Självrannsakan, del 4: Självtitulering 2.0
Jag ber om ursäkt för den vederväriga titeln, men den CS-spelande 13-åringen bor kvar någonstans inom mig.
Detta har god potential att urarta i en evighetsserie, vilket jag även hoppas att det kommer göra. Det ligger ju i vår mänskliga natur att finna samhörighet och identitet, varför titlar ofta före- och återkommer i våra liv. Det stora flertalet ger sig självfallet inga filosofiska eller i allmänhet kontemplativa tituleringar, utan begränsar sig för enkelhetens skull till mer vardagliga titlar (jag är med i den här gruppen/sociala gemenskapen, jag är den här personens vän, jag tycker om den här musiken osv.). Utan att ha några som helst belägg för det jag säger misstänker jag även att ytterst få besvärar sig med politiska titlar annat än då de blir tillfrågade, och i dylika situationer är flertalet troligen socialdemokrater, moderater, miljöpartister etc. etc. Just av denna anledning ämnar jag här inleda en kortfattad debatt med mig själv om var jag står ideologist.
Då jag heller inte orkar beröra allt (för det är ett omfattande ämne) här och nu kommer jag för tillfället enbart att ta upp vad andra kallat mig.
De flesta för vilka jag aldrig diskuterat mina åsikter mer ingående tycks utgå från att jag är anarkist, vilket förvisso inte är helt fel, och fullt förståeligt med tanke på hur jag brukade klä mig, men för den sakens skull inte korrekt. Då jag beskrivit mina tankar mer i detalj brukar det heta att jag är kommunist, fascist eller stalinist. Allt stämmer väl i viss mån då jag, i likhet med alla andra desillusionerade tonåringar vilka sökt/söker mening i livet via politiska ideologier, flörtat med samtliga extremer på den klassiska höger-vänsterskalan. Att omdömena är såpass olika kan enklast förklaras med att jag sällan diskuterar politik mer ingående då jag är lycklig (ett osmakligt ord i brist på bättre), varför de mer totalitära eller auktoritära tankegångarna tenderar att ges mer utrymme. De mer liberala, individualistiska och, förvånansvärt nog, ekologistiska åsikterna ventilerar jag sällan.
Självklart kan dock utomstående inte till fullo tillgodogöra sig en hel individs alla tankar och idéer, varför gissningarna eller epiteten förblir om inte felaktiga så missvisande. Jag skall reda ut det hela vid ett senare tillfälle (eller kanske inte, jag skjuter ju allt skrivande på framtiden).
Avslutningsvis vill jag dela med mig av skaparplågan: Jag har en enkel berättelse i huvudet, lämplig för en novell, i huvudet, men kan inte förmå mig att skriva ned den. Rent självplågeri. Haha...
Detta har god potential att urarta i en evighetsserie, vilket jag även hoppas att det kommer göra. Det ligger ju i vår mänskliga natur att finna samhörighet och identitet, varför titlar ofta före- och återkommer i våra liv. Det stora flertalet ger sig självfallet inga filosofiska eller i allmänhet kontemplativa tituleringar, utan begränsar sig för enkelhetens skull till mer vardagliga titlar (jag är med i den här gruppen/sociala gemenskapen, jag är den här personens vän, jag tycker om den här musiken osv.). Utan att ha några som helst belägg för det jag säger misstänker jag även att ytterst få besvärar sig med politiska titlar annat än då de blir tillfrågade, och i dylika situationer är flertalet troligen socialdemokrater, moderater, miljöpartister etc. etc. Just av denna anledning ämnar jag här inleda en kortfattad debatt med mig själv om var jag står ideologist.
Då jag heller inte orkar beröra allt (för det är ett omfattande ämne) här och nu kommer jag för tillfället enbart att ta upp vad andra kallat mig.
De flesta för vilka jag aldrig diskuterat mina åsikter mer ingående tycks utgå från att jag är anarkist, vilket förvisso inte är helt fel, och fullt förståeligt med tanke på hur jag brukade klä mig, men för den sakens skull inte korrekt. Då jag beskrivit mina tankar mer i detalj brukar det heta att jag är kommunist, fascist eller stalinist. Allt stämmer väl i viss mån då jag, i likhet med alla andra desillusionerade tonåringar vilka sökt/söker mening i livet via politiska ideologier, flörtat med samtliga extremer på den klassiska höger-vänsterskalan. Att omdömena är såpass olika kan enklast förklaras med att jag sällan diskuterar politik mer ingående då jag är lycklig (ett osmakligt ord i brist på bättre), varför de mer totalitära eller auktoritära tankegångarna tenderar att ges mer utrymme. De mer liberala, individualistiska och, förvånansvärt nog, ekologistiska åsikterna ventilerar jag sällan.
Självklart kan dock utomstående inte till fullo tillgodogöra sig en hel individs alla tankar och idéer, varför gissningarna eller epiteten förblir om inte felaktiga så missvisande. Jag skall reda ut det hela vid ett senare tillfälle (eller kanske inte, jag skjuter ju allt skrivande på framtiden).
Avslutningsvis vill jag dela med mig av skaparplågan: Jag har en enkel berättelse i huvudet, lämplig för en novell, i huvudet, men kan inte förmå mig att skriva ned den. Rent självplågeri. Haha...
Orkeslöst och ostrukturerat inlägg
Jag har varit väldigt trött de senaste dagarna. Troligen beror detta på att jag sovit relativt bra varför min kropp fått smak på hur bekvämt vila faktiskt kan vara emellanåt. Eller så är det bara diabetes eller cancer, som det alltid är då jag mår dåligt. "Det är något fel med levern... Något som bränner, något främmande" eller hur den så underbart hypokondriska monologen i inledningen till Anteckningar från källarhålet nu går. Alla som vill lära känna mig bör läsa den boken; Dostojevskij förutsåg min personlighet 130 år i förväg (troligare är dock att jag ofrivilligen lider av det tonårsmässiga identifiera-sig-i-allt-man-hör-läser-eller-ser-syndromet).
Min filosofiuppsats, som ursprungligen skulle handla om en "god gärning", blev en nihilistisk propagandatext. Jag avskyr mig själv för det, även om den var underbart vidrig att skriva.
Är f.ö. tämligen gladlynt f.n. Haha, detta är en loggbok kring mina humörsvängningar (och en verkstad för införlivandet av onödigt många förkortningar i en och samma mening).
Min filosofiuppsats, som ursprungligen skulle handla om en "god gärning", blev en nihilistisk propagandatext. Jag avskyr mig själv för det, även om den var underbart vidrig att skriva.
Är f.ö. tämligen gladlynt f.n. Haha, detta är en loggbok kring mina humörsvängningar (och en verkstad för införlivandet av onödigt många förkortningar i en och samma mening).
Självrannsakan, del 3: Sadism
Tvärt emot vad titeln antyder är jag inte sadist. Detta är inte något jag egentligen funderat över, men jag vet med mig att jag inte upplever njutning - och allraminst sexuell sådan - vid andras lidande. Skadeglad är jag dock, och mycket därtill. Möjligen lider jag av någon form av empatistörning (ämnar redogöra och undersöka eventuella psykiska sjukdomar, helt på egen hand, i ett mer ambitiöst inlägg vid ett senare tillfälle) och jag har under alla omständigheter väldigt låg EQ.
Varför kan jag inte i detalj besvara, men jag tror att det hela härrör i självhävdelseaspekten: Jag känner inget - det gör du. Ergo: jag är starkare än vad du är. Jag vet självklart att detta är trams; jag tror inte på enkla förklaringar och jag är medveten om att jag är varken känslokall eller "stark", men troligen är det denna enkla självbekräftelseprincip som ligger till grund för det hela. Det kan också röra sig om en självförsvarsmekanism: Jag skrattar åt det jag fruktar alt. Jag skrattar åt det då jag inte vill visa min empati. Jag kanske är djupt empatisk "innerst inne"? Haha!
Jag älskar att vara en älskvärd människa.
Varför kan jag inte i detalj besvara, men jag tror att det hela härrör i självhävdelseaspekten: Jag känner inget - det gör du. Ergo: jag är starkare än vad du är. Jag vet självklart att detta är trams; jag tror inte på enkla förklaringar och jag är medveten om att jag är varken känslokall eller "stark", men troligen är det denna enkla självbekräftelseprincip som ligger till grund för det hela. Det kan också röra sig om en självförsvarsmekanism: Jag skrattar åt det jag fruktar alt. Jag skrattar åt det då jag inte vill visa min empati. Jag kanske är djupt empatisk "innerst inne"? Haha!
Jag älskar att vara en älskvärd människa.
Drickandet
Ännu en fruktlös alkoholstinn afton. Illamående och intag, piss och folköl, skit och vodka, andedräkt. Jag borde vara mindre lycklig när jag dricker, jag vet ju mycket väl vad som händer i hjärnan etc. och hur jävligt och simpelt det hela är. Stimulans är att döva intrycken och bädda ned sig i enkel, men kortvarig, lycka. Jag har ju mina gener att tänka på, varför jag rimligen inte borde dricka alls, men skam den som ger sig... Jag är bara glad när jag är dum eller när något är alltför vackert för att jag skall kunna förneka det, släpa det i smutsen och förinta det. Jag hatar alla jävla intryck, jag hatar min respons på alla jävla intryck, och jag hatar mitt hat av alla jävla intryck och mitt hat av min respons på alla jävla intryck. Det är synd att jag inte vågar dö, och att skapandet av döden är lika menlöst som allt annat.
In i dimman, haha. Vilket skitsnack. Dimman är bara yr och grumlig, en förvrängd version av skit. Varför gör den mig så glad?
Befinner mig i ett något deliriskt stadium, eller kanske är det bara kreativitet. Jag "borde" göra något av det, men som alltid förvägrar jag mig själv den lyckan. Jag kan inte, håll käften. Jag vill inte, tänker inte. Tänker inte, där har vi det; det vore skönt. Vilket pretentiöst dravel allt är, varför förstör jag inte något? Jävla "varför"... Jag är glad att jag inte är en handlingsmänniska: om så vore fallet vore jag död sedan länge.
In i dimman, haha. Vilket skitsnack. Dimman är bara yr och grumlig, en förvrängd version av skit. Varför gör den mig så glad?
Befinner mig i ett något deliriskt stadium, eller kanske är det bara kreativitet. Jag "borde" göra något av det, men som alltid förvägrar jag mig själv den lyckan. Jag kan inte, håll käften. Jag vill inte, tänker inte. Tänker inte, där har vi det; det vore skönt. Vilket pretentiöst dravel allt är, varför förstör jag inte något? Jävla "varför"... Jag är glad att jag inte är en handlingsmänniska: om så vore fallet vore jag död sedan länge.
Sluta
Varför är folk så förbannat trevliga mot mig? Jag vill bara vara ifred.
Min studenthumor (läs: intelligent nördhumor med påtagliga element av ironi och sarkasm) är på topp denna vecka. Jag har så jävla roligt åt och med mig själv.
Min studenthumor (läs: intelligent nördhumor med påtagliga element av ironi och sarkasm) är på topp denna vecka. Jag har så jävla roligt åt och med mig själv.
Stilbrottsligt inlägg
Med anledning av mitt lyckorus, vilket troligen kommer att vara i åtminstone en vecka, tänkte jag passa på att skriva ett något mer humoristiskt, uppsluppet och glatt inlägg, om inte annat så för att bevisa för mig själv att jag kanske inte är såpass sinnessjuk som jag tror (vill) mig vara. Jag ämnar således i all korthet behandla en av mina stora intressen: glada, radikala män.
Den glade radikalen sammanfaller, som varje trogen läsare av denna blogg strax kommer att bli varse, med mina båda "idealjag": De är kortsiktigt tänkande hedonister, vilka - även om de är predestinerade att bli medelmåttor alt. hopplösa alkoholister på äldre dar - symboliserar någon form av enfaldigt Carpe Diem-tänkande och lever därefter. Under mina depressionsperioder känner jag det djupaste förakt (blandat med avund) inför dessa män, men nu känner jag enbart beundran. Men för att klargöra ett och annat bör jag kanske besvara frågan: Vilka är dessa glada och radikala män?
Ja, det vet jag inte själv annat än när jag ser dem. Jag kan nämna ett fåtal, men håller det för dålig stil att lämna ut några namn här, i synnerhet då denna blogg representerar de deprimerade, degenererade, tonårsgnälliga, cyniska, förbittrade, apatiska, nihilistiska, misantropiska och alienerade aspekterna av mitt liv, emedan dessa glada män representerar de rakt motsatta. Det intryck man kan få av denna blogg till trots har jag faktiskt (emellanåt) ett riktigt roligt liv, där jag - i bästa psykopatanda - gör mitt bästa för att imitera denna av mig idoliserade livsstil. I vilket fall är dessa män i regel unga, tämligen smala/klent byggda och med smala huvuden (detta låter mycket homoerotiskt, jag vet). Av någon anledning är flertalet även rakade; om detta har att göra med min uppväxt inom punkkulturen eller om avsaknaden av hår helt enkelt accentuerar skallformen (vilken betydelse den nu har) vet jag inte. Troligen ser "de" ut på detta sätt då det var denna typ av punkare/skinheads jag såg upp till i de nedre tonåren. I vilket fall super dessa män (ofta pojkar) hejdlöst, är ointresserade av större ting, besitter endast begränsad bildning och uppvisat ett mer eller mindre rebelliskt drag (troligen som en följd av deras låga ålder). De lever "livets glada dagar", uppvisar ett stort sinne för humor och bekymrar sig inte med det andra. Jag har mött dem i flera sammanhang; somliga har varit utpräglade och rentav politiskt sinnade skinheads, andra har helt enkelt varit förvuxna fjortisar med värderingsgrunder från mellan- och högstadiet (dvs. supa är kul, livet handlar om att vara häftig och homosexualitet är äckligt). I vanliga fall skulle jag ringakta detta mitt ringaktande av tyckande och tänkande, men inte idag.
Det får räcka så. I ditt ansikte har premiär idag, vilket innebär att jag har något att göra ikväll. Avslutningsvis vill jag enbart, med anledning av Öijers kommentar i SvD Kultur, skriva följande:
;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
Den glade radikalen sammanfaller, som varje trogen läsare av denna blogg strax kommer att bli varse, med mina båda "idealjag": De är kortsiktigt tänkande hedonister, vilka - även om de är predestinerade att bli medelmåttor alt. hopplösa alkoholister på äldre dar - symboliserar någon form av enfaldigt Carpe Diem-tänkande och lever därefter. Under mina depressionsperioder känner jag det djupaste förakt (blandat med avund) inför dessa män, men nu känner jag enbart beundran. Men för att klargöra ett och annat bör jag kanske besvara frågan: Vilka är dessa glada och radikala män?
Ja, det vet jag inte själv annat än när jag ser dem. Jag kan nämna ett fåtal, men håller det för dålig stil att lämna ut några namn här, i synnerhet då denna blogg representerar de deprimerade, degenererade, tonårsgnälliga, cyniska, förbittrade, apatiska, nihilistiska, misantropiska och alienerade aspekterna av mitt liv, emedan dessa glada män representerar de rakt motsatta. Det intryck man kan få av denna blogg till trots har jag faktiskt (emellanåt) ett riktigt roligt liv, där jag - i bästa psykopatanda - gör mitt bästa för att imitera denna av mig idoliserade livsstil. I vilket fall är dessa män i regel unga, tämligen smala/klent byggda och med smala huvuden (detta låter mycket homoerotiskt, jag vet). Av någon anledning är flertalet även rakade; om detta har att göra med min uppväxt inom punkkulturen eller om avsaknaden av hår helt enkelt accentuerar skallformen (vilken betydelse den nu har) vet jag inte. Troligen ser "de" ut på detta sätt då det var denna typ av punkare/skinheads jag såg upp till i de nedre tonåren. I vilket fall super dessa män (ofta pojkar) hejdlöst, är ointresserade av större ting, besitter endast begränsad bildning och uppvisat ett mer eller mindre rebelliskt drag (troligen som en följd av deras låga ålder). De lever "livets glada dagar", uppvisar ett stort sinne för humor och bekymrar sig inte med det andra. Jag har mött dem i flera sammanhang; somliga har varit utpräglade och rentav politiskt sinnade skinheads, andra har helt enkelt varit förvuxna fjortisar med värderingsgrunder från mellan- och högstadiet (dvs. supa är kul, livet handlar om att vara häftig och homosexualitet är äckligt). I vanliga fall skulle jag ringakta detta mitt ringaktande av tyckande och tänkande, men inte idag.
Det får räcka så. I ditt ansikte har premiär idag, vilket innebär att jag har något att göra ikväll. Avslutningsvis vill jag enbart, med anledning av Öijers kommentar i SvD Kultur, skriva följande:
;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
Åter
Har nyss levt i fem dagar. Dessa minnen kommer att förlänga mitt liv med minst ett halvår.
Jag är förbannat trött och sliten för närvarande, varför jag inte ämnar dela med mig av några underhållande anekdoter - dock vill jag inflika att jag numer vet vad en/ett yoghurtshot är.
Jag är förbannat trött och sliten för närvarande, varför jag inte ämnar dela med mig av några underhållande anekdoter - dock vill jag inflika att jag numer vet vad en/ett yoghurtshot är.
Traditionellt inlägg
Här följer för ovanlighetens skull ett traditionellt blogginlägg, huvudsakligen i syfte att ventilera min stress något:
Jag har ännu inte tydligt definierat mitt syfte med projektarbetet, än mindre fått det godkänt av lämplig lärare. Detta kommer att ge mig viss skolångest. För stunden är det dock pinsamheter i skogen som upptar mina tankar, även om den korta, lättsamma vistelsen kommer att resultera i helgpluggande i ett par veckor framöver (främst för att komma ikapp beträffande projektarbetet). Jag hoppas att jag åtminstone kan åsidosätta stressen under de kommande fem dagarna.
Nu skall jag läsa Camus till dess jag stupar: imorgon packning, bilåkning och pinsamheter.
Jag har ännu inte tydligt definierat mitt syfte med projektarbetet, än mindre fått det godkänt av lämplig lärare. Detta kommer att ge mig viss skolångest. För stunden är det dock pinsamheter i skogen som upptar mina tankar, även om den korta, lättsamma vistelsen kommer att resultera i helgpluggande i ett par veckor framöver (främst för att komma ikapp beträffande projektarbetet). Jag hoppas att jag åtminstone kan åsidosätta stressen under de kommande fem dagarna.
Nu skall jag läsa Camus till dess jag stupar: imorgon packning, bilåkning och pinsamheter.
Självrannsakan, del 2: Självtitulering
Är jag misantrop eller nihilist? Är jag fåfäng som försöker fånga individuella drag i ord?
De två är motsatser i den bemärkelsen att nihilismen utesluter ett negativt värde i mänskligheten. Förvisso avskyr jag människor i allmänhet, men samtidigt kan jag känna den avgrundstomhet och det intet som dylika bedömningar och värderingar ger. Mina subjektiva åsikter är oväsentliga (inte för att det finns något väsentligt, men för all del), och jag skäms för mitt människoförakt i precis lika hög grad som jag hatar och älskar det. Att noggrannare begrava och fördjupa mig i endera "sidan av myntet" skulle kräva en alltför stor tankeansträngning för att jag nu - någonsin - skall besvära mig med det, även om det förvisso vore intressant. Kanske kan jag dock inte komma till klarhet i saken utan att ha gjort sålunda.
Den är en bisarr känsla att ringakta sina egna tankar, men jag kan inte undfly den: lika starkt som jag hatar, lika förtvivlat apatisk är jag inför både det jag hatar och själva hatet. Det är desto vidrigare att ringakta och förvåna sig över detta ringaktande, för varför skulle jag ringakta mina egna känslor? Varför skulle jag ifrågasätta dem, vad är meningen? Men varför inte? Det blir, som alltid, en ändlös rad av Varför? utan svar. Ingenting.
Jag kan inte, vill inte, bedöma mina egna, uppdiktade, känslor och tankar och jag vill inte befatta mig med sanningar. Det vore en lycka att vara dum; lyckligt ovetandes, lyckligen ointresserad och oengagerad i "de stora frågorna". Men jag vet ju av egen erfarenhet att det lätt blir tråkigt och grått att oroa sig inför reella ting: relationer, ekonomiska problem och real- och vardagspolitiska beslut. De perioder då jag förmår engagera mig i "det verkliga livet" blir jag ändå inte lycklig, jag blir enbart uttråkad. Den sociala alienationen spelar förstås in: kanske lever jag ett alltför tråkigt och kalt liv för att kunna uppskatta dess mer vardagliga ingredienser. Jag vill mala ned min hjärna däri och lyckligen försjunka i totalt ovetande. Den som ändå kunde uppskatta...
Fy fan.
De två är motsatser i den bemärkelsen att nihilismen utesluter ett negativt värde i mänskligheten. Förvisso avskyr jag människor i allmänhet, men samtidigt kan jag känna den avgrundstomhet och det intet som dylika bedömningar och värderingar ger. Mina subjektiva åsikter är oväsentliga (inte för att det finns något väsentligt, men för all del), och jag skäms för mitt människoförakt i precis lika hög grad som jag hatar och älskar det. Att noggrannare begrava och fördjupa mig i endera "sidan av myntet" skulle kräva en alltför stor tankeansträngning för att jag nu - någonsin - skall besvära mig med det, även om det förvisso vore intressant. Kanske kan jag dock inte komma till klarhet i saken utan att ha gjort sålunda.
Den är en bisarr känsla att ringakta sina egna tankar, men jag kan inte undfly den: lika starkt som jag hatar, lika förtvivlat apatisk är jag inför både det jag hatar och själva hatet. Det är desto vidrigare att ringakta och förvåna sig över detta ringaktande, för varför skulle jag ringakta mina egna känslor? Varför skulle jag ifrågasätta dem, vad är meningen? Men varför inte? Det blir, som alltid, en ändlös rad av Varför? utan svar. Ingenting.
Jag kan inte, vill inte, bedöma mina egna, uppdiktade, känslor och tankar och jag vill inte befatta mig med sanningar. Det vore en lycka att vara dum; lyckligt ovetandes, lyckligen ointresserad och oengagerad i "de stora frågorna". Men jag vet ju av egen erfarenhet att det lätt blir tråkigt och grått att oroa sig inför reella ting: relationer, ekonomiska problem och real- och vardagspolitiska beslut. De perioder då jag förmår engagera mig i "det verkliga livet" blir jag ändå inte lycklig, jag blir enbart uttråkad. Den sociala alienationen spelar förstås in: kanske lever jag ett alltför tråkigt och kalt liv för att kunna uppskatta dess mer vardagliga ingredienser. Jag vill mala ned min hjärna däri och lyckligen försjunka i totalt ovetande. Den som ändå kunde uppskatta...
Fy fan.
För bra...
Av oklar anledning är jag väldigt glad för tillfället, varför jag saknar något att skriva om. Jag hade egentligen planerat att fortsätta på min självrannsakande tirad av skit, men jag känner inte för det. Glädjen (lyckan?) relaterar troligen till vädret, att ångesten inför tandläkarbesöket är över (mer om detta nedan), att jag överlevde natten trots att jag, i vanlig ordning, var övertygad om att jag inte skulle göra det, samt det faktum att jag faktiskt har ett klart definierat syfte - om så bara för en ytterst kort tid.
Jag vill bara för min självkänslas skull (haha) inflika att jag alltså inte lider av tandläkarskräck; däremot drabbas jag av en lika stark som ofrånkomlig ångest vid tanken på det oundvikliga. Det kan vara vad som helst, även något positivt, men det blotta faktum att jag inte "kan" fly det gör mig förtvivlad och driver mig närmast vansinnig. Det var åt liknande jag ursprungligen ämnade ägna detta inlägg åt, men icke.
Det är i själva verket sorgligt (varför?) att jag inte förmår författa något ordentligt, vettigt, eftertänksamt annat än då jag känslomässigt och psykiskt befinner mig "längst ned". Och varför hatar jag de stunder då jag faktiskt är lycklig? Jag vet inte, det rör sig möjligen om lika delar häftig självdestruktiv tonårsanda som genuint självhat. Jag unnar mig inte något såpass banalt. Ångest är ju som bekant en högtstående och ädel känsla, haha. Patetiskt. Jag känner inte mig själv, och önskar inte heller göra den bekantskapen. Det vore nog inte särdeles intressant eller behagligt.
Jag vill förstöra något...
Jag vill bara för min självkänslas skull (haha) inflika att jag alltså inte lider av tandläkarskräck; däremot drabbas jag av en lika stark som ofrånkomlig ångest vid tanken på det oundvikliga. Det kan vara vad som helst, även något positivt, men det blotta faktum att jag inte "kan" fly det gör mig förtvivlad och driver mig närmast vansinnig. Det var åt liknande jag ursprungligen ämnade ägna detta inlägg åt, men icke.
Det är i själva verket sorgligt (varför?) att jag inte förmår författa något ordentligt, vettigt, eftertänksamt annat än då jag känslomässigt och psykiskt befinner mig "längst ned". Och varför hatar jag de stunder då jag faktiskt är lycklig? Jag vet inte, det rör sig möjligen om lika delar häftig självdestruktiv tonårsanda som genuint självhat. Jag unnar mig inte något såpass banalt. Ångest är ju som bekant en högtstående och ädel känsla, haha. Patetiskt. Jag känner inte mig själv, och önskar inte heller göra den bekantskapen. Det vore nog inte särdeles intressant eller behagligt.
Jag vill förstöra något...
So I'm sitting there with a severed head in my lap and I'm thinking: "Whoah! This is fucking insane." But that makes it not insane!
Tristess igen. Äta, sova, äta sova. Tanken har hemsökt mig de senaste dagarna... Kanske kan göra något av den (i skriftväg) senare, men inte nu; jag vill inte. Har varit på bra humör sedan sjukdomen gick över; kanske beror humörskiftningen på att mitt liv för närvarande har ett (kortsiktigt) mål: att åka ut i skogen och svina mig. Det kan även bero på att jag är manodepressiv, vad vet jag? Jag har länge misstänkt det hursomhelst... men jag har misstänkt allt möjligt.
Osammanhängande skit och svammel, det blir inget välskrivet av det här.
Osammanhängande skit och svammel, det blir inget välskrivet av det här.
You know what really grinds my gears?
Spontan reflektion: En modedetalj jag stör mig på.
Ett flertal poptjejer (orkar inte bekymra mig med den korrekta termen) bär tighta, spräckliga jeans, uppvikta nedtill med antingen höga svarta skor eller högt uppdragna svarta strumpor. Ergo: de snor rakt av från skinheadstilen. Modefascist som jag är måste jag säga att samtliga vilka praktiserar denna detalj - samt sagda detaljs upphovsmän eller -kvinnor - förtjänar att dragas i håret till stupstocken för att besparas den övriga mänskligheten.
Ett flertal poptjejer (orkar inte bekymra mig med den korrekta termen) bär tighta, spräckliga jeans, uppvikta nedtill med antingen höga svarta skor eller högt uppdragna svarta strumpor. Ergo: de snor rakt av från skinheadstilen. Modefascist som jag är måste jag säga att samtliga vilka praktiserar denna detalj - samt sagda detaljs upphovsmän eller -kvinnor - förtjänar att dragas i håret till stupstocken för att besparas den övriga mänskligheten.
Självrannsakan, del 1: Idealjaget
Tristessen tvingar mig att skriva något. Jag skulle kunna dricka mig full, men jag vill inte träffa folk för tillfället - därtill håller jag det för lämpligt att vila då man är sjuk. Då jag således är mer eller mindre tvungen att skriva kan jag lika gärna skriva om det som intresserar mig mest - och det jag är mest insatt i: mig själv.
Jag har inga ambitioner att på något vis grundligt och psykoanalytiskt undersöka mig själv (kanske kan de båda kurserna Psykologi A och B bidra till att ge denna oerhört spännande följetong en mer vetenskaplig prägel, hoho); allt jag skriver här är således spontana tankar, funderingar, iakttagelser och erfarenheter, vilka på intet vis behöver överensstämma med vad en främling, en bekant eller en psykolog skulle ha att säga om fallet. Alltså: spontanitet, ovetenskaplighet, idealisering, önsketänkande och rena gissningar är viktiga begrepp att ha i åtankarna då detta läses.
När jag blir stor vill jag landa någonstans mellan Bellman och Doktor Borg i Röda Rummet. Den tragikomiske alkoholistkonstnären och den förbannade och radikale intellektuelle är två stereotyper vilka tilltalar mig. Jag är i själva verket långt ifrån att påminna om endera: jag är socialt efterbliven/handikappad, försagd och asocial, men mer om mitt nuvarande "tillstånd" vid ett senare tillfälle. Jag uppskattar förvisso humor och är inte helt inkompetent i "ämnet" när det kommer till kritan (mina och Caspers oseriösa noveller är rentav geniala studier i språkmisshandel), jag besitter därtill viss skådespelartalang; förvisso främst då det gäller att manipulera och förställa mig inför andra, men min scenskräck till trots har jag fått höra av många (främst inom lajvkretsar, pinsamt nog) att jag spelar bra, dock saknar jag ändå den avgörande viljan att visa upp mig osv. Kanske växer jag in i det, men det betvivlar jag.
Borg är den av de två jag liknar mest, åtminstone då jag är full. Att despotiskt ryta åt folk är alltid underhållande, särskilt då man dricker folköl, lyssnar på Händel och läser noveller av Turgenjev (detta tilldrog sig i somras). Nåja, båda dessa två förenklade och förskönade bilder är bara chimärer, men man måste ju få drömma (nej).
Jag förlorade plötsligt intresset för att skriva, återkommer kanske med mer vid ett senare tillfälle...
Jag har inga ambitioner att på något vis grundligt och psykoanalytiskt undersöka mig själv (kanske kan de båda kurserna Psykologi A och B bidra till att ge denna oerhört spännande följetong en mer vetenskaplig prägel, hoho); allt jag skriver här är således spontana tankar, funderingar, iakttagelser och erfarenheter, vilka på intet vis behöver överensstämma med vad en främling, en bekant eller en psykolog skulle ha att säga om fallet. Alltså: spontanitet, ovetenskaplighet, idealisering, önsketänkande och rena gissningar är viktiga begrepp att ha i åtankarna då detta läses.
När jag blir stor vill jag landa någonstans mellan Bellman och Doktor Borg i Röda Rummet. Den tragikomiske alkoholistkonstnären och den förbannade och radikale intellektuelle är två stereotyper vilka tilltalar mig. Jag är i själva verket långt ifrån att påminna om endera: jag är socialt efterbliven/handikappad, försagd och asocial, men mer om mitt nuvarande "tillstånd" vid ett senare tillfälle. Jag uppskattar förvisso humor och är inte helt inkompetent i "ämnet" när det kommer till kritan (mina och Caspers oseriösa noveller är rentav geniala studier i språkmisshandel), jag besitter därtill viss skådespelartalang; förvisso främst då det gäller att manipulera och förställa mig inför andra, men min scenskräck till trots har jag fått höra av många (främst inom lajvkretsar, pinsamt nog) att jag spelar bra, dock saknar jag ändå den avgörande viljan att visa upp mig osv. Kanske växer jag in i det, men det betvivlar jag.
Borg är den av de två jag liknar mest, åtminstone då jag är full. Att despotiskt ryta åt folk är alltid underhållande, särskilt då man dricker folköl, lyssnar på Händel och läser noveller av Turgenjev (detta tilldrog sig i somras). Nåja, båda dessa två förenklade och förskönade bilder är bara chimärer, men man måste ju få drömma (nej).
Jag förlorade plötsligt intresset för att skriva, återkommer kanske med mer vid ett senare tillfälle...
Kreativ titel
Av någon anledning begav jag mig (ensam) ut på stan idag. Det faller sig udda då jag avskyr folk i allmänhet och folksamlingar i synnerhet: kanske är det självplågeri, kanske är det ett misslyckat försök att passa in - eller kanske uppskattar jag anonymiteten mer än vad jag själv anat. Jag har redan gjort det vid upprepade tillfällen, och kommer antagligen att göra det igen, och jag kommer att ogilla det lika mycket varje gång.
Det regnade och då jag var där alltför tidigt för att uppleva den värsta trängseln var det hela ovanligt behagligt, men för den skull inte bekvämt; det faktum att jag är/var något disträ på grund av febern hjälpte troligen.
Jag uppsökte även ett hus i Gamla Stan (den enda stadsdel jag tycker om) som jag mindes från tidigare i somras, eller kanske våras. Då jag gick förbi där senast fick jag en väldigt tydlig bild av hur byggnaden sprängdes från insidan: rutorna flög ut och en klassisk filmexplotion svepte med sig de förbipasserande, mig inräknat. Det var en lika oroväckande som behaglig tanke; särskilt idén om den plötsliga, okontrollerbara döden tilltalade mig. Hade jag med säkerhet vetat att byggnaden mycket riktigt skulle sprängas hade jag självklart avlägsnat mig, men tanken, sinnebilden, var på något vis behaglig, varför jag strövade runt i närheten av byggnaden i några minuter. Då jag besökte samma byggnad idag var jag säker på att jag skulle uppleva detsamma, om inte annat så för att jag förväntade mig det och därför skulle projicera känslan som jag mindes den på situationen. Men nej, så skedde inte. Byggnaden såg inte alls ut som jag mindes den och känslan infann sig till min besvikelse inte. Allt var bara blött och sörjigt: ointressant. Huset var för ljust, gatan för obetydlig och människorna för få. Kanske var det rätta omständigheter som skapade känslan den gången, kanske var det bara ett infall. Besviken blev jag hursomhelst.
Utsikten från Slottsbacken var dock fin och militärexercisen på borggården underhållande, så helt misslyckat var inte besöket.
Det regnade och då jag var där alltför tidigt för att uppleva den värsta trängseln var det hela ovanligt behagligt, men för den skull inte bekvämt; det faktum att jag är/var något disträ på grund av febern hjälpte troligen.
Jag uppsökte även ett hus i Gamla Stan (den enda stadsdel jag tycker om) som jag mindes från tidigare i somras, eller kanske våras. Då jag gick förbi där senast fick jag en väldigt tydlig bild av hur byggnaden sprängdes från insidan: rutorna flög ut och en klassisk filmexplotion svepte med sig de förbipasserande, mig inräknat. Det var en lika oroväckande som behaglig tanke; särskilt idén om den plötsliga, okontrollerbara döden tilltalade mig. Hade jag med säkerhet vetat att byggnaden mycket riktigt skulle sprängas hade jag självklart avlägsnat mig, men tanken, sinnebilden, var på något vis behaglig, varför jag strövade runt i närheten av byggnaden i några minuter. Då jag besökte samma byggnad idag var jag säker på att jag skulle uppleva detsamma, om inte annat så för att jag förväntade mig det och därför skulle projicera känslan som jag mindes den på situationen. Men nej, så skedde inte. Byggnaden såg inte alls ut som jag mindes den och känslan infann sig till min besvikelse inte. Allt var bara blött och sörjigt: ointressant. Huset var för ljust, gatan för obetydlig och människorna för få. Kanske var det rätta omständigheter som skapade känslan den gången, kanske var det bara ett infall. Besviken blev jag hursomhelst.
Utsikten från Slottsbacken var dock fin och militärexercisen på borggården underhållande, så helt misslyckat var inte besöket.
Feber
Jag har lätt feber och lyssnar på gregorianskt. Troligen beror febern på sömnbristen. I övrigt har ingenting hänt eftersom ingenting någonsin händer. Jag har ända sedan igår känt en ovanlig tomhet, en något diffus känsla av förvirring, vilket känns skönt. Kanske beror det på skolstarten vilket innebär mindre tid med mig själv (vilket måste betraktas som positivt), men i vilket fall fråntar febern situationen dess potentiella bekvämhet.
Anledning och ursäkt
Jag saknar anledning och berättigande att blogga. Detta då jag, som det heter, "saknar liv". Jag gör inget utöver det ordinära, vardagliga - och ofta inte ens det. Ofta undviker jag situationer vilka skulle kunna resultera i vidare händelser, oaktat dessa händelser är positiva eller inte; jag avskärmar och isolerar mig rentav, allt för att slippa överflödig kontakt med omvärlden. Det mest dramatiska som tilldrar sig i mitt liv begränsas till någon fylleeskapad emellanåt. Den stilla ensamheten är visserligen behaglig, rofylld och ofta rentav givande, men den fråntar alltså mitt liv all form av intresseväckande substans. Vidare saknar jag drömmar, ambitioner och förhoppningar - åtminstone tydligt definierade sådana - vilka skulle kunna göra mig intressant eller alls anmärkningsvärd. Inga projekt eller höga tankar fyller mig: mitt liv är således totalt befriat från allt vad intresseväckande anekdoter och tankar heter - sådant som i vanliga fall skulle kunna tänkas vara värt att föra vidare. Men skulle ett eventuellt "extraordinärt leverne" berättiga bloggandet?
Jag vill egentligen inte befatta mig med berättigande, då detta förutsätter (varför?) ett felaktigt beteende eller agerande, men jag är ändå beredd att svara nej på frågan ovan. Vad gör och tänker Sveriges främsta bloggare, de med tusentals återkommande läsare, dagligen? Vad för intressanta saker tilldrar sig i deras vardag för att folk skall bemöda sig med att läsa det? Svaret måste bli: inget. Inte ens den mest extraordinäre av människor kan avvika i hög grad ifrån den slavlika normen. De äter, sover, skiter, knullar osv. i lika hög grad som alla andra, kanske mer eller mindre i vissa fall beroende på grad - och typ - av kändisskap. De rikare lever (förmodligen) slappare, äter finare och umgås i bättre kretsar; de som av annan anledning blivit populära bloggare lever antagligen som folk i allmänhet gör: de kan omöjligen föra ett tillräckligt intressant leverne för att det skall kunna passera såsom remarkabelt eller häpnadsväckande för en någotsånär intelligent människa. Varför flockas då tusentals människor (stundtals får jag pinsamt nog räkna mig själv till de skyldiga) till dessa vattenhål för mänsklig idioti och idoldyrkan? Är människor verkligen såpass inkompetenta att de (vi) inte ser det fruktansvärt banala, ointressanta, överflödiga, patetiska och meningslösa i detta?
Att folk bloggar kan jag leva med, alla gillar att tala/skriva om sig själv, men varför läser folk - och i sådan omfattning - om någon annan, som händelsevis råkar vara känd (men ibland inte ens det), och dennes vardagsliv och -tankar? Finns det en ursäkt?
Det finns ingen ursäkt.
PS. Jag känner mig något yr och förvirrad för närvarande. Det ovan skrivna är väsensskilt från mina vanliga tirader om vad jag tycker (hatar) om något. Jag brukar aldrig vara såpass uppgiven och resignerad som ovan... nåja.
Jag vill egentligen inte befatta mig med berättigande, då detta förutsätter (varför?) ett felaktigt beteende eller agerande, men jag är ändå beredd att svara nej på frågan ovan. Vad gör och tänker Sveriges främsta bloggare, de med tusentals återkommande läsare, dagligen? Vad för intressanta saker tilldrar sig i deras vardag för att folk skall bemöda sig med att läsa det? Svaret måste bli: inget. Inte ens den mest extraordinäre av människor kan avvika i hög grad ifrån den slavlika normen. De äter, sover, skiter, knullar osv. i lika hög grad som alla andra, kanske mer eller mindre i vissa fall beroende på grad - och typ - av kändisskap. De rikare lever (förmodligen) slappare, äter finare och umgås i bättre kretsar; de som av annan anledning blivit populära bloggare lever antagligen som folk i allmänhet gör: de kan omöjligen föra ett tillräckligt intressant leverne för att det skall kunna passera såsom remarkabelt eller häpnadsväckande för en någotsånär intelligent människa. Varför flockas då tusentals människor (stundtals får jag pinsamt nog räkna mig själv till de skyldiga) till dessa vattenhål för mänsklig idioti och idoldyrkan? Är människor verkligen såpass inkompetenta att de (vi) inte ser det fruktansvärt banala, ointressanta, överflödiga, patetiska och meningslösa i detta?
Att folk bloggar kan jag leva med, alla gillar att tala/skriva om sig själv, men varför läser folk - och i sådan omfattning - om någon annan, som händelsevis råkar vara känd (men ibland inte ens det), och dennes vardagsliv och -tankar? Finns det en ursäkt?
Det finns ingen ursäkt.
PS. Jag känner mig något yr och förvirrad för närvarande. Det ovan skrivna är väsensskilt från mina vanliga tirader om vad jag tycker (hatar) om något. Jag brukar aldrig vara såpass uppgiven och resignerad som ovan... nåja.
Blogghelvete
Inspirerad av Jockes underbart melankoliska blogg har jag slutligen sänkt mig till övriga miljontals svenskars nivå och skaffat en blogg; jag har således sålt mig åt detta egentligen motbjudande och egocentriska fenomen (men för all del, jag har, i likhet med alla andra, ett ego att nära). Jag har redan tidigare skaffat mig en bilddagbok, vilket förvisso innebär att jag inte kan sjunka djupare, men då bildmediet är totalt värdelöst för de verbalt begåvade men ej fotointresserade gjorde jag mig av med densamma. Under alla omständigheter betraktar jag denna blogg som en utmärkt anledning att förakta mig själv.
Beträffande mina intentioner med bloggen är jag ännu inte helt på det klara med vad jag har i tankarna. Kanske, förhoppningsvis, förmår jag avhålla mig från att alls nyttja den, men troligen kommer det att bli en följd av mer eller mindre självrannsakande funderingar och cyniska betraktelser av vad som för tillfället spär på min förbittring. Har jag riktigt tur/rätt i mina farhågor kan bloggen rentav bli en vacker "descent into madness"-berättelse à la Äcklet, men det betvivlar jag. Hursom har skrivande alltid intresserat mig (bör dock parenteras att jag inte avser publicera något som helst skönlitterärt i denna blogg på grund av lika delar äckel, vämjelse, blygsel och förakt inför tanken), och troligen kommer det, min motvilja till trots, att ha en viss terapeutisk effekt att "skriva av sig". Att jag skriver inför ingen alls alternativt som högst ett par läsare vilka känner mig sedan tidigare berör mig egentligen inte; det känns dock bättre - och framförallt mer intressant - att låta eventuell text vara publik snarare än för mig att läsa allena. Somligt som skrivs häri kommer säkerligen att kunna betraktas som intressant ur ett rent övervakningsperspektiv (nu nalkas FRA-tider), varför jag vill påpeka att inget jag skriver får betraktas som helt seriöst - jag är oförmögen att hänge mig något (mer om detta någon annan gång... kanske). Nåja, nog med skriverier för stunden, jag skäms för mycket för att fortsätta.
Och ja, det högtravande språket är avsiktligt.
Beträffande mina intentioner med bloggen är jag ännu inte helt på det klara med vad jag har i tankarna. Kanske, förhoppningsvis, förmår jag avhålla mig från att alls nyttja den, men troligen kommer det att bli en följd av mer eller mindre självrannsakande funderingar och cyniska betraktelser av vad som för tillfället spär på min förbittring. Har jag riktigt tur/rätt i mina farhågor kan bloggen rentav bli en vacker "descent into madness"-berättelse à la Äcklet, men det betvivlar jag. Hursom har skrivande alltid intresserat mig (bör dock parenteras att jag inte avser publicera något som helst skönlitterärt i denna blogg på grund av lika delar äckel, vämjelse, blygsel och förakt inför tanken), och troligen kommer det, min motvilja till trots, att ha en viss terapeutisk effekt att "skriva av sig". Att jag skriver inför ingen alls alternativt som högst ett par läsare vilka känner mig sedan tidigare berör mig egentligen inte; det känns dock bättre - och framförallt mer intressant - att låta eventuell text vara publik snarare än för mig att läsa allena. Somligt som skrivs häri kommer säkerligen att kunna betraktas som intressant ur ett rent övervakningsperspektiv (nu nalkas FRA-tider), varför jag vill påpeka att inget jag skriver får betraktas som helt seriöst - jag är oförmögen att hänge mig något (mer om detta någon annan gång... kanske). Nåja, nog med skriverier för stunden, jag skäms för mycket för att fortsätta.
Och ja, det högtravande språket är avsiktligt.
N/a
Orkar inte besvära mig med att lära mig hur man raderar inlägg. Skiten får bli kvar.
