Självrannsakan, del 5: Mer politik
I ett överflödigt försök att hålla denna icke-blogg vid liv ämnar jag återigen beröra det fruktansvärt intressanta ämnet politik - jag övergav dock försöket att vidhålla en konsekvent benämning av de inlägg vilka behandlar ämnet. Jag skriver ju inte dikter, vill inte publicera något skönlitterärt ö.h.t, orkar inte gnälla/klaga på småsaker som irriterar mig, hemlighåller en del och vill/vågar inte bli alltför personlig. Således får det bli mer politik, då detta ämne intresserar mig samtidigt som det säkerligen kan bidra med oerhört spännande insikt i min personlighet för bloggens 1-2 läsare (jag hoppas på att få fler då FRA-lagen träder i kraft).
Jag ämnar först och främst redogöra för något av det mest problematiska angående min politiska ställning: idealen, filosofin och människosynen. Jag saknar alla former av "ideal", vilket hör samman med den hopplöshetsnihilism vilken förpestar min tillvaro. Att heller inte kunna se värden i något innebär dessutom att jag, logiskt nog, inte kan tillmäta en politisk enhet eller sfär (individ eller stat, sjukvård eller arbetslöshet) ett egenvärde - något som gör saken alls värd att debattera eller diskutera (men varför skulle jag inte kunna göra det?). Av detta följer att jag ej heller kan tillskriva mig den humanistiska, och enligt mig veka och präktigt moraliserande, människosyn vilken genomsyrar dagens debatt. Stundom avskyr jag mänskligheten (ajaj, inte bra om Farbror Blå läser detta), stundom kan jag enbart betrakta den såsom ett verktyg; ett material bland många andra.
Med ovanstående i åtanke kan jag heller inte tillsvära mig någon konkret ideologi (även om jag, vilket tidigare nämnts, flörtat med de flesta). Jag avskyr socialismen, marxismen och kommunismen - samtliga avarter inräknade - då dessa tillmäter kollektivet eller staten ett egenvärde, uppvisar en naiv, och emellanåt närmast mekanisk, människosyn vari människan vill leva på ett specifikt vis och kan innestängas i det väldiga samhällsmaskineriet (arbeta, äta, dö). Därtill kommer att den materialistiska samhälls- och historiesynen vilken ligger till grund för hela ideologin naturligtvis är en grav förenkling av verklighetens komplexitet. De rent ekonomiska aspekterna (dvs. att en renodlad planekonomi naturligtvis inte fungerar i praktiken) besvärar jag mig inte med att beröra nu - en utarbetad och väl genomtänkt kritik av socialismen etc. hör egentligen inte till saken, då det är instinktiv motvilja jag söker beskriva och förklara.
Anarkismen och syndikalismen... ja, dessa orkar jag inte ens beröra. Jag drar till med det klassiska borgerliga mot"argumentet": Det är en fin tanke, men det fungerar inte i praktiken. Jag har förvisso länge själv varit anarkist, men men...
Fascism och nationalsocialism faller på ungefär samma grunder som socialismen. Det ekonomiska systemet är ren idioti (korporativism är renodlad dumhet), folket/nationen/rasen/kulturen tillmäts egenvärde ex nihilo etc.
Liberalismen äcklar mig för dess hycklande, dess människosyn, dess ytterst simpla grundstenar, dess tusentals avarter och förgreningar... Ja, poängen framgår redan i exemplet med socialismen.
Kanske är det således enklast att betitla mig anarkist, då det ju i slutändan kan framstå som om jag avskyr politik. En icke-politik är förvisso ett intressant alternativ, men total kaosanarki tenderar ju att raskt leda till nya stads- och maktsammanslutningar. Men nu upprepar jag egentligen bara samma dravel som inpräntades i oss via statens indoktrineringsprogram i grundskolan. Jag är förstås ideologiskt färgad; socialliberalismen och dess grundvärderingar går inte att undkomma, den finns överallt. Jag har redan från början fått lära mig att åtminstone nationalsocialism och kommunism är ren ondska, så...
Hursomhelst ser detta ut att bli ett monsterinlägg, varför jag sätter punkt här och återkommer till ämnet vid ett senare tillfälle. Jag har ändå glömt vad det var jag ville komma fram till, men jag har ju oändliga textmassor på mig att föra mina obefintliga resonemang och pränta ned mina förvirrade tankar i.
Jag ämnar först och främst redogöra för något av det mest problematiska angående min politiska ställning: idealen, filosofin och människosynen. Jag saknar alla former av "ideal", vilket hör samman med den hopplöshetsnihilism vilken förpestar min tillvaro. Att heller inte kunna se värden i något innebär dessutom att jag, logiskt nog, inte kan tillmäta en politisk enhet eller sfär (individ eller stat, sjukvård eller arbetslöshet) ett egenvärde - något som gör saken alls värd att debattera eller diskutera (men varför skulle jag inte kunna göra det?). Av detta följer att jag ej heller kan tillskriva mig den humanistiska, och enligt mig veka och präktigt moraliserande, människosyn vilken genomsyrar dagens debatt. Stundom avskyr jag mänskligheten (ajaj, inte bra om Farbror Blå läser detta), stundom kan jag enbart betrakta den såsom ett verktyg; ett material bland många andra.
Med ovanstående i åtanke kan jag heller inte tillsvära mig någon konkret ideologi (även om jag, vilket tidigare nämnts, flörtat med de flesta). Jag avskyr socialismen, marxismen och kommunismen - samtliga avarter inräknade - då dessa tillmäter kollektivet eller staten ett egenvärde, uppvisar en naiv, och emellanåt närmast mekanisk, människosyn vari människan vill leva på ett specifikt vis och kan innestängas i det väldiga samhällsmaskineriet (arbeta, äta, dö). Därtill kommer att den materialistiska samhälls- och historiesynen vilken ligger till grund för hela ideologin naturligtvis är en grav förenkling av verklighetens komplexitet. De rent ekonomiska aspekterna (dvs. att en renodlad planekonomi naturligtvis inte fungerar i praktiken) besvärar jag mig inte med att beröra nu - en utarbetad och väl genomtänkt kritik av socialismen etc. hör egentligen inte till saken, då det är instinktiv motvilja jag söker beskriva och förklara.
Anarkismen och syndikalismen... ja, dessa orkar jag inte ens beröra. Jag drar till med det klassiska borgerliga mot"argumentet": Det är en fin tanke, men det fungerar inte i praktiken. Jag har förvisso länge själv varit anarkist, men men...
Fascism och nationalsocialism faller på ungefär samma grunder som socialismen. Det ekonomiska systemet är ren idioti (korporativism är renodlad dumhet), folket/nationen/rasen/kulturen tillmäts egenvärde ex nihilo etc.
Liberalismen äcklar mig för dess hycklande, dess människosyn, dess ytterst simpla grundstenar, dess tusentals avarter och förgreningar... Ja, poängen framgår redan i exemplet med socialismen.
Kanske är det således enklast att betitla mig anarkist, då det ju i slutändan kan framstå som om jag avskyr politik. En icke-politik är förvisso ett intressant alternativ, men total kaosanarki tenderar ju att raskt leda till nya stads- och maktsammanslutningar. Men nu upprepar jag egentligen bara samma dravel som inpräntades i oss via statens indoktrineringsprogram i grundskolan. Jag är förstås ideologiskt färgad; socialliberalismen och dess grundvärderingar går inte att undkomma, den finns överallt. Jag har redan från början fått lära mig att åtminstone nationalsocialism och kommunism är ren ondska, så...
Hursomhelst ser detta ut att bli ett monsterinlägg, varför jag sätter punkt här och återkommer till ämnet vid ett senare tillfälle. Jag har ändå glömt vad det var jag ville komma fram till, men jag har ju oändliga textmassor på mig att föra mina obefintliga resonemang och pränta ned mina förvirrade tankar i.
Modeblogg
Som alltid då jag åldras något drabbas jag av dödsångest. Insikten om att livet faktiskt obevekligen går framåt är obehaglig, särskilt då man beaktar hur pass inrutad och systematiserad framtiden är (frihet är en chimär). För att på mänskligt och vekt vis kringgå detta olösliga problem väljer jag att fokusera på "värdsliga ting" vilka jag förmår kontrollera, och då jag ju nyligen i samband med mitt åldrande erhållit smärre pengasummor framstår hejdlös konsumption såsom det enda rätta. Konsumptionssamhället ställer upp för oss svaga i nödens stund och erbjuder oss snuttefiltar.
Då jag har för vana att uppdatera min garderob med ca. ett eller två plagg om året (dock ej inräkna vanliga t-tröjor, kalsonger, strumpor samt övriga basplagg) till ett samlat värde à 6-800 kr bär jag ständigt "utdaterade" plagg. Jag avskyr att röra mig i sociala miljöer och än mer i affärer precis som jag hatar att spendera pengar; alltså handlar jag endast då nöden kräver det. Då jag gav upp hip-hopen till förmån för en bredare musiksmak tog det mig ett år att införskaffa nya kläder. Då jag insåg att punk var inget annat än en modefluga och en tonårsperiod (dvs. då jag var 15) tog det mig ungefär ett år innan jag förmådde köpa mer neutrala kläder och åtminstone försökte klä mig som folk. Då jag nu bevisat hur häftigt asocial, snål och handlingsförlamad jag är kan konstateras att jag behöver klä om mig, företrädesvis i något som säger "hej, jag lyssnar på Beethoven och önskar att det fortfarande var 1876" alternativt bara något mer strikt och propert. Jag ser ju ut som en casual, och då jag aldrig slåss (Bamse är min ledstjärna) saknar dessa praktiska kläder egentlig funktion.
Dock innebär detta något av ett "moraliskt dilemma" (moral, som annars hemsöker mig så ofta, hihi): jag kommer att tvingas köpa mig en ny stil, då ett plagg dessvärre utesluter ett annat (rock och ryggsäck är ju, som det heter, ett fett no-no), vilket orsakar en omfattande dränering av mina ekonomiska tillgångar. Därtill kommer att "smakar det så kostar det", dvs. att finare kläder kostar multum, och då jag avskyr att såväl spendera pengar som köpa in mig i något kommer jag att få skämmas i flera dagar innan jag inser att det inte spelar någon som helst roll och att ingen bryr sig - jag har ändå ingen användning för mina pengar. Allt jag har är min fascistskjorta, vilken jag förvisso kommer få ökad användning för. Mer av den varan får det bli.
Då jag har för vana att uppdatera min garderob med ca. ett eller två plagg om året (dock ej inräkna vanliga t-tröjor, kalsonger, strumpor samt övriga basplagg) till ett samlat värde à 6-800 kr bär jag ständigt "utdaterade" plagg. Jag avskyr att röra mig i sociala miljöer och än mer i affärer precis som jag hatar att spendera pengar; alltså handlar jag endast då nöden kräver det. Då jag gav upp hip-hopen till förmån för en bredare musiksmak tog det mig ett år att införskaffa nya kläder. Då jag insåg att punk var inget annat än en modefluga och en tonårsperiod (dvs. då jag var 15) tog det mig ungefär ett år innan jag förmådde köpa mer neutrala kläder och åtminstone försökte klä mig som folk. Då jag nu bevisat hur häftigt asocial, snål och handlingsförlamad jag är kan konstateras att jag behöver klä om mig, företrädesvis i något som säger "hej, jag lyssnar på Beethoven och önskar att det fortfarande var 1876" alternativt bara något mer strikt och propert. Jag ser ju ut som en casual, och då jag aldrig slåss (Bamse är min ledstjärna) saknar dessa praktiska kläder egentlig funktion.
Dock innebär detta något av ett "moraliskt dilemma" (moral, som annars hemsöker mig så ofta, hihi): jag kommer att tvingas köpa mig en ny stil, då ett plagg dessvärre utesluter ett annat (rock och ryggsäck är ju, som det heter, ett fett no-no), vilket orsakar en omfattande dränering av mina ekonomiska tillgångar. Därtill kommer att "smakar det så kostar det", dvs. att finare kläder kostar multum, och då jag avskyr att såväl spendera pengar som köpa in mig i något kommer jag att få skämmas i flera dagar innan jag inser att det inte spelar någon som helst roll och att ingen bryr sig - jag har ändå ingen användning för mina pengar. Allt jag har är min fascistskjorta, vilken jag förvisso kommer få ökad användning för. Mer av den varan får det bli.
Ambitionen
Det finns få saker jag hatar lika intensivt som ambition. Tron på - och viljan till - framgång väcker i mig det djupaste avsky. Vägran att acceptera sin intighet, sin felbarhet och sina misslyckanden... Jag talar om allt: tron att någon är intresserad av ens liv (blogg), tron på kändisskap (som artist, konstnär, författare eller dockusåpakändis för de lägre begåvade) eller tron på karriär (vad som helst). Bristen på insikt och förnekandet av verkligheten, förnekandet av världen. Jag föraktar dessa naiva förhoppningar, och värst av allt är att jag självklart inte kan döda dem hos mig själv.
Orden räcker inte till. Hat är urvattnat, förakt för milt, avsky för simpelt. Det rör sig om en vilja att grusa all ambition och döda den fåfänga strävan som genomsyrar allt och alla, men unga människor i synnerhet. Vad i helvete tror, hoppas och vill folk? Även jag vill, men jag önskar att så inte vore fallet. Uppåsträvan är förkastligt. Äckel.
Orden räcker inte till. Hat är urvattnat, förakt för milt, avsky för simpelt. Det rör sig om en vilja att grusa all ambition och döda den fåfänga strävan som genomsyrar allt och alla, men unga människor i synnerhet. Vad i helvete tror, hoppas och vill folk? Även jag vill, men jag önskar att så inte vore fallet. Uppåsträvan är förkastligt. Äckel.
Intet
Jag älskar tomheten. Och hatet, vilket är det enda som rättfärdigar och förklarar tomheten. Jag är fruktansvärt innehållslös, det är bara flyktiga känslor och ett djupt intet. Jag känner mig tom, menlös. Det är en betryggande känsla.
Språket
Min prosa utvecklas i en förunderlig riktning. Den blir mer och mer lik lyrik med tiden, vilket är pinsamt, då jag ju av ren princip avskyr poesi. Alternativt utvecklas den i en smått delirisk riktning där det korrekta åsidosätts till förmån för de träffande adjektiven. Jag har åtminstone aldrig nyttjat en metafor eller liknelse, vilket jag ämnar fortsätta med.
Jag borde skriva mer som Kafka, jag älskar ju invecklade meningar och byråkratiskt språk (se: denna "blogg"), men dessvärre finner jag allt oftare att det är lättare att uttrycka sig via egentligen inadekvata adjektiv.
Jag borde skriva mer som Kafka, jag älskar ju invecklade meningar och byråkratiskt språk (se: denna "blogg"), men dessvärre finner jag allt oftare att det är lättare att uttrycka sig via egentligen inadekvata adjektiv.
Självrannsakan, del 4: Självtitulering 2.0
Jag ber om ursäkt för den vederväriga titeln, men den CS-spelande 13-åringen bor kvar någonstans inom mig.
Detta har god potential att urarta i en evighetsserie, vilket jag även hoppas att det kommer göra. Det ligger ju i vår mänskliga natur att finna samhörighet och identitet, varför titlar ofta före- och återkommer i våra liv. Det stora flertalet ger sig självfallet inga filosofiska eller i allmänhet kontemplativa tituleringar, utan begränsar sig för enkelhetens skull till mer vardagliga titlar (jag är med i den här gruppen/sociala gemenskapen, jag är den här personens vän, jag tycker om den här musiken osv.). Utan att ha några som helst belägg för det jag säger misstänker jag även att ytterst få besvärar sig med politiska titlar annat än då de blir tillfrågade, och i dylika situationer är flertalet troligen socialdemokrater, moderater, miljöpartister etc. etc. Just av denna anledning ämnar jag här inleda en kortfattad debatt med mig själv om var jag står ideologist.
Då jag heller inte orkar beröra allt (för det är ett omfattande ämne) här och nu kommer jag för tillfället enbart att ta upp vad andra kallat mig.
De flesta för vilka jag aldrig diskuterat mina åsikter mer ingående tycks utgå från att jag är anarkist, vilket förvisso inte är helt fel, och fullt förståeligt med tanke på hur jag brukade klä mig, men för den sakens skull inte korrekt. Då jag beskrivit mina tankar mer i detalj brukar det heta att jag är kommunist, fascist eller stalinist. Allt stämmer väl i viss mån då jag, i likhet med alla andra desillusionerade tonåringar vilka sökt/söker mening i livet via politiska ideologier, flörtat med samtliga extremer på den klassiska höger-vänsterskalan. Att omdömena är såpass olika kan enklast förklaras med att jag sällan diskuterar politik mer ingående då jag är lycklig (ett osmakligt ord i brist på bättre), varför de mer totalitära eller auktoritära tankegångarna tenderar att ges mer utrymme. De mer liberala, individualistiska och, förvånansvärt nog, ekologistiska åsikterna ventilerar jag sällan.
Självklart kan dock utomstående inte till fullo tillgodogöra sig en hel individs alla tankar och idéer, varför gissningarna eller epiteten förblir om inte felaktiga så missvisande. Jag skall reda ut det hela vid ett senare tillfälle (eller kanske inte, jag skjuter ju allt skrivande på framtiden).
Avslutningsvis vill jag dela med mig av skaparplågan: Jag har en enkel berättelse i huvudet, lämplig för en novell, i huvudet, men kan inte förmå mig att skriva ned den. Rent självplågeri. Haha...
Detta har god potential att urarta i en evighetsserie, vilket jag även hoppas att det kommer göra. Det ligger ju i vår mänskliga natur att finna samhörighet och identitet, varför titlar ofta före- och återkommer i våra liv. Det stora flertalet ger sig självfallet inga filosofiska eller i allmänhet kontemplativa tituleringar, utan begränsar sig för enkelhetens skull till mer vardagliga titlar (jag är med i den här gruppen/sociala gemenskapen, jag är den här personens vän, jag tycker om den här musiken osv.). Utan att ha några som helst belägg för det jag säger misstänker jag även att ytterst få besvärar sig med politiska titlar annat än då de blir tillfrågade, och i dylika situationer är flertalet troligen socialdemokrater, moderater, miljöpartister etc. etc. Just av denna anledning ämnar jag här inleda en kortfattad debatt med mig själv om var jag står ideologist.
Då jag heller inte orkar beröra allt (för det är ett omfattande ämne) här och nu kommer jag för tillfället enbart att ta upp vad andra kallat mig.
De flesta för vilka jag aldrig diskuterat mina åsikter mer ingående tycks utgå från att jag är anarkist, vilket förvisso inte är helt fel, och fullt förståeligt med tanke på hur jag brukade klä mig, men för den sakens skull inte korrekt. Då jag beskrivit mina tankar mer i detalj brukar det heta att jag är kommunist, fascist eller stalinist. Allt stämmer väl i viss mån då jag, i likhet med alla andra desillusionerade tonåringar vilka sökt/söker mening i livet via politiska ideologier, flörtat med samtliga extremer på den klassiska höger-vänsterskalan. Att omdömena är såpass olika kan enklast förklaras med att jag sällan diskuterar politik mer ingående då jag är lycklig (ett osmakligt ord i brist på bättre), varför de mer totalitära eller auktoritära tankegångarna tenderar att ges mer utrymme. De mer liberala, individualistiska och, förvånansvärt nog, ekologistiska åsikterna ventilerar jag sällan.
Självklart kan dock utomstående inte till fullo tillgodogöra sig en hel individs alla tankar och idéer, varför gissningarna eller epiteten förblir om inte felaktiga så missvisande. Jag skall reda ut det hela vid ett senare tillfälle (eller kanske inte, jag skjuter ju allt skrivande på framtiden).
Avslutningsvis vill jag dela med mig av skaparplågan: Jag har en enkel berättelse i huvudet, lämplig för en novell, i huvudet, men kan inte förmå mig att skriva ned den. Rent självplågeri. Haha...
Orkeslöst och ostrukturerat inlägg
Jag har varit väldigt trött de senaste dagarna. Troligen beror detta på att jag sovit relativt bra varför min kropp fått smak på hur bekvämt vila faktiskt kan vara emellanåt. Eller så är det bara diabetes eller cancer, som det alltid är då jag mår dåligt. "Det är något fel med levern... Något som bränner, något främmande" eller hur den så underbart hypokondriska monologen i inledningen till Anteckningar från källarhålet nu går. Alla som vill lära känna mig bör läsa den boken; Dostojevskij förutsåg min personlighet 130 år i förväg (troligare är dock att jag ofrivilligen lider av det tonårsmässiga identifiera-sig-i-allt-man-hör-läser-eller-ser-syndromet).
Min filosofiuppsats, som ursprungligen skulle handla om en "god gärning", blev en nihilistisk propagandatext. Jag avskyr mig själv för det, även om den var underbart vidrig att skriva.
Är f.ö. tämligen gladlynt f.n. Haha, detta är en loggbok kring mina humörsvängningar (och en verkstad för införlivandet av onödigt många förkortningar i en och samma mening).
Min filosofiuppsats, som ursprungligen skulle handla om en "god gärning", blev en nihilistisk propagandatext. Jag avskyr mig själv för det, även om den var underbart vidrig att skriva.
Är f.ö. tämligen gladlynt f.n. Haha, detta är en loggbok kring mina humörsvängningar (och en verkstad för införlivandet av onödigt många förkortningar i en och samma mening).
