incurvatusinse

Tristessen tvingar mig att skriva något. Jag skulle kunna dricka mig full, men jag vill inte träffa folk för tillfället - därtill håller jag det för lämpligt att vila då man är sjuk. Då jag således är mer eller mindre tvungen att skriva kan jag lika gärna skriva om det som intresserar mig mest - och det jag är mest insatt i: mig själv.

Jag har inga ambitioner att på något vis grundligt och psykoanalytiskt undersöka mig själv (kanske kan de båda kurserna Psykologi A och B bidra till att ge denna oerhört spännande följetong en mer vetenskaplig prägel, hoho); allt jag skriver här är således spontana tankar, funderingar, iakttagelser och erfarenheter, vilka på intet vis behöver överensstämma med vad en främling, en bekant eller en psykolog skulle ha att säga om fallet. Alltså: spontanitet, ovetenskaplighet, idealisering, önsketänkande och rena gissningar är viktiga begrepp att ha i åtankarna då detta läses.

När jag blir stor vill jag landa någonstans mellan Bellman och Doktor Borg i Röda Rummet. Den tragikomiske alkoholistkonstnären och den förbannade och radikale intellektuelle är två stereotyper vilka tilltalar mig. Jag är i själva verket långt ifrån att påminna om endera: jag är socialt efterbliven/handikappad, försagd och asocial, men mer om mitt nuvarande "tillstånd" vid ett senare tillfälle. Jag uppskattar förvisso humor och är inte helt inkompetent i "ämnet" när det kommer till kritan (mina och Caspers oseriösa noveller är rentav geniala studier i språkmisshandel), jag besitter därtill viss skådespelartalang; förvisso främst då det gäller att manipulera och förställa mig inför andra, men min scenskräck till trots har jag fått höra av många (främst inom lajvkretsar, pinsamt nog) att jag spelar bra, dock saknar jag ändå den avgörande viljan att visa upp mig osv. Kanske växer jag in i det, men det betvivlar jag.

Borg är den av de två jag liknar mest, åtminstone då jag är full. Att despotiskt ryta åt folk är alltid underhållande, särskilt då man dricker folköl, lyssnar på Händel och läser noveller av Turgenjev (detta tilldrog sig i somras). Nåja, båda dessa två förenklade och förskönade bilder är bara chimärer, men man måste ju få drömma (nej).

Jag förlorade plötsligt intresset för att skriva, återkommer kanske med mer vid ett senare tillfälle...

Av någon anledning begav jag mig (ensam) ut på stan idag. Det faller sig udda då jag avskyr folk i allmänhet och folksamlingar i synnerhet: kanske är det självplågeri, kanske är det ett misslyckat försök att passa in - eller kanske uppskattar jag anonymiteten mer än vad jag själv anat. Jag har redan gjort det vid upprepade tillfällen, och kommer antagligen att göra det igen, och jag kommer att ogilla det lika mycket varje gång.

Det regnade och då jag var där alltför tidigt för att uppleva den värsta trängseln var det hela ovanligt behagligt, men för den skull inte bekvämt; det faktum att jag är/var något disträ på grund av febern hjälpte troligen.

Jag uppsökte även ett hus i Gamla Stan (den enda stadsdel jag tycker om) som jag mindes från tidigare i somras, eller kanske våras. Då jag gick förbi där senast fick jag en väldigt tydlig bild av hur byggnaden sprängdes från insidan: rutorna flög ut och en klassisk filmexplotion svepte med sig de förbipasserande, mig inräknat. Det var en lika oroväckande som behaglig tanke; särskilt idén om den plötsliga, okontrollerbara döden tilltalade mig. Hade jag med säkerhet vetat att byggnaden mycket riktigt skulle sprängas hade jag självklart avlägsnat mig, men tanken, sinnebilden, var på något vis behaglig, varför jag strövade runt i närheten av byggnaden i några minuter. Då jag besökte samma byggnad idag var jag säker på att jag skulle uppleva detsamma, om inte annat så för att jag förväntade mig det och därför skulle projicera känslan som jag mindes den på situationen. Men nej, så skedde inte. Byggnaden såg inte alls ut som jag mindes den och känslan infann sig till min besvikelse inte. Allt var bara blött och sörjigt: ointressant. Huset var för ljust, gatan för obetydlig och människorna för få. Kanske var det rätta omständigheter som skapade känslan den gången, kanske var det bara ett infall. Besviken blev jag hursomhelst.

Utsikten från Slottsbacken var dock fin och militärexercisen på borggården underhållande, så helt misslyckat var inte besöket.

Jag har lätt feber och lyssnar på gregorianskt. Troligen beror febern på sömnbristen. I övrigt har ingenting hänt eftersom ingenting någonsin händer. Jag har ända sedan igår känt en ovanlig tomhet, en något diffus känsla av förvirring, vilket känns skönt. Kanske beror det på skolstarten vilket innebär mindre tid med mig själv (vilket måste betraktas som positivt), men i vilket fall fråntar febern situationen dess potentiella bekvämhet.

Jag saknar anledning och berättigande att blogga. Detta då jag, som det heter, "saknar liv". Jag gör inget utöver det ordinära, vardagliga - och ofta inte ens det. Ofta undviker jag situationer vilka skulle kunna resultera i vidare händelser, oaktat dessa händelser är positiva eller inte; jag avskärmar och isolerar mig rentav, allt för att slippa överflödig kontakt med omvärlden. Det mest dramatiska som tilldrar sig i mitt liv begränsas till någon fylleeskapad emellanåt.  Den stilla ensamheten är visserligen behaglig, rofylld och ofta rentav givande, men den fråntar alltså mitt liv all form av intresseväckande substans. Vidare saknar jag drömmar, ambitioner och förhoppningar - åtminstone tydligt definierade sådana - vilka skulle kunna göra mig intressant eller alls anmärkningsvärd. Inga projekt eller höga tankar fyller mig: mitt liv är således totalt befriat från allt vad intresseväckande anekdoter och tankar heter - sådant som i vanliga fall skulle kunna tänkas vara värt att föra vidare. Men skulle ett eventuellt "extraordinärt leverne" berättiga bloggandet?

Jag vill egentligen inte befatta mig med berättigande, då detta förutsätter (varför?) ett felaktigt beteende eller agerande, men jag är ändå beredd att svara nej på frågan ovan. Vad gör och tänker Sveriges främsta bloggare, de med tusentals återkommande läsare, dagligen? Vad för intressanta saker tilldrar sig i deras vardag för att folk skall bemöda sig med att läsa det? Svaret måste bli: inget. Inte ens den mest extraordinäre av människor kan avvika i hög grad ifrån den slavlika normen. De äter, sover, skiter, knullar osv. i lika hög grad som alla andra, kanske mer eller mindre i vissa fall beroende på grad - och typ - av kändisskap. De rikare lever (förmodligen) slappare, äter finare och umgås i bättre kretsar; de som av annan anledning blivit populära bloggare lever antagligen som folk i allmänhet gör: de kan omöjligen föra ett tillräckligt intressant leverne för att det skall kunna passera såsom remarkabelt eller häpnadsväckande för en någotsånär intelligent människa. Varför flockas då tusentals människor (stundtals får jag pinsamt nog räkna mig själv till de skyldiga) till dessa vattenhål för mänsklig idioti och idoldyrkan? Är människor verkligen såpass inkompetenta att de (vi) inte ser det fruktansvärt banala, ointressanta, överflödiga, patetiska och meningslösa i detta?

Att folk bloggar kan jag leva med, alla gillar att tala/skriva om sig själv, men varför läser folk - och i sådan omfattning - om någon annan, som händelsevis råkar vara känd (men ibland inte ens det), och dennes vardagsliv och -tankar? Finns det en ursäkt?

Det finns ingen ursäkt.


PS. Jag känner mig något yr och förvirrad för närvarande. Det ovan skrivna är väsensskilt från mina vanliga tirader om vad jag tycker (hatar) om något. Jag brukar aldrig vara såpass uppgiven och resignerad som ovan... nåja.

Inspirerad av Jockes underbart melankoliska blogg har jag slutligen sänkt mig till övriga miljontals svenskars nivå och skaffat en blogg; jag har således sålt mig åt detta egentligen motbjudande och egocentriska fenomen (men för all del, jag har, i likhet med alla andra, ett ego att nära). Jag har redan tidigare skaffat mig en bilddagbok, vilket förvisso innebär att jag inte kan sjunka djupare, men då bildmediet är totalt värdelöst för de verbalt begåvade men ej fotointresserade gjorde jag mig av med densamma. Under alla omständigheter betraktar jag denna blogg som en utmärkt anledning att förakta mig själv.

Beträffande mina intentioner med bloggen är jag ännu inte helt på det klara med vad jag har i tankarna. Kanske, förhoppningsvis, förmår jag avhålla mig från att alls nyttja den, men troligen kommer det att bli en följd av mer eller mindre självrannsakande funderingar och cyniska betraktelser av vad som för tillfället spär på min förbittring. Har jag riktigt tur/rätt i mina farhågor kan bloggen rentav bli en vacker "descent into madness"-berättelse à la Äcklet, men det betvivlar jag. Hursom har skrivande alltid intresserat mig (bör dock parenteras att jag inte avser publicera något som helst skönlitterärt i denna blogg på grund av lika delar äckel, vämjelse, blygsel och förakt inför tanken), och troligen kommer det, min motvilja till trots, att ha en viss terapeutisk effekt att "skriva av sig". Att jag skriver inför ingen alls alternativt som högst ett par läsare vilka känner mig sedan tidigare berör mig egentligen inte; det känns dock bättre - och framförallt mer intressant - att låta eventuell text vara publik snarare än för mig att läsa allena. Somligt som skrivs häri kommer säkerligen att kunna betraktas som intressant ur ett rent övervakningsperspektiv (nu nalkas FRA-tider), varför jag vill påpeka att inget jag skriver får betraktas som helt seriöst - jag är oförmögen att hänge mig något (mer om detta någon annan gång... kanske). Nåja, nog med skriverier för stunden, jag skäms för mycket för att fortsätta.

Och ja, det högtravande språket är avsiktligt.

Orkar inte besvära mig med att lära mig hur man raderar inlägg. Skiten får bli kvar.