incurvatusinse

Tvärt emot vad titeln antyder är jag inte sadist. Detta är inte något jag egentligen funderat över, men jag vet med mig att jag inte upplever njutning - och allraminst sexuell sådan - vid andras lidande. Skadeglad är jag dock, och mycket därtill. Möjligen lider jag av någon form av empatistörning (ämnar redogöra och undersöka eventuella psykiska sjukdomar, helt på egen hand, i ett mer ambitiöst inlägg vid ett senare tillfälle) och jag har under alla omständigheter väldigt låg EQ.

Varför kan jag inte i detalj besvara, men jag tror att det hela härrör i självhävdelseaspekten: Jag känner inget - det gör du. Ergo: jag är starkare än vad du är. Jag vet självklart att detta är trams; jag tror inte på enkla förklaringar och jag är medveten om att jag är varken känslokall eller "stark", men troligen är det denna enkla självbekräftelseprincip som ligger till grund för det hela. Det kan också röra sig om en självförsvarsmekanism: Jag skrattar åt det jag fruktar alt. Jag skrattar åt det då jag inte vill visa min empati. Jag kanske är djupt empatisk "innerst inne"? Haha!

Jag älskar att vara en älskvärd människa.

Ännu en fruktlös alkoholstinn afton. Illamående och intag, piss och folköl, skit och vodka, andedräkt. Jag borde vara mindre lycklig när jag dricker, jag vet ju mycket väl vad som händer i hjärnan etc. och hur jävligt och simpelt det hela är. Stimulans är att döva intrycken och bädda ned sig i enkel, men kortvarig, lycka. Jag har ju mina gener att tänka på, varför jag rimligen inte borde dricka alls, men skam den som ger sig... Jag är bara glad när jag är dum eller när något är alltför vackert för att jag skall kunna förneka det, släpa det i smutsen och förinta det. Jag hatar alla jävla intryck, jag hatar min respons på alla jävla intryck, och jag hatar mitt hat av alla jävla intryck och mitt hat av min respons på alla jävla intryck. Det är synd att jag inte vågar dö, och att skapandet av döden är lika menlöst som allt annat.

In i dimman, haha. Vilket skitsnack. Dimman är bara yr och grumlig, en förvrängd version av skit. Varför gör den mig så glad?

Befinner mig i ett något deliriskt stadium, eller kanske är det bara kreativitet. Jag "borde" göra något av det, men som alltid förvägrar jag mig själv den lyckan. Jag kan inte, håll käften. Jag vill inte, tänker inte. Tänker inte, där har vi det; det vore skönt. Vilket pretentiöst dravel allt är, varför förstör jag inte något? Jävla "varför"... Jag är glad att jag inte är en handlingsmänniska: om så vore fallet vore jag död sedan länge.

Varför är folk så förbannat trevliga mot mig? Jag vill bara vara ifred.

Min studenthumor (läs: intelligent nördhumor med påtagliga element av ironi och sarkasm) är på topp denna vecka. Jag har så jävla roligt åt och med mig själv.

Med anledning av mitt lyckorus, vilket troligen kommer att vara i åtminstone en vecka, tänkte jag passa på att skriva ett något mer humoristiskt, uppsluppet och glatt inlägg, om inte annat så för att bevisa för mig själv att jag kanske inte är såpass sinnessjuk som jag tror (vill) mig vara. Jag ämnar således i all korthet behandla en av mina stora intressen: glada, radikala män.

Den glade radikalen sammanfaller, som varje trogen läsare av denna blogg strax kommer att bli varse, med mina båda "idealjag": De är kortsiktigt tänkande hedonister, vilka - även om de är predestinerade att bli medelmåttor alt. hopplösa alkoholister på äldre dar - symboliserar någon form av enfaldigt Carpe Diem-tänkande och lever därefter. Under mina depressionsperioder känner jag det djupaste förakt (blandat med avund) inför dessa män, men nu känner jag enbart beundran. Men för att klargöra ett och annat bör jag kanske besvara frågan: Vilka är dessa glada och radikala män?

Ja, det vet jag inte själv annat än när jag ser dem. Jag kan nämna ett fåtal, men håller det för dålig stil att lämna ut några namn här, i synnerhet då denna blogg representerar de deprimerade, degenererade, tonårsgnälliga, cyniska, förbittrade, apatiska, nihilistiska, misantropiska och alienerade aspekterna av mitt liv, emedan dessa glada män representerar de rakt motsatta. Det intryck man kan få av denna blogg till trots har jag faktiskt (emellanåt) ett riktigt roligt liv, där jag - i bästa psykopatanda - gör mitt bästa för att imitera denna av mig idoliserade livsstil. I vilket fall är dessa män i regel unga, tämligen smala/klent byggda och med smala huvuden (detta låter mycket homoerotiskt, jag vet). Av någon anledning är flertalet även rakade; om detta har att göra med min uppväxt inom punkkulturen eller om avsaknaden av hår helt enkelt accentuerar skallformen (vilken betydelse den nu har) vet jag inte. Troligen ser "de" ut på detta sätt då det var denna typ av punkare/skinheads jag såg upp till i de nedre tonåren. I vilket fall super dessa män (ofta pojkar) hejdlöst, är ointresserade av större ting, besitter endast begränsad bildning och uppvisat ett mer eller mindre rebelliskt drag (troligen som en följd av deras låga ålder). De lever "livets glada dagar", uppvisar ett stort sinne för humor och bekymrar sig inte med det andra. Jag har mött dem i flera sammanhang; somliga har varit utpräglade och rentav politiskt sinnade skinheads, andra har helt enkelt varit förvuxna fjortisar med värderingsgrunder från mellan- och högstadiet (dvs. supa är kul, livet handlar om att vara häftig och homosexualitet är äckligt). I vanliga fall skulle jag ringakta detta mitt ringaktande av tyckande och tänkande, men inte idag.

Det får räcka så. I ditt ansikte har premiär idag, vilket innebär att jag har något att göra ikväll. Avslutningsvis vill jag enbart, med anledning av Öijers kommentar i SvD Kultur, skriva följande:

;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;

Har nyss levt i fem dagar. Dessa minnen kommer att förlänga mitt liv med minst ett halvår.

Jag är förbannat trött och sliten för närvarande, varför jag inte ämnar dela med mig av några underhållande anekdoter - dock vill jag inflika att jag numer vet vad en/ett yoghurtshot är.

Här följer för ovanlighetens skull ett traditionellt blogginlägg, huvudsakligen i syfte att ventilera min stress något:

Jag har ännu inte tydligt definierat mitt syfte med projektarbetet, än mindre fått det godkänt av lämplig lärare. Detta kommer att ge mig viss skolångest. För stunden är det dock pinsamheter i skogen som upptar mina tankar, även om den korta, lättsamma vistelsen kommer att resultera i helgpluggande i ett par veckor framöver (främst för att komma ikapp beträffande projektarbetet). Jag hoppas att jag åtminstone kan åsidosätta stressen under de kommande fem dagarna.

Nu skall jag läsa Camus till dess jag stupar: imorgon packning, bilåkning och pinsamheter.

Är jag misantrop eller nihilist? Är jag fåfäng som försöker fånga individuella drag i ord?

De två är motsatser i den bemärkelsen att nihilismen utesluter ett negativt värde i mänskligheten. Förvisso avskyr jag människor i allmänhet, men samtidigt kan jag känna den avgrundstomhet och det intet som dylika bedömningar och värderingar ger. Mina subjektiva åsikter är oväsentliga (inte för att det finns något väsentligt, men för all del), och jag skäms för mitt människoförakt i precis lika hög grad som jag hatar och älskar det. Att noggrannare begrava och fördjupa mig i endera "sidan av myntet" skulle kräva en alltför stor tankeansträngning för att jag nu - någonsin - skall besvära mig med det, även om det förvisso vore intressant. Kanske kan jag dock inte komma till klarhet i saken utan att ha gjort sålunda.

Den är en bisarr känsla att ringakta sina egna tankar, men jag kan inte undfly den: lika starkt som jag hatar, lika förtvivlat apatisk är jag inför både det jag hatar och själva hatet. Det är desto vidrigare att ringakta och förvåna sig över detta ringaktande, för varför skulle jag ringakta mina egna känslor? Varför skulle jag ifrågasätta dem, vad är meningen? Men varför inte? Det blir, som alltid, en ändlös rad av Varför? utan svar. Ingenting.

Jag kan inte, vill inte, bedöma mina egna, uppdiktade, känslor och tankar och jag vill inte befatta mig med sanningar. Det vore en lycka att vara dum; lyckligt ovetandes, lyckligen ointresserad och oengagerad i "de stora frågorna". Men jag vet ju av egen erfarenhet att det lätt blir tråkigt och grått att oroa sig inför reella ting: relationer, ekonomiska problem och real- och vardagspolitiska beslut. De perioder då jag förmår engagera mig i "det verkliga livet" blir jag ändå inte lycklig, jag blir enbart uttråkad. Den sociala alienationen spelar förstås in: kanske lever jag ett alltför tråkigt och kalt liv för att kunna uppskatta dess mer vardagliga ingredienser. Jag vill mala ned min hjärna däri och lyckligen försjunka i totalt ovetande. Den som ändå kunde uppskatta...

Fy fan.

Av oklar anledning är jag väldigt glad för tillfället, varför jag saknar något att skriva om. Jag hade egentligen planerat att fortsätta på min självrannsakande tirad av skit, men jag känner inte för det. Glädjen (lyckan?) relaterar troligen till vädret, att ångesten inför tandläkarbesöket är över (mer om detta nedan), att jag överlevde natten trots att jag, i vanlig ordning, var övertygad om att jag inte skulle göra det, samt det faktum att jag faktiskt har ett klart definierat syfte - om så bara för en ytterst kort tid.

Jag vill bara för min självkänslas skull (haha) inflika att jag alltså inte lider av tandläkarskräck; däremot drabbas jag av en lika stark som ofrånkomlig ångest vid tanken på det oundvikliga. Det kan vara vad som helst, även något positivt, men det blotta faktum att jag inte "kan" fly det gör mig förtvivlad och driver mig närmast vansinnig. Det var åt liknande jag ursprungligen ämnade ägna detta inlägg åt, men icke.

Det är i själva verket sorgligt (varför?) att jag inte förmår författa något ordentligt, vettigt, eftertänksamt annat än då jag känslomässigt och psykiskt befinner mig "längst ned". Och varför hatar jag de stunder då jag faktiskt är lycklig? Jag vet inte, det rör sig möjligen om lika delar häftig självdestruktiv tonårsanda som genuint självhat. Jag unnar mig inte något såpass banalt. Ångest är ju som bekant en högtstående och ädel känsla, haha. Patetiskt. Jag känner inte mig själv, och önskar inte heller göra den bekantskapen. Det vore nog inte särdeles intressant eller behagligt.

Jag vill förstöra något...

Tristess igen. Äta, sova, äta sova. Tanken har hemsökt mig de senaste dagarna... Kanske kan göra något av den (i skriftväg) senare, men inte nu; jag vill inte. Har varit på bra humör sedan sjukdomen gick över; kanske beror humörskiftningen på att mitt liv för närvarande har ett (kortsiktigt) mål: att åka ut i skogen och svina mig. Det kan även bero på att jag är manodepressiv, vad vet jag? Jag har länge misstänkt det hursomhelst... men jag har misstänkt allt möjligt.

Osammanhängande skit och svammel, det blir inget välskrivet av det här.

Spontan reflektion: En modedetalj jag stör mig på.

Ett flertal poptjejer (orkar inte bekymra mig med den korrekta termen) bär tighta, spräckliga jeans, uppvikta nedtill med antingen höga svarta skor eller högt uppdragna svarta strumpor. Ergo: de snor rakt av från skinheadstilen. Modefascist som jag är måste jag säga att samtliga vilka praktiserar denna detalj - samt sagda detaljs upphovsmän eller -kvinnor - förtjänar att dragas i håret till stupstocken för att besparas den övriga mänskligheten.