moraliskt riktiga - eller bara det riktiga - i att kritisera såväl denna bas som dess överbyggnad; och hur vet vi vari basen består? Men låt oss nu lämna marxismen och se vad vetenskapen har att säga.
Roten till de "sociala konstruktionerna" låter sig inte enkelt spåras, särskilt då vi inte kan identifiera ett specifikt skede i historien då dessa skillnader uppstått - kan det månne vara så att dessa förhållanden alltid existerat? Efter vad vi vet har samtliga bättre dokumenterade civilisationer och kulturer baserat sig på den ytterst framgångsrika modellen mamma-pappa-barn, där modern står för omsorgen av barnen, emedan fadern har en mer aktiv roll (NB: denna roll behöver alls inte vara maskulin i modern bemärkelse; under andra halvan av 1700-talet var mansidealet i Västeuropa intellektuellt och finkulturellt - "fjolligt" enligt rådande normer - men likafullt aktivt). Detta kan hänföras till två faktorer: 1) Det praktiska i lösningen, och 2) (vilken har med föregående faktor att göra) Att biologiska skillnader de facto existerar.
Dessa biologiska skillnader krävs det en idiot för att förneka. Vi har idag tillgång till studier (förlåt mig min lättja, men jag ids inte söka rätt på länkar) vilka påvisar att småbarn - även då de är alltför unga för att eventuella olikheter skall kunna bortförklaras med "social indoktrinering" eller kulturell påverkan - responderar olika på olika stimuli. Små pojkar intresserar sig mer för hårda ting (ofta bilar, för att nyttja ett klassiskt exempel, och för att påpeka att Betnér är i högsta grad desinformerad), emedan flickor i högre grad intresserar sig för mjuka ting (dockor etc.). Varför skulle det vara skadligt att förneka att dessa skillnader existerar? Att feminismen och framförallt genusvetenskapen har en tendens att se vad den vill se är ett allom bekant faktum, men varför det skulle vara orimligt att dessa sociala konstruktioner uppstått med hänsyn till människans naturliga förutsättningar förklaras aldrig. Snarare torde väl problemet ligga i värderandet av egenskaperna? Varför skall kvinnor tvingas anpassa sig till en mansnorm, emedan män skall tvingas anpassa sig efter en kvinnonorm? Varför vägrar vi acceptera att vi är olika?
Genusvetenskapen har således berövat sig själv all form av kredibilitet, inte minst genom att beskylla all opposition för att stödja - eller vara fast i - det s.k. patriarkalväldet.
Ytterligare ett - och betydligt mindre seriöst och vetenskapligt - argument jag vill anföra är en intressant iakttagelse jag gjort: Då homosexualitet diskuteras bemöts vanligen ståndpunkten om att "homosexualitet är sjukt och onaturligt" med den mycket relevanta anmärkningen att "homosexualitet existerar inom alla djurarter", vilket stämmer (brasklapp: jag vet inte om homosexualitet finns dokumenterat inom alla djurarter, men poängen framgår). Med hänvisning till såväl djurriket som evolutionen, vilken rimligen skulle ha missgynnat homosexualitet om det inte vore en praktiskt riktig egenskap, kan således många acceptera att homosexualitet är fullt naturligt (observera att jag här talar om vardagliga, och alls inte vetenskapliga, debatter), men då ett liknande resonemang appliceras på man-kvinnafrågan, vad händer då? Inom alla djurarter kan vi se hur könen har klart definierade roller, och hos övriga däggdjur i synnerhet framträder tydligt hur honor i allmänhet är mer vårdande, emedan hanar går från hona till hona, ofta står för jakten etc. Våra nära släktingar schimpanserna uppvisar som bekant dessa karakteristiska. Är då plötsligt referatet till djuren ogiltigt? I båda fallen är det kön och sexualitet som behandlas, och det vore oriktigt att hävda att man i ett fall kan hänvisa till människans status som djurart, men i ett annat inte.
Ett intressant exempel från djurriket är den fläckiga hyenan. Dessa djur uppvisar ett matriarkat, där honorna, vilka har ovanligt höga testosteronvärden, bestämmer över hanarna, vilka alltså har lägre testosteronvärden, och tvingar dem att bidra till omhändertagandet av ungarna. En biologisk skillnad påverkar således strukturen, och att de testosteronstinna är mer aggressiva och dominanta än andra torde inte vara någon nyhet.
I likhet med vad som redan konstaterats ligger det egentliga problemet således inte i dessa faktiska skillnader, utan i behandlandet - och tolkandet - av dem. Att värdera en manlig egenskap (för de finns) högre än en kvinnlig (för de finns) är givetvis skadligt för arten, och alltså ofördelaktigt, men att påtvinga den ene den andres roll är ett felslut av digra mått.
Inledningsvis: Om vi utgår från att samtliga olikheter män och kvinnor emellan är resultatet av sociala konstruktioner - vari ligger då roten till dessa konstruktioner? Vad är deras fundament? Religionen? Denna brukar nämligen ofta anföras såsom roten till allt ont. Tja, enligt en marxistisk tolkning kan vi givetvis hävda att religionen är att skylla, men detta resonemang fallerar i sig, då något sådant som religion av hävd måste ingå i den ökända samhällsöverbyggnaden, vilken således syftar till att bevara ett fenomen i sig. Detta fenomen torde då vara antingen en djupt rotad social klyfta könen emellan, eller rent biologiska skillnader - i vilket fall lämnar oss detta i en återvändsgränd ur ett resonerande perspektiv, då vi lämnas oförmögna att bedöma det moraliskt riktiga - eller bara det riktiga - i att kritisera såväl denna bas som dess överbyggnad; och hur vet vi vari basen består? Men låt oss nu lämna marxismen och se vad vetenskapen har att säga.
Roten till de "sociala konstruktionerna" låter sig inte enkelt spåras, särskilt då vi inte kan identifiera ett specifikt skede i historien då dessa skillnader uppstått - kan det månne vara så att dessa förhållanden alltid existerat? Efter vad vi vet har samtliga bättre dokumenterade civilisationer och kulturer baserat sig på den ytterst framgångsrika modellen mamma-pappa-barn, där modern står för omsorgen av barnen, emedan fadern har en mer aktiv roll (NB: denna roll behöver alls inte vara maskulin i modern bemärkelse; under andra halvan av 1700-talet var mansidealet i Västeuropa intellektuellt och finkulturellt - "fjolligt" enligt rådande normer - men likafullt aktivt). Detta kan hänföras till två faktorer: 1) Det praktiska i lösningen, och 2) (vilken har med föregående faktor att göra) Att biologiska skillnader de facto existerar.
Dessa biologiska skillnader krävs det en idiot för att förneka. Vi har idag tillgång till studier (förlåt mig min lättja, men jag ids inte söka rätt på länkar) vilka påvisar att småbarn - även då de är alltför unga för att eventuella olikheter skall kunna bortförklaras med "social indoktrinering" eller kulturell påverkan - responderar olika på olika stimuli. Små pojkar intresserar sig mer för hårda ting (ofta bilar, för att nyttja ett klassiskt exempel, och för att påpeka att Betnér är i högsta grad desinformerad), emedan flickor i högre grad intresserar sig för mjuka ting (dockor etc.). Varför skulle det vara skadligt att förneka att dessa skillnader existerar? Att feminismen och framförallt genusvetenskapen har en tendens att se vad den vill se är ett allom bekant faktum, men varför det skulle vara orimligt att dessa sociala konstruktioner uppstått med hänsyn till människans naturliga förutsättningar förklaras aldrig. Snarare torde väl problemet ligga i värderandet av egenskaperna? Varför skall kvinnor tvingas anpassa sig till en mansnorm, emedan män skall tvingas anpassa sig efter en kvinnonorm? Varför vägrar vi acceptera att vi är olika?
Genusvetenskapen har således berövat sig själv all form av kredibilitet, inte minst genom att beskylla all opposition för att stödja - eller vara fast i - det s.k. patriarkalväldet.
Ytterligare ett - och betydligt mindre seriöst och vetenskapligt - argument jag vill anföra är en intressant iakttagelse jag gjort: Då homosexualitet diskuteras bemöts vanligen ståndpunkten om att "homosexualitet är sjukt och onaturligt" med den mycket relevanta anmärkningen att "homosexualitet existerar inom alla djurarter", vilket stämmer (brasklapp: jag vet inte om homosexualitet finns dokumenterat inom alla djurarter, men poängen framgår). Med hänvisning till såväl djurriket som evolutionen, vilken rimligen skulle ha missgynnat homosexualitet om det inte vore en praktiskt riktig egenskap, kan således många acceptera att homosexualitet är fullt naturligt (observera att jag här talar om vardagliga, och alls inte vetenskapliga, debatter), men då ett liknande resonemang appliceras på man-kvinnafrågan, vad händer då? Inom alla djurarter kan vi se hur könen har klart definierade roller, och hos övriga däggdjur i synnerhet framträder tydligt hur honor i allmänhet är mer vårdande, emedan hanar går från hona till hona, ofta står för jakten etc. Våra nära släktingar schimpanserna uppvisar som bekant dessa karakteristiska. Är då plötsligt referatet till djuren ogiltigt? I båda fallen är det kön och sexualitet som behandlas, och det vore oriktigt att hävda att man i ett fall kan hänvisa till människans status som djurart, men i ett annat inte.
Ett intressant exempel från djurriket är den fläckiga hyenan. Dessa djur uppvisar ett matriarkat, där honorna, vilka har ovanligt höga testosteronvärden, bestämmer över hanarna, vilka alltså har lägre testosteronvärden, och tvingar dem att bidra till omhändertagandet av ungarna. En biologisk skillnad påverkar således strukturen, och att de testosteronstinna är mer aggressiva och dominanta än andra torde inte vara någon nyhet.
I likhet med vad som redan konstaterats ligger det egentliga problemet således inte i dessa faktiska skillnader, utan i behandlandet - och tolkandet - av dem. Att värdera en manlig egenskap (för de finns) högre än en kvinnlig (för de finns) är givetvis skadligt för arten, och alltså ofördelaktigt, men att påtvinga den ene den andres roll är ett felslut av digra mått.
Om oförståelse
Få saker gör mig såpass vredgad som oförståelse. Oförmågan att begripa, eller att förstå De andra - eller Det andra - är givetvis en förbannelse som drabbar oss alla, jag minns med fasa de då så ödesmättade matematiklektionerna i högstadiet då jag ställdes fullkomligt perplex inför tal vilka mina klasskamrater (jag gick i en särskilt matematikklass, åtminstone i teorin) utan problem arbetade sig igenom - att somliga i klassen var smärre matematiska underbarn hör förvisso till saken - men det var knappast avundsjuka som gjorde mig heligt förbannad; det är dock inte denna vardagliga inkompetens jag talar om, jag åsyftar istället förståelse i en större bemärkelse, en bemärkelse där framförallt mänskligheten står i fokus.
Jag upprörs i ärlighetens namn högeligen då folk säger: "Jag kan inte förstå hur man kan göra/tänka så", och detta gäller allt, men framförallt framträder denna infantila oförmåga då begrepp såsom "ondska" diskuteras (ett begrepp som i sig visar på hur vi vill alienera och distansera det vi uppfattar såsom obehagligt). Jag misstänker att det är samma oförstående människor som vanligen gör sig skyldiga till de stora Ofattbarheterna.
Vanliga, "oförståeliga", ämnen som ofta diskuteras är Förintelsen (eller andra folkmord), dvs. större processer eller skeenden; eller särskilda beståndsdelar, lösryckta ur detta högre skeende (hit räknas bl.a. Babi Jar*, Song My etc.). För hur kan man göra något sådant?
Svaret är inte enkelt, och jag har det inte, men historien lär oss att det är medelmåttorna, den stora massan, som om inte genomför så åtminstone möjliggör alla större handlingar vilka i efterhand ha kommit att betraktas såsom "onda". Att den genomsnittlige tysken inte förstod riktigt vartåt det barkade i valen under 1932 och 1933 torde vara allmänt vedertaget, precis som att gemene tysk inte visste vad som egentligen hände med de judar, romer, homosexuella etc. som transporterades bort under de därpå följande åren, men de tillät det likafullt, eller valde åtminstone att vända bort blicken. Att Förintelsen som företeelse varit omöjlig detta tysta medhåll förutan är ett faktum; folkligt stöd är behövligt i dylika sammanhang, men det går inte att frånkomma att många visste. Även lägervakter, soldater inom Einsatzgruppen och Gestapoofficerer hade familj och vänner, och levde förmodligen fullt normala liv före - och vid sidan av - det organiserade mördandet. Vanliga människor som mördar vanliga människor således. De begränsade insikternas offer är de enda som är kapabla att utföra något så slentrianmässigt som att mörda; till att orkestrera det hela krävs kanske de s.k. "onda genierna", i stil med Himmler, som ju själv inte hanterade åsynen av massavrättningar vid Östfrontens särskilt väl, utan istället började skissa på ett enklare, och mer ekonomiskt gångbart, alternativ.
Jag är alltså övertygad om att det inte krävs extrema personligheter för att utföra extrema handlingar, snarare tvärtom. Många SS-soldater var säkert hederliga, trevliga - om än ideologiskt indoktrinerade - unga män utanför den morbida arbetsplatsen. Detta, vardaglighetens möjligheter, illustreras kanske bäst av Song My-massakern, där alldeles vanliga amerikanska soldater efter några månader av helveteskrig mot en osynlig fiende helt enkelt bestämmer sig för att ge igen: ett jagat djur, vilket till slut jagats in i ett hörn är som bekant det farligaste av alla djur.
Krävs det då extrema situationer för att dylikt skall kunna inträffa? Knappast, det värsta sker givetvis i trygghet och framräknas på högst byråkratiskt vis av män (vanligen är det män) bakom skrivbord. Hoppminan, Gulag, fosforgranater: alla framarbetades de på rationellt vis av människor oerhört långt från de faktiska konsekvenserna - och inte minst åsynen av dessa. Det handlar om simpel logik: om jag genom att såra – inte döda – en fiendesoldat kan åsamka fiendesidan extra stor skada bör jag givetvis göra det; om dessa människor – vilkas liv i sig är mig egala och endast siffror på ett papper – kan förmås att arbeta, och således bidra ekonomiskt, innan de dör, så varför inte? Genialt, i all sin råa enkelhet.
Hur kan man då förstå detta? Förhoppningsvis har poängen redan framgått: Ju mer ordinärt, desto farligare. Den politiska korrektheten och det humanistiska översympatiserande blåses med lätthet bort, och hela populationer förvandlas till sina egna bödlar. Vi är alla kapabla till det vi så gärna fördömer. Med detta inte sagt att det inte finns människor med särskilt goda förutsättningar för att fullgöra tjänsten som Den Stora Ondskans hantlangare. Givetvis kan extraordinära individer få utlopp för sina drifter under rätt omständigheter: Nikolaj Jezjov är ett utmärkt exempel på en av dem som var födda på rätt plats vid rätt tidpunkt. En föregångare till Jezjov, Sergej Netjajev, skulle säkerligen ha varit kapabel till samma omfattande förstörelse om blott betingelserna varit de rätta.
Dessa onda genier, dirigenterna, belyser dock endast en liten del av problemet, och tillåt mig här att bli mer personlig:
Jag har under de senaste veckorna införskaffat och även åsett mycket krigsfilm, och har dragit den slutsatsen att den egna ondskan alltid finns representerad inom det egna förbandet (huvudkaraktären är dock i regel god, om än vanligen naiv). I Tuntematon Sotilas är Lehto något av en vredesgud, i Das Boot står Förstelöjtnanten för nazismen och det onda (som så ofta påpekas är det givetvis anmärkningsvärt att det i en frivilligbesättning på en ubåt i krigets tidigare del endast återfinns en övertygad nazist), i Saving Private Ryan är Reiben mer än alla andra beredd att skjuta den tyske fången. Här talar vi alltså om Andra världskrigsfilmer, och ett mer idealiserat krig får man leta efter (undantaget torde vara The Thin Red Line). Då vi kommer till Vietnamfilmerna formligen kryllar det av så smått suspekta karaktärer (Barnes och Bunny i Platoon, i princip alla i Apocalypse Now), och i krigsfilmer om moderna krig står den egna orättfärdigheten rentav i fokus (Battle for Haditha). Det behövs - åtminstone inom filmkonsten - en förment galning i varje led, som så att säger "kommer till sin rätt" i den krigiska och våldsamma miljön.
Och detta betvivlar jag inte alls. Man måste givetvis vara funtad på ett särskilt vis för att vara SS-frivillig; inte nödvändigtvis övertygad nationalsocialist, men åtminstone med en något valhänt inställning till liv och död, och givetvis finns det specifika, skrupelfria, människor vilka rentav söker sig till – eller uppskattar kriget då de råkar dras in i det – dessa våldsamheter, och älskar dem. Att alla inte lider i krig exemplifieras bl.a. av Ernst Jünger och Alfred Pollard, två soldater under Första världskriget som formligen älskade kriget. Jag ådrar mig nu en dokumentär vilken behandlade SS- och Einsatzgruppenveteraners erfarenheter och minnen parallellt med några av Srebrenicamassakerns förövares minnen och erfarenheter som gick på TV för ett eller ett par år sedan. Dessa män i fråga ångrade ingenting, och tänkte sällan eller aldrig på vad de gjort. En särskild kategori människor. Till dessa människor kommer även opportunisterna, till vilka jag - dessvärre - måste räkna mig själv. De tysta påhejarna och exploatörerna. Jag har aldrig varit särdeles empatiskt lagd, vilket kanske kunnat bidra till min oerhört storsinta förståelse av just dessa människor, och jag vet med mig att om jag levat i Ryssland 1917 eller Tyskland 1922 hade vägen redan varit förutstakad. Stora, vackra tankar och en ung, idealistisk generation till att förverkliga dem. Ett klassiskt recept på en humanitär katastrof. Jag hade själv okritiskt kunnat infoga mig i ett system, det vet jag, och då jag är en sökare är jag som en följd av detta även en följare; och detta är inte ovanligt (jag försöker här inte urskulda mig, jag anser heller inte att jag gjort något "fel", det skall till övriga idealisters försvar sägas att man givetvis inte är befriad från moral enkom för att man till sin natur är en följare).
Men det vore naivt att tro att en liten, psykopatisk minoritet var de som stod för alla dessa mord, avrättningar, massakrer. Om endast extraordinärt onda människor var kapabla till onda göranden, följer därpå att hela mänskligheten är ond, då dessa undantagsfall inte rimligen kan ha åstadkommit såpass mycket förödelse och lidande, och här kommer således poängen om förståelse (återigen). Förintelsen, Song My, Gulag: det är inget obegripligt, det är tvärtom det mest naturliga i världen. Vi är alla kapabla till det, närsomhelst. Konformitet och rationalitet, egenskaper som i andra sammanhang uppmuntras, kan, drivna till sin spets, resultera i gaskammare och vit fosfor. Kan dessa egenskaper därtill kryddas med Skräck (i form av t.ex. medial uppblåsning av händelser) och Hat (i form av t.ex. nationalism) är allting upplagt för massdöd.
Avslutningsvis skall också tilläggas att det alltid är lätt att döma i efterhand. Historien ter sig sällan dramatisk då man befinner sig mitt i den, och först i senare tiders historieböckers torra redogörelser kan osynliga skeenden och förlopp åskådliggöras. Vad pågår idag som vi inte har någon aning om? Vad bidrar vi själva till, som framtidens präktigt humanistiska människor skall ställa sig oförstående inför?
PS. Att föra någotsånär moraliskt eller etiskt drivna argumentationer är problematiskt för min del, då jag saknar egentlig moralisk övertygelse, och gladeligen förkastar begreppen ont och gott; rätt och fel, varför denna text kan framstå som känslomässigt distanserad, vilket den också är.
* Hur denna ort inte kan ligga i Mellanöstern eller Afrika är ett mysterium i sig.
Jag upprörs i ärlighetens namn högeligen då folk säger: "Jag kan inte förstå hur man kan göra/tänka så", och detta gäller allt, men framförallt framträder denna infantila oförmåga då begrepp såsom "ondska" diskuteras (ett begrepp som i sig visar på hur vi vill alienera och distansera det vi uppfattar såsom obehagligt). Jag misstänker att det är samma oförstående människor som vanligen gör sig skyldiga till de stora Ofattbarheterna.
Vanliga, "oförståeliga", ämnen som ofta diskuteras är Förintelsen (eller andra folkmord), dvs. större processer eller skeenden; eller särskilda beståndsdelar, lösryckta ur detta högre skeende (hit räknas bl.a. Babi Jar*, Song My etc.). För hur kan man göra något sådant?
Svaret är inte enkelt, och jag har det inte, men historien lär oss att det är medelmåttorna, den stora massan, som om inte genomför så åtminstone möjliggör alla större handlingar vilka i efterhand ha kommit att betraktas såsom "onda". Att den genomsnittlige tysken inte förstod riktigt vartåt det barkade i valen under 1932 och 1933 torde vara allmänt vedertaget, precis som att gemene tysk inte visste vad som egentligen hände med de judar, romer, homosexuella etc. som transporterades bort under de därpå följande åren, men de tillät det likafullt, eller valde åtminstone att vända bort blicken. Att Förintelsen som företeelse varit omöjlig detta tysta medhåll förutan är ett faktum; folkligt stöd är behövligt i dylika sammanhang, men det går inte att frånkomma att många visste. Även lägervakter, soldater inom Einsatzgruppen och Gestapoofficerer hade familj och vänner, och levde förmodligen fullt normala liv före - och vid sidan av - det organiserade mördandet. Vanliga människor som mördar vanliga människor således. De begränsade insikternas offer är de enda som är kapabla att utföra något så slentrianmässigt som att mörda; till att orkestrera det hela krävs kanske de s.k. "onda genierna", i stil med Himmler, som ju själv inte hanterade åsynen av massavrättningar vid Östfrontens särskilt väl, utan istället började skissa på ett enklare, och mer ekonomiskt gångbart, alternativ.
Jag är alltså övertygad om att det inte krävs extrema personligheter för att utföra extrema handlingar, snarare tvärtom. Många SS-soldater var säkert hederliga, trevliga - om än ideologiskt indoktrinerade - unga män utanför den morbida arbetsplatsen. Detta, vardaglighetens möjligheter, illustreras kanske bäst av Song My-massakern, där alldeles vanliga amerikanska soldater efter några månader av helveteskrig mot en osynlig fiende helt enkelt bestämmer sig för att ge igen: ett jagat djur, vilket till slut jagats in i ett hörn är som bekant det farligaste av alla djur.
Krävs det då extrema situationer för att dylikt skall kunna inträffa? Knappast, det värsta sker givetvis i trygghet och framräknas på högst byråkratiskt vis av män (vanligen är det män) bakom skrivbord. Hoppminan, Gulag, fosforgranater: alla framarbetades de på rationellt vis av människor oerhört långt från de faktiska konsekvenserna - och inte minst åsynen av dessa. Det handlar om simpel logik: om jag genom att såra – inte döda – en fiendesoldat kan åsamka fiendesidan extra stor skada bör jag givetvis göra det; om dessa människor – vilkas liv i sig är mig egala och endast siffror på ett papper – kan förmås att arbeta, och således bidra ekonomiskt, innan de dör, så varför inte? Genialt, i all sin råa enkelhet.
Hur kan man då förstå detta? Förhoppningsvis har poängen redan framgått: Ju mer ordinärt, desto farligare. Den politiska korrektheten och det humanistiska översympatiserande blåses med lätthet bort, och hela populationer förvandlas till sina egna bödlar. Vi är alla kapabla till det vi så gärna fördömer. Med detta inte sagt att det inte finns människor med särskilt goda förutsättningar för att fullgöra tjänsten som Den Stora Ondskans hantlangare. Givetvis kan extraordinära individer få utlopp för sina drifter under rätt omständigheter: Nikolaj Jezjov är ett utmärkt exempel på en av dem som var födda på rätt plats vid rätt tidpunkt. En föregångare till Jezjov, Sergej Netjajev, skulle säkerligen ha varit kapabel till samma omfattande förstörelse om blott betingelserna varit de rätta.
Dessa onda genier, dirigenterna, belyser dock endast en liten del av problemet, och tillåt mig här att bli mer personlig:
Jag har under de senaste veckorna införskaffat och även åsett mycket krigsfilm, och har dragit den slutsatsen att den egna ondskan alltid finns representerad inom det egna förbandet (huvudkaraktären är dock i regel god, om än vanligen naiv). I Tuntematon Sotilas är Lehto något av en vredesgud, i Das Boot står Förstelöjtnanten för nazismen och det onda (som så ofta påpekas är det givetvis anmärkningsvärt att det i en frivilligbesättning på en ubåt i krigets tidigare del endast återfinns en övertygad nazist), i Saving Private Ryan är Reiben mer än alla andra beredd att skjuta den tyske fången. Här talar vi alltså om Andra världskrigsfilmer, och ett mer idealiserat krig får man leta efter (undantaget torde vara The Thin Red Line). Då vi kommer till Vietnamfilmerna formligen kryllar det av så smått suspekta karaktärer (Barnes och Bunny i Platoon, i princip alla i Apocalypse Now), och i krigsfilmer om moderna krig står den egna orättfärdigheten rentav i fokus (Battle for Haditha). Det behövs - åtminstone inom filmkonsten - en förment galning i varje led, som så att säger "kommer till sin rätt" i den krigiska och våldsamma miljön.
Och detta betvivlar jag inte alls. Man måste givetvis vara funtad på ett särskilt vis för att vara SS-frivillig; inte nödvändigtvis övertygad nationalsocialist, men åtminstone med en något valhänt inställning till liv och död, och givetvis finns det specifika, skrupelfria, människor vilka rentav söker sig till – eller uppskattar kriget då de råkar dras in i det – dessa våldsamheter, och älskar dem. Att alla inte lider i krig exemplifieras bl.a. av Ernst Jünger och Alfred Pollard, två soldater under Första världskriget som formligen älskade kriget. Jag ådrar mig nu en dokumentär vilken behandlade SS- och Einsatzgruppenveteraners erfarenheter och minnen parallellt med några av Srebrenicamassakerns förövares minnen och erfarenheter som gick på TV för ett eller ett par år sedan. Dessa män i fråga ångrade ingenting, och tänkte sällan eller aldrig på vad de gjort. En särskild kategori människor. Till dessa människor kommer även opportunisterna, till vilka jag - dessvärre - måste räkna mig själv. De tysta påhejarna och exploatörerna. Jag har aldrig varit särdeles empatiskt lagd, vilket kanske kunnat bidra till min oerhört storsinta förståelse av just dessa människor, och jag vet med mig att om jag levat i Ryssland 1917 eller Tyskland 1922 hade vägen redan varit förutstakad. Stora, vackra tankar och en ung, idealistisk generation till att förverkliga dem. Ett klassiskt recept på en humanitär katastrof. Jag hade själv okritiskt kunnat infoga mig i ett system, det vet jag, och då jag är en sökare är jag som en följd av detta även en följare; och detta är inte ovanligt (jag försöker här inte urskulda mig, jag anser heller inte att jag gjort något "fel", det skall till övriga idealisters försvar sägas att man givetvis inte är befriad från moral enkom för att man till sin natur är en följare).
Men det vore naivt att tro att en liten, psykopatisk minoritet var de som stod för alla dessa mord, avrättningar, massakrer. Om endast extraordinärt onda människor var kapabla till onda göranden, följer därpå att hela mänskligheten är ond, då dessa undantagsfall inte rimligen kan ha åstadkommit såpass mycket förödelse och lidande, och här kommer således poängen om förståelse (återigen). Förintelsen, Song My, Gulag: det är inget obegripligt, det är tvärtom det mest naturliga i världen. Vi är alla kapabla till det, närsomhelst. Konformitet och rationalitet, egenskaper som i andra sammanhang uppmuntras, kan, drivna till sin spets, resultera i gaskammare och vit fosfor. Kan dessa egenskaper därtill kryddas med Skräck (i form av t.ex. medial uppblåsning av händelser) och Hat (i form av t.ex. nationalism) är allting upplagt för massdöd.
Avslutningsvis skall också tilläggas att det alltid är lätt att döma i efterhand. Historien ter sig sällan dramatisk då man befinner sig mitt i den, och först i senare tiders historieböckers torra redogörelser kan osynliga skeenden och förlopp åskådliggöras. Vad pågår idag som vi inte har någon aning om? Vad bidrar vi själva till, som framtidens präktigt humanistiska människor skall ställa sig oförstående inför?
PS. Att föra någotsånär moraliskt eller etiskt drivna argumentationer är problematiskt för min del, då jag saknar egentlig moralisk övertygelse, och gladeligen förkastar begreppen ont och gott; rätt och fel, varför denna text kan framstå som känslomässigt distanserad, vilket den också är.
* Hur denna ort inte kan ligga i Mellanöstern eller Afrika är ett mysterium i sig.
Spleen
Opererade käften i onsdags. Trots överflödig hypokondrisk hysteri dessförinnan förlöpte det hela utan komplikationer, och att få lugnande var behagligt. Jag borde följa i Görings fotspår och bli morfinist. Jag fick därtill glädjebeskedet att processen (ja, jag vill alltså jämföra denna min högst ordinära olägenhet med det kafkaeska meningslöshetslidandet) kan komma att nedkortas med omkring tre månader, vilket naturligtvis är ytterst välkommet.
De senaste dagarna har tristessen hemsökt mig. Penicillin tre gånger dagligen, och inget födointag två timmar före respektive en timme efter medicinering; detta innebär att mina dagar är fruktansvärt schematiskt upplagda, och jag har helt enkelt inte tid att gå ut, då jag inte kan njuta hungrig, och då jag måste vara hemma i tid för att ta pillret. Till detta läggs en apatisk oförmåga att ta itu med skolarbetet; endast smärre framsteg har gjorts. Triviala problem, men kombinerat med en önskan om att slutligen, efter tre månaders näranog konstant sjukdom och lättare depression, få bli frisk och en förhoppning om att återigen få njuta rusdrycker i vårsolen förorsakar alltså detta mitt tillstånd en outhärdlig tristess. Och inte blir det bättre av att jag läser Kafka. Nej, nästa läseprojekt får bli något livspåbjudande och -hyllande (dvs. Nietzsche).
PS. Jag skriver för ingen. Denna textmassa har nu en till två läsare. Då jag själv besöker bloggen i syfte att upptäcka eventuella kommentarer en eller ett par gånger i veckan torde alltså 50% av min "läsarkrets" utgöras av mig själv. Detta betraktar jag dock såsom positivt; betänk hur en paranoid hjärna (dvs. min) skulle reagera på 3-4 okända läsare.
PPS. Titeln dedikerad till (givetvis) Söderbergs novell med samma namn, dels till mig själv
De senaste dagarna har tristessen hemsökt mig. Penicillin tre gånger dagligen, och inget födointag två timmar före respektive en timme efter medicinering; detta innebär att mina dagar är fruktansvärt schematiskt upplagda, och jag har helt enkelt inte tid att gå ut, då jag inte kan njuta hungrig, och då jag måste vara hemma i tid för att ta pillret. Till detta läggs en apatisk oförmåga att ta itu med skolarbetet; endast smärre framsteg har gjorts. Triviala problem, men kombinerat med en önskan om att slutligen, efter tre månaders näranog konstant sjukdom och lättare depression, få bli frisk och en förhoppning om att återigen få njuta rusdrycker i vårsolen förorsakar alltså detta mitt tillstånd en outhärdlig tristess. Och inte blir det bättre av att jag läser Kafka. Nej, nästa läseprojekt får bli något livspåbjudande och -hyllande (dvs. Nietzsche).
PS. Jag skriver för ingen. Denna textmassa har nu en till två läsare. Då jag själv besöker bloggen i syfte att upptäcka eventuella kommentarer en eller ett par gånger i veckan torde alltså 50% av min "läsarkrets" utgöras av mig själv. Detta betraktar jag dock såsom positivt; betänk hur en paranoid hjärna (dvs. min) skulle reagera på 3-4 okända läsare.
PPS. Titeln dedikerad till (givetvis) Söderbergs novell med samma namn, dels till mig själv
